Blogginlägg

Julen tillhörde Shane MacGowan

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/1 1998.

På årets andra dag ska man traditionellt blicka framåt men jag skänker gärna en tanke till förra årets jul. Då fick Bing Crosby ursäkta. Det blev ingen "White Christmas" förra året.
   Även John Lennon, Phil Spector, Slade, Roy Wood och Ulf Lundell, fast han kom med mäktiga julsingeln "Av himlen sänd" och skänkte en viss tröst under den tunga julhelgen, fick för en gångs skull agera andraplansfigurer. Julen tillhörde Shane MacGowan. Det irländska monstret, en osannolik mix av rumlare och poet, har inte skött sitt liv efter några hälsoideal men på juldagen fyllde han ändå 40 år.
   Därför tog jag fram hans "Christmas Party EP '96", hällde upp en Guinness (fast jag egentligen gillar den engelska varianten Young's Oatmeal Stout mycket bättre) och njöt av den sedvanligt vemodiga "Christmas lullaby" som inleder EP:n. Han har genom åren varit en mästare på att skriva dessa poetiskt perfekta sånger till släpiga personliga melodier. Tänk bara på "A pair of brown eyes", "A rainy night in Soho" och "Fairytale of New York", femstjärniga ögonblick i skivhistorien.
   Han har tappat mycket av den där typiska balladkänslan på senare år och kanske är det därför ingen vill distribuera hans nya CD "The crock of gold" här i Sverige. Dock en helt godkänd skiva om än utan magiska ballader. Ja, Shane MacGowan har haft svårt att handskas med sitt intag av diverse droger och alkohol under hela sitt vuxna liv. Historier om hans blöta leverne är både långa och många.
   Vi är många som avskrivit MacGowan genom åren. Efter en konsert i december 1986 i London var jag tämligen säker på att hans dagar var räknade. Där på Kilburn National höll han vinflaskan lika krampaktigt som mikrofonen, rökte oavbrutet, sjöng sluddrande och hann få i sig åtskilliga öl under tiden i strålkastarljuset. Hittade sedan knappt ut från scenen och uppträdde allmänt som en hjälplös pajas.
   Man kanske kan kalla Shane MacGowan för en sorglig figur men sorg är ett alldeles för seriöst tillstånd för att blandas samman med den glamorösa rockbranschen. Det finns ingen musik som kan dämpa riktig sorg. Det är bara en myt, som göder skivbolagens profithungriga händer, att exempelvis "Candle in the wind" med Elton John kan lindra sorg.
   Det är samma myt som gjorde att vi i konstruerade stunder av överflöd köpte oss ett rent samvete via en massa onödiga julklappar. Sorg var det inte heller när jag förra året noterade att Townes Van Zandt (på årets första dag), Randy California (på årets andra dag!), Laura Nyro, Ronnie Lane, Jeff Buckley, Ted Gärdestad och Nicolette Larson lämnat oss. Däremot en genuin känsla av vemodig saknad.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.