Blogginlägg från januari, 1998

Jag har slutat att läsa NME

Postad: 1998-01-30 23:42
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/1 1998.

EFER NÄRMARE 30 ÅR SOM TROGEN NME-läsare har jag lagt av. Det beror inte på bristande intresse men jag har under senare år märkt att den allt krympande tiden gjort det blaserade bläddrandet överflödigt. Att jag varje vecka släpat hem den engelska musiktidningen har varit följden av ett alltmer flyktigt begär. Med tiden mer grundat på tradition och ohejdad vana än av nyfikenhet och förhoppningar om musikaliska tips.
    I augusti 1968 köpte jag mitt första exemplar av tidningen här på Järntorget. Efter ett 60-tal med bara Bildjournalen, Rave och otaliga radioprogram öppnade NME dörren till världen. Med en svensk rockjournalistik som då inte ens tagit första steget kom tidningen och blev genast min största och viktigaste informationskälla.
   Tidningen var då en tunn, otroligt faktaspäckad tabloid i svartvitt. Med få reportage, korta recensioner och massor av nyheter. En hel årgång NME kunde då lätt samlas i en minimal lagerlåda. Årgångarna från slutet av 60-talet och början av 70-talet ligger också nostalgiskt och tryggt lagrade i källaren.
   Tidningen växte under 70-talet, blev en mer storartad journalistisk produkt, och personliga skribenter knöts till NME. Av vilka Nick Kent var en som skrev längre, vassare och fränare. En svensk fotograf, Stefan Wallgren, jobbade i början på 80-talet åt NME och han berättade för mig om just Nick Kent. Han saknade alltid anteckningsblock när han var ute på jobb, intervjuer och konserter. Men han saknade inte minne...
   Men NME blev också alltmer skrymmande. Som genom åren givit stora bidrag till papperinsamlingen. Vid varje tillfälle har jag noterat mina likgiltiga känslor vid skilsmässan från de gulnade tidningssidorna. Under senare år har jag läst tidningen fort och flyktigt. Först nyhetssidorna, sedan skiv- och liverecensionerna för att hamna i konsertkalendern och då nyfiket kolla vad Dublin Castle i Camden, Half Moon i Putney eller Borderline i city har på programmet.
   Det har med tiden blivit dyr information när tidningens ursprungliga pris 90p (cirka 13 kr) i svenska butiker växt till det dubbla. I dagens mediabrusiga värld kommer nyheterna både snabbare och billigare och när det gäller regelbunden rocklektyr läser jag hellre månadsmagasinen Mojo och Q.
   Dagens låt: "Friday on my mind" med Easybeats (1966)
   Dagens grattis: Ruth Brown, R&B-grand old lady, som i dag fyller 70 år.

/ Håkan

”Nio liv”

Postad: 1998-01-23 12:35
Kategori: Skiv-recensioner

i>Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/1 1998.

SVEN-INGVARS
Nio liv
(NMG)


Ingredienserna är smått identiska när Sven-Ingvars följer upp sin succéartade skiva "Lika ung som då". Skivan som placerade det legendariska dansbandet mitt i pop-Sverige.
   Samma rutinerade herrar Plura, LeMarc (vid ett tillfälle under sitt riktiga namn), Strömstedt, Hellstrand, Hylander, Gessle och Hellberg ger uppföljaren en liknande profil.
   Där även producenten Lasse Lindbom håller på det vinnande receptet att kombinera härlig pop och vardagligt snillrika texter med melodiska ekon av "La Bamba", "Bo Diddley" och Neil Sedaka.
   Det är egentligen bara omslaget som är torftigare och mindre representativt för denna folkhemmets stora orkester.
   Summan av alla lättidentifierade detaljer borde stanna på samma höga betyg nu som då. Men jag tycker "Nio liv" är ett strå kortare när jag med facit i hand jämför skivorna i gruppens storartade 90-talscomeback.
   Mest beror det på genomgående inte riktigt samma starka material.
   "Brunetten i Brunskog" når inte samma nivå som "Sanna från Sunne", Pluras "Trubbel #2" är ingen ny "Månskensnatt i Åmotfors" och inget av LeMarcs tre bidrag tangerar kvalitén hos exempelvis "Hus till salu".
   Däremot är det en fröjd att njuta av dessa låtskrivare i andra, mindre prestigefyllda sammanhang, än vi är vana vid. När Peter LeMarc vågar skriva med en komisk touch, när Gessle gör simpelt geniala popschlagerlåtar och när Niklas Strömstedt slipper vara så förtvivlat känslomässig.
   Och Nisse Hellberg lyckas verkligen förena alla de där förutsättningar till något riktigt stort i "Min vän Johanna", "Därför viskar jag ditt namn" och rockschablonen "Hoppa in i min bil".
   Så sammanfattningsvis är "Nio liv" en oerhört gedigen popplatta fast den inte når upp till föregångaren.

/ Håkan

Julen tillhörde Shane MacGowan

Postad: 1998-01-02 23:41
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/1 1998.

På årets andra dag ska man traditionellt blicka framåt men jag skänker gärna en tanke till förra årets jul. Då fick Bing Crosby ursäkta. Det blev ingen "White Christmas" förra året.
   Även John Lennon, Phil Spector, Slade, Roy Wood och Ulf Lundell, fast han kom med mäktiga julsingeln "Av himlen sänd" och skänkte en viss tröst under den tunga julhelgen, fick för en gångs skull agera andraplansfigurer. Julen tillhörde Shane MacGowan. Det irländska monstret, en osannolik mix av rumlare och poet, har inte skött sitt liv efter några hälsoideal men på juldagen fyllde han ändå 40 år.
   Därför tog jag fram hans "Christmas Party EP '96", hällde upp en Guinness (fast jag egentligen gillar den engelska varianten Young's Oatmeal Stout mycket bättre) och njöt av den sedvanligt vemodiga "Christmas lullaby" som inleder EP:n. Han har genom åren varit en mästare på att skriva dessa poetiskt perfekta sånger till släpiga personliga melodier. Tänk bara på "A pair of brown eyes", "A rainy night in Soho" och "Fairytale of New York", femstjärniga ögonblick i skivhistorien.
   Han har tappat mycket av den där typiska balladkänslan på senare år och kanske är det därför ingen vill distribuera hans nya CD "The crock of gold" här i Sverige. Dock en helt godkänd skiva om än utan magiska ballader. Ja, Shane MacGowan har haft svårt att handskas med sitt intag av diverse droger och alkohol under hela sitt vuxna liv. Historier om hans blöta leverne är både långa och många.
   Vi är många som avskrivit MacGowan genom åren. Efter en konsert i december 1986 i London var jag tämligen säker på att hans dagar var räknade. Där på Kilburn National höll han vinflaskan lika krampaktigt som mikrofonen, rökte oavbrutet, sjöng sluddrande och hann få i sig åtskilliga öl under tiden i strålkastarljuset. Hittade sedan knappt ut från scenen och uppträdde allmänt som en hjälplös pajas.
   Man kanske kan kalla Shane MacGowan för en sorglig figur men sorg är ett alldeles för seriöst tillstånd för att blandas samman med den glamorösa rockbranschen. Det finns ingen musik som kan dämpa riktig sorg. Det är bara en myt, som göder skivbolagens profithungriga händer, att exempelvis "Candle in the wind" med Elton John kan lindra sorg.
   Det är samma myt som gjorde att vi i konstruerade stunder av överflöd köpte oss ett rent samvete via en massa onödiga julklappar. Sorg var det inte heller när jag förra året noterade att Townes Van Zandt (på årets första dag), Randy California (på årets andra dag!), Laura Nyro, Ronnie Lane, Jeff Buckley, Ted Gärdestad och Nicolette Larson lämnat oss. Däremot en genuin känsla av vemodig saknad.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (421)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 1998 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.