Blogginlägg från 2017-03-31

I min skivhylla: Joe Walsh

JOE WALSH: So what (ABC Dunhill DSD-50171)

Release: 14 december 1974.
Placering i skivhyllan: Hylla 11: Mellan Wall Of Voodoos "The ugly Americans in Australia" (1988) och Joe Walshs "But seriously, folks..." (1978).

INNAN JOE WALSH SLÄPPTE DEN HÄR SOLOSKIVAN var jag inte speciellt intresserad av hans karriär. Varken hårt rockiga James Gang eller bandet han ledde under namnet Barnstorm och gav ut två album, "Barnstorm" (1972) och "The Smoker You Drink, the Player You Get" (1973) som officiellt kallades soloskivor, hade väckt mitt intresse. I den första gruppen var det boogierock överlastad med hårda gitarrer och när soloskivorna kom var jag nog lite för influerad av Walshs tidigare historia, med singeln "Rocky mountain way" som bevis, för att riktigt fastna. Men jag har i efterhand förstått att soloalbumen var omväxlande rock och pop.
   Skälet varför jag lade vantarna pÃ¥ det här albumet framÃ¥t julen 1974 mÃ¥ste ha varit nÃ¥got annat än just historien. Kanske nÃ¥got rent visuellt. Omslagsbilden är väl sÃ¥där upphetsande med Walsh i gamla skyddsglasögon men konvolutet har namnet och titeln i en spännande och avancerad relief i gulröd varm och tilldragande färg. Och den lätt upphöjda designen finns ocksÃ¥ pÃ¥ det osedvanligt väldesignade inneromslaget.
   Nja, det var nog som vanligt textinformationen om medverkande musiker, sÃ¥ngare och producent som ändÃ¥ lockade mest. 3/4-delar av Eagles, som jag dÃ¥ sedan flera Ã¥r tillbaka gillade skarpt, i kören pÃ¥ flera spÃ¥r plus att det bandets producent, Bill Szymczyk, även hade producerat "So what". Här nÃ¥gonstans uppstod väl tanken pÃ¥ Joe Walsh som Eagles-medlem som sedan blev verklighet i slutet pÃ¥ 1975.
   Ett annat namn som jag vid den här tiden beundrade, Dan Fogelberg, medverkar ocksÃ¥ pÃ¥ nÃ¥gra spÃ¥r här. Det var sÃ¥dana upptäckter och intressant information som gjorde skivaffärsbesök sÃ¥ otroligt spännande pÃ¥ 70-talet.
   Den nästan självlysande regnbÃ¥gsfärgade ABC Dunhill-etiketten pÃ¥ "So what" var vid det här tillfället nylanserad och skivan var den andra i ordningen. Amerikanska Dunhill var fram till 1966 ett eget skivbolag. Det sÃ¥ldes till ABC men fortsatte ge ut skivor pÃ¥ egen etikett. Men i slutet pÃ¥ 1974 skrotades den enskilda Dunhill etiketten och förvandlades till kombinationen ABC Dunhill.
   "So what" är en musikaliskt väldigt varierad skiva där det finns spÃ¥r av bÃ¥de lite hÃ¥rdare elektrisk gitarrock, "Turn to stone", "Welcome to the club" och "All night laundry mat blues", och mjukare akustiska spÃ¥r, "Falling down" och "Help me through the night" (ej att förväxlas med Kris Kristoffersons "Help me make it through the night") med bland annat ovannämnda Eagles-medlemmar i kören.
   Men det finns ocksÃ¥ lÃ¥tar pÃ¥ albumet som gÃ¥r helt utanför den konventionella poprockgenren. Exempelvis en kort variant (1:56) pÃ¥ Maurice Ravels klassiska stycke "Pavane" där gitarristen Joe Walsh enbart spelar synthesizer. Och den avslutande mycket känslofulla "Song for Emma" där strÃ¥karrangemanget, pianot (som Walsh spelar) och en stor kör bäddar in lÃ¥ten i nÃ¥got mycket fint. Emma var Joe Walshs dotter som ett Ã¥r innan hade omkommit i en bilolycka.
   Joe Walshs Barnstorm-band hade under Ã¥ren 1972-73 turnerat intensivt (330 spelningar pÃ¥ ett Ã¥r!) men sprack i god tid innan "So what" spelades in. Men nÃ¥gra killar frÃ¥n det bandet, basisten Kenny Passarelli, trummisen Joe Vitale och organisten Tom Stephenson, medverkar ändÃ¥ sporadiskt pÃ¥ skivan. Först efter skivans release bildades ett officiellt Joe Walsh Band som ocksÃ¥ turnerade flitigt och figurerade bland annat som förband till Elton John pÃ¥ hans Wembley Stadium-spelningar i juni 1975. I november det Ã¥ret spelade Walsh-bandet in livealbumet "You Can't Argue with a Sick Mind" och bara en mÃ¥nad senare blev Walsh officiell Eagles-medlem där han ersatte Bernie Leadon.
   Producenten med det svÃ¥rstavade efternamnet, Szymczyk, fortsatte producera Eagles (bland annat det monumentala hitalbumet "Hotel California") men ocksÃ¥ mÃ¥nga andra stora namn som J Geils Band, Outlaws, Bob Seger och sÃ¥ smÃ¥ningom The Who.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.