Blogginlägg från 2017-03-13

#10. vhs: Rock and Roll Circus

THE ROLLING STONES: The Rolling Stones Rock and Roll Circus (Abkco, 1996)

DECEMBER 1968 OCH ROLLING STONES HADE hämtat sig efter fiaskot med 1967-skivan "Their Satanic Majesties Request". Med singelklassikern "Jumpin' Jack Flash", sommaren 1968, toppade gruppen åter singellistorna och "Beggars banquet", där producenten Jimmy Miller gjorde entré, var gruppens hittills bästa album. Det skulle firas med en tv-special, "The Rolling Stones Rock and Roll Circus", lagom till julen och låtarna från albumet, som släpptes bara fyra (4!) dagar innan, skulle spela huvudrollen.
   Det var Mick Jaggers idé att programmet skulle utspelas i cirkusmiljö och regissören Michael Lindsay-Hogg, som dÃ¥ var känd för det engelska popprogrammet "Ready Steady Go!" och flera promofilmer med bÃ¥de Beatles och Stones, hakade pÃ¥. Men efter inspelningen, som avslutades tidigt pÃ¥ morgonen 12 december, var bandet inte helt tillfredsställda med resultatet, julplanerna skrotades och filmen fick ligga i malpÃ¥se till 1996 när den fick premiär och även släpptes som cd-album.
   Medlemmarna i Rolling Stones tyckte kanske att gruppen hamnade i skuggan av flera andra artister/grupper som bjudits in till evenemanget, exempelvis The Who, Taj Mahal eller den nya tillfälliga supergruppen The Dirty Mac. Med sina sex aktuella lÃ¥tar i filmen sitter Stones tveklöst i förarsätet pÃ¥ det här spektakulära evenemanget där övriga artister presenterar blott en lÃ¥t var. Och ett 65 minuter lÃ¥ngt program är kanske ett lite väl magert urval med tanke pÃ¥ all stjärnglans pÃ¥ plats och allt material som snurrat runt under repetitionerna.
   Projektet inleds med tvÃ¥ dagars tämligen spontana repetitioner pÃ¥ Londonderry Hotel i London, 8 och 9 december, som sedan fortsätter pÃ¥ inspelningsplatsen, Intertel Studios i Wembley utanför London, 10 december.
   Olika rapporter frÃ¥n repetitionerna berättar att Dirty Mac med John Lennon körde igenom bÃ¥de Elvis Presleys "It's now or never", "Hound dog", "Lucille", "Sweet little sixteen" och Buddy Hollys "Peggy Sue" (duett med Mick Jagger). Och Stones repade, förutom "Beggars banquet"-lÃ¥tarna, även gamla covers som "Route 66", "Confessin' the blues", "Look on yonder wall" och Robert Johnsons "Walkin' blues".
   Under inspelningsdagen (lÃ¥nga förberedelser, oförutsedda pauser och otaliga omtagningar) onsdag 11 december 1968. frÃ¥n tidig eftermiddag till tidig morgon runt klockan sex, fanns det utrymme att spela in mer material (bonus pÃ¥ dvd-utgÃ¥van frÃ¥n 2004) som inte kom med i originalprogrammet pÃ¥ min vhs-kassett. Bland annat ytterligare tre lÃ¥tar med Taj Mahal och mÃ¥nga versioner pÃ¥ Stones-repertoaren.
   Programmet "Rock and Roll Circus" kunde alltsÃ¥ ha varit än mer välfyllt med material men det jag ser och hör har ett bÃ¥de fantastiskt och exklusivt underhÃ¥llningsvärde. Det blev inte bara ett intressant musikaliskt evenemang där även Jethro Tull, Marianne Faithfull och Yoko Ono fick uppträda vid sidan av Stones. Det blev ett tidskrävande och omsorgsfullt spektakel.

EN ÖVERVÄLDIGANDE CIRKUSATMOSFÄR inleder filmen när akrobater, hästar och många clowner följda av alla artister kommer in i lokalen till tonerna av mäktiga "Gladiatorernas intåg". I första ledet står de cirkusklädda Rolling Stones-medlemmarna, sedan den övriga artistskaran och en blandning av cirkusartister och en festklädd publik i gula, röda och orange skynken. Feststämning i hela lokalen, Marianne Faithfull skrattar och Mick Jagger, i hög hatt, presenterar kvällens evenemang.
   Den dÃ¥ nya och ännu tämligen okända men spännande gruppen Jethro Tull inleder evenemanget. Ian Anderson, med sitt karaktäristiska flöjtspel, sjunger "Song for Jeffrey", bandets aktuella singel, singback (förinspelad bakgrund) framför ett band där Tony Iommi (Black Sabbath) hoppat in pÃ¥ playback-gitarr. Han är just dÃ¥ tillfällig ersättare till den just avhoppande originalgitarristen Mick Abrahams. Bara nÃ¥gon vecka senare ansluter bandets nye officielle gitarrist, Martin Barre.
   De fyra originalmedlemmarna i Black Sabbath existerar än sÃ¥ länge under namnet Earth och byter först hösten 1969 namn till det numera legendariska gruppnamnet. Samma Ã¥r fick Jethro Tull sin första singelhit, "Living in the past".
   The Who spelar verkligen live. Yrvädret Keith Moon är energisk trummis och Pete Townshend spelar gitarr som en väderkvarn i ett oväntat val av lÃ¥t, den tvÃ¥ Ã¥r gamla "A quick one while he's away" och inte senaste singeln "Magic bus". Bandets första prov pÃ¥ rockopera i en lÃ¥t som är uppdelad i sex delar.
   En höjdpunkt följs av ännu en höjdpunkt. Efter nÃ¥gra trapetskonstnärer och utan presentation kommer amerikanen Taj Mahal och gör en underbar coverversion av Homer Banks "Ain't that a lot of love". Den skulle nÃ¥gra veckor efter den här inspelningen finnas med pÃ¥ Taj Mahals nya album "The natch'll blues". Fine gitarristen Jesse Ed Davis glänser pÃ¥ gitarr.
   Charlie Watts presenterar Marianne Faithfull som sitter och sing-back-sjunger den underbara singellÃ¥ten "Something better". LÃ¥ten kommer inte pÃ¥ skiva, producerad av Mick Jagger,- förrän i februari 1969. LÃ¥tens fina arrangemang, av Jack Nitzche, tonas bort innan publiken applÃ¥derar. Sagolik lÃ¥t, faktiskt Mariannes bästa när jag 2015 skrev om hennes 60-tals-singlar.
   Efter nÃ¥gra eldslukare i manegen kommer kvällens mest spännande konstellation, The Dirty Mac, som är en (tillfällig) samling intressanta profiler som med John Lennon i spetsen framför Beatles-lÃ¥ten "Yer blues" frÃ¥n "White album" som hade släppts bara nÃ¥gra veckor innan. Eric Clapton spelar den bluestyngda gitarren, Keith Richards hanterar basgitarren och pÃ¥ trummor Ã¥terfinns Mitch Mitchell som till vardags spelar i Jimi Hendrix Experience.
   När den lÃ¥ten är slut hjälper Lennon upp Yoko Ono pÃ¥ scen som tillsammans med bandet och Ivry Gitlis, israelisk virtuos pÃ¥ klassisk violin, framför "Whole lotta Yoko" som är en spontanimproviserad bluesinspirerad instrumentallÃ¥t med Onos gnälligt skrikande sÃ¥ng som extra krydda.
   Huvudnumret med Rolling Stones i centrum kommer sedvanligt sist som final, inspelat lÃ¥ngt efter 12-slaget, men blir ändÃ¥ nattens exklusiva höjdpunkt när de inleder med "Jumping Jack Flash" och sedan fyra lÃ¥tar frÃ¥n det helt nya "Beggars banquet"-albumet. Först konventionell Stones-rock i "Parachute woman", sedan den lugnare "No expectations" där Brian Jones (för övrigt hans sista uppträdande med Stones) och Keith har satt sig ned pÃ¥ scenen och spelar vacker slide respektive akustisk gitarr. Nu upptäcker jag för första gÃ¥ngen gästpianisten Nicky Hopkins som egendomligt nästan sitter ute i publiken vänd mot bandet. Stones fÃ¥r även hjälp av congasspelaren Rocky Dijon hela spelningen igenom.
   Stones avslutar scenrepertoaren med en nästan nio minuter lÃ¥ng "Sympathy for the devil" för att sedan avsluta hela programmet sittande i publiken. Keith och Mick växelsjunger "Salt of the earth" till ett inspelat instrumentalspÃ¥r och allt utvecklas till en allsÃ¥ng med publiken.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.