Blogginlägg från 2016-03-21

60: #9 THE HOLLIES (1963-1969)

Från vänster: Allan Clarke, sång, gitarr och munspel, Eric Haydock, bas, Tony Hicks, gitarr, keyboards och sång, Bobby Elliott, trummor, och Graham Nash, sång och gitarr.

THE HOLLIES TOPP 3:

1. Carrie Anne
2. Yes I will
3. King Midas in reverse

DET ÄR NOG INTE RIKTIGT KLARLAGT men det finns uppgifter på att gruppnamnet The Hollies härstammar från amerikanen och rockikonen Buddy Holly som så tragiskt omkom i en flygolycka 3 februari 1959. Ungefär samtidigt bildade skolkompisarna Allan Clarke och Graham Nash en skiffleduo, The Two Teens men uppträdde också som Ricky & Dane Young, men var då mer influerade av Everly Brothers stämsång än av rockiga Holly. Men det skulle ta några år, via grupper som The Fourtones och The Deltas, innan Manchester-kvintetten The Hollies var ett faktum i december 1962.
   Under 1963, medan gruppen släppte sina tvÃ¥ första singlar, bytte gruppen nÃ¥gra medlemmar och den kreativa kärnan med Clarke, Nash, gitarristen Tony Hicks, trummisen Bernie Elliott och basisten Eric Haydock var nu samlade för att tillsammans bli en av 60-talets mest framgÃ¥ngsrika popgrupper. Trion Clarke-Nash-Hicks stod för de röststarka insatserna till kompet av Elliott och Haydock med en nÃ¥got mindre profil.
   Det är ju inte gruppens tre första coversinglar med amerikanskt material, "(Ain't that) Just like me" och "Searchin'" (bÃ¥da Coasters) och "Stay" (Maurice Williams & the Zodiacs), som musikaliskt lyfte fram personligheten i Hollies sound. ÄndÃ¥ hade Hollies redan frÃ¥n debuten listframgÃ¥ngar om än storleken mindre. Det var för övrigt EMI-producenten Ron Richards som genom hela 60-talet producerade gruppens skivor.
   Succén fortsatte med ytterligare en USA-cover, Doris Troys "Just one look", som väl fÃ¥r beskrivas som det stora genombrottet i den skivlyssnande breda massan vilken jag tillhörde vÃ¥ren 1964. Nästa kvalitetssingel, "Here I go again", var en originallÃ¥t skriven av amerikanen Mort Shuman och walesaren Clive Westlake.
   PÃ¥ sina fem första singlar hade Hollies-medlemmar skrivit material till b-sidorna och hösten 1964 var det dags för Clarke-Hicks-Nash att leverera första a-sidan, "We're through". Skriven under pseudonymen Lee Ransford var det en ganska tunn och simpel poplÃ¥t som vägde lätt i jämförelse med tidigare singlar men ändÃ¥ en hyfsad hit.
   "Yes I will" blev min första stora Hollies-favorit. Där tre röster briljerar sÃ¥ fantastiskt fint tillsammans i en underbar poplÃ¥t. En amerikansk originallÃ¥t av Gerry Goffin som under de här Ã¥ren väldigt ofta skrev lÃ¥tar med sin fru Carole King men den här är skriven tillsammans med Russ Titelman som under 70-talet skulle bli mer känd som producent Ã¥t bland annat Randy Newman, James Taylor, Little Feat och Ry Cooder.
   "I'm alive" blev Hollies första listetta i sitt hemland. Ännu en originallÃ¥t, av den amerikanske lÃ¥tskrivaren Clint Ballard Jr vars lÃ¥t "The game of love" precis hade varit en hit med Wayne Fontana & the Mindbenders, som av en tillfällighet hamnade i händerna pÃ¥ Hollies. Skriven för Gene Pitney som tackade nej liksom Wayne Fontana, förlaget gav den dÃ¥ till mindre kända The Toggery Five som delade producent (Richards) med Hollies dit lÃ¥ten hittade.
   Efter det musikaliskt mindre lyckade resultatet med en egen lÃ¥t 1964 fortsatte Hollies leta lÃ¥tar hos andra lÃ¥tskrivare och hamnade hösten 1965 hos Manchester-kollegan Graham Gouldman vars "For your love" hade varit en stor hit med Yardbirds . Hitsuccén fortsatte med hans stabila poplÃ¥t "Look through any window".

I OKTOBER 1965 SPELADE BEATLES IN George Harrisons "If I needed someone" till albumet "Rubber soul". Gruppens producent George Martin gav demon till EMI-kollegan och Hollies producent Richards som lät gruppen spela in Harrison-låten i november för att ge ut den på singel samma dag (3 december 1965) som Beatles-albumet. Men förhoppningen på draghjälp från Beatles-uppmärksamheten blev negativt och låten, som inte alls kommer upp i originalets kvalité, floppade något med en 20:e-plats i England. Förutom debutsingeln den sämst placerade Hollies-singeln under hela 60-talet.
   Men Hollies var snart tillbaka pÃ¥ toppen. Först med en blixtrande cover pÃ¥ Evie Sands "I can't let go", skriven av bland annat Chip Taylor, utgiven strax innan Troggs gav ut sin version av Taylors "Wild thing". Sedan gav Hollies ut ännu en lysande Gouldman-lÃ¥t, "Bus stop", och produktionerna började bli alltmer spektakulära. Det akustiska gitarrintrot är ju genialiskt.
   Burt Bacharachs filmlÃ¥t "After the fox", där Peter Sellers (som spelar huvudroll i filmen) "sjunger" med Hollies, blev en kommersiell parentes som singel om än inte helt utan intresse.
   FrÃ¥n oktober 1966 och fem singlar framÃ¥t, till och med mars 1968, litade Hollies helt och fullt pÃ¥ sina egna lÃ¥tar som nu skrevs med deras rätta namn Clarke-Hicks-Nash. Trots flera rejäla hits börjar det under den här tiden knaka internt i gruppen. Främst mellan Nash, som börjar tröttna pÃ¥ rent kommersiella satsningar, och den övriga gruppen. Men först personliga hits med Ã¥tskilliga spektakulära detaljer. "Stop stop stop" har ett banjointro (Hicks), pÃ¥ "On a carousel" har Nash en mer framträdande roll och pÃ¥ fantastiska "Carrie Anne" blir rösterna ännu en gÃ¥ng (jämför "Yes I will") styrkan i lÃ¥ten som mot slutet innehÃ¥ller ett oljefatssolo(!).
   Under det händelserika musikÃ¥ret 1967 utvecklas bandets ledande medlemmar Ã¥t olika hÃ¥ll vilket resulterar i att Nash skriver "King Midas in reverse" helt pÃ¥ egen hand fast den officiellt signerats av alla tre. Mer historia om lÃ¥ten hittar ni här.
   Singeln därpÃ¥, enkelt poppiga "Jennifer Eccles", var väl en viss eftergift frÃ¥n Nash. LÃ¥ttiteln var för övrigt en kombination av Allan Clarkes frus förnamn och Graham Nashs frus flicknamn. Men när Hollies Ã¥terigen började göra andra lÃ¥tskrivares hitmässiga och opersonliga lÃ¥tar till singlar var mÃ¥ttet rÃ¥gat för Nash som lämnade gruppen för en mer spännande miljö i USA tillsammans med David Crosby och Stephen Stills.
   Med Tony Hazzards lättsamma poplÃ¥t "Listen to me", Nashs final i Hollies, hade gruppen helt tappat tron pÃ¥ att skriva egna lÃ¥tar, ett helt album med Bob Dylan-lÃ¥tar ("The Hollies sing Dylan") väntade, och "Sorry Suzanne", skriven av rutinerade Geoff Stephens och Tony Macaulay, har mer gemensamt med Eurovision Song Contest än engelsk personlig kvalitetspop.
   Precis i 60-talets sista suck hittade Hollies en öppning i den negativa trenden, den amerikanska lÃ¥ten "He ain't heavy... he's my brother". Visserligen en cover, Kelly Gordon hade vÃ¥ren 1969 gjort originalet till ingen uppmärksamhet, men det var en mäktig känslomässig ballad med kör, strÃ¥kar, blÃ¥s (arrangör Johnny Scott) och en dÃ¥ okänd Elton Johns piano som gav Hollies Ã¥ter en tro pÃ¥ framtiden.
   Som jag har pÃ¥pekat tidigare i den här serien baseras artiklarna pÃ¥ respektive hemlands singelutgivning. Därför har jag lämnat Hollies stora Sverige-hits som "Very last day", "Stewball" och "Dear Eloise" utanför min granskning.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.