Blogginlägg från 2020-12-18

"McCartney III"

PAUL McCARTNEY
McCartney III
(Capitol/Mpl)

TIO ÅR EFTER SIN FÖRSTA SOLOSKIVA GAV Paul McCartney ut sitt andra soloalbum, ”McCartney II”, och nu några jämna decennium senare ger han ut sitt tredje album inspelat och producerat på (nästan) helt egen hand. Vi kanske inte ska börja med att göra strikta jämförelser mellan de tre skivorna för de är alla tillverkade på väldigt olika sätt med olika förutsättningar. ”McCartney II” ska vi i sammanhanget helt glömma, ett teknologiskt experiment av Paul som fick leka av sig bland trummaskiner och syntar i låtar skrivna utifrån trumfigurer. Den för dagen splitternya ”3:an” liknar mer soloskivan som 1970 slog ner som en bomb mitt i Beatles splittring.
   Jag kan omöjligt i detalj minnas hur jag tog emot ”McCartney” när jag i april 1970 första gången lyssnade på skivan. Men jag tror att jag var ganska positiv. Älskade säkert ”Maybe I'm amazed”, ”Every night” och ”Teddy boy” (som den Beatles-outtake den var) omedelbart från första stund medan andra spår, exempelvis den märkliga instrumentallåten ”Kreen-Akrore”, tog längre tid att smälta.
   Just nu, efter att ha lyssnat drygt två gånger, tror jag den varierande till mer än hälften positiva åsikten om ”McCartney III” är på samma intressanta och fullt godkända nivå fast den som helhet inte bör eller ska jämföras med ett konventionellt Paul McCartney-album. Låtarna är ju skrivna och inspelade under väldigt annorlunda former. ”Made in rockdown” som Paul lite lustigt beskriver det som på texthäftet. Den är alltså inspelad i Pauls Hog Hill Mill-studio hemma i Peasmarsch söder om London.
   Precis som på de tidigare soloskivorna hör man tydligt Pauls lekfullhet som öppnat upp för gränslös kreativitet i hans ensamhet. Det tar sig oönskade friheter i flera låtar, ”Deep deep feeling” och ”Deep down”, när rytmer och suggestiva sekvenser utvidgas i oändlighet men det är små skönhetsfläckar i helheten. Kanske är det några av Pauls samarbeten på senare år med artister ur den yngre generationen, exempelvis Kanye West och Rihanna (lyckade ”FourFiveSeconds” gavs tyvärr aldrig ut på skiva), som växlat in honom på ett modernare spår.
   Det börjar annars lite monotont tveksamt på ”Long tailed winter bird” med några upprepande gitarriff och väldigt få envisa textrader som sträcker sig över fem minuter. Men nyfikenheten och förhoppningarna inför resten av albumet finns kvar. På dekalen, klistrad på plastfilmen som omsluter digipack-utgåvan, tipsas om ”Find my way” som är albumets andra låt och redan där undertstryks McCartneys fint utmejslade melodistyrka. En känsla som växer än mer på ”Pretty boys” innan en av mina absoluta favorithöjdpunkter följer, ”Women and wives”.
   Här sjunger Paul med mörkare och souligare röst i en låt som jag redan hör att Johnny Cash kan ta till ännu högre höjder. Nu är det önskemålet omöjligt att tillgodose och då duger Pauls framförande väldigt bra.
   På ”McCartney III” följs musikalitet, skicklighet och kreativitet hand i hand. Paul är ju en musiker som kan spela allt och man hör från vilket håll låtarna är skrivna och sedan blir utförda. Akustiska gitarren (”Pretty boys” och ”The kiss of Venus”), pianot (”Women and wives”), elektriska gitarren (”Lavatory Lil” och ”Slidin'”), elpiano (”Seize the day”) och trummorna (”Deep deep feeling”) ger tydliga tecken i arrangemangen.
   Ovannämnda ”Women and wives” är resultatet av den djupare och mer känslofulla sidan av Paul McCartney. Men han har ju också en snällare, ytligare, (som kritiker ofta beskyller honom för) lättsammare och komisk sida där han med några enkla riff och ännu simplare refränger kan underhålla stort. På ”McCartney III” finns det åtminstone ett sådant ögonblick, på ”Lavatory Lil” går tankarna till ”Polythene Pam” och ”Lovely Rita” (fast de skrevs av John Lennon) och visst är det humor att skriva om en toalettdam.
   På den senare delen av ”McCartney III” får jag ännu en stor favorit i ”Seize the day” där Paul i texten har ”fångat dagen” och skrivit en underbar melodi med en refräng av klassiskt McCartney-snitt.
   George Martin krediteras på slutlåten ”When winter comes”, ännu en typisk McCartney-låt förmodligen skriven på akustisk gitarr, där enkelhet förenas med en catchy melodi. Kanske är det George som spelar cembalon där. Även ”The kiss of Venus” har den där klassiskt enkla McCartney-stämpeln. Även där ekar cembalosoundet George Martin som spelade det instrumentet på flera Beatles-inspelningar. Lite mer hjälp har Paul fått på ”Slidin'”, skivans tuffaste låt, där hans egna musiker Rusty Anderson och Abe Laboriel Jr spelar, förhoppningsvis på distans.

/ Håkan

Krönika: Januari 1996

Efter många decenniers läsande av musiktidningar hittade jag i mitten på 90-talet en ny favorit, månadsmagasinet Mojo med de bästa rockjournalisterna i en innehållsmässigt snyggt redigerad tidning. Som jag skriver i krönikan fanns 1996 fortfarande NME med bland mina husorgan men bara några år senare gav jag upp den tidningens pappersupplaga.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/1 1996.

SÅNT LÄSER JAG BARA I MOJO

NYTT ÅR OCH FORTFARANDE LÄSKUNNIG, hurra! Jag läser och jag lyssnar, jag lyssnar och jag läser. 1995 dokumenterades rockmusiken i skrift bättre än något annat år.
   London-besöket i höstas minns jag mest som läsupplevelse. Inbjudande och omöjligt att stå emot.
Att med en försvarlig mängd musiktidningar (Q, Mojo, Record Collector) under armen attackera närmaste pub, snabbt bli serverad en sval men inte kall Yorkshire-bitter och ”stjäla” sig en plats vid ett bord. Och försjunka i världens bästa rockjournalism.
   Att några timmar senare passera några reabokhandlare längs Charing Cross Road på väg till den nyöppnade och mycket uppmärksammade musikbokaffären Helter Skelter på Denmark Street. Då framstår London som himmelriket för den som vill läsa om rockmusik.
   Dessutom är priserna på böcker och tidningar humana jämfört med Sverige. Efter importpåslag, mellanhänder och profit kostar samma böcker och tidningar minst det dubbla i Sverige.
   Hemma i Sverige läser jag NME varje vecka av 27 år gammal vana. Q ytterst sporadiskt och varje nummer av Mojo ytterst noggrant.
   Mojo började ges ut för drygt två år sedan. Det perfekta månadsmagasinet för män i min ålder, som någon över 40 pricksäkert uttryckte det en gång.
   Mojo sprids inte med någon större upplaga i Sverige så det gäller att tajma in varje nytt nummer på dagen hos återförsäljaren för att inte missa någon ny intressant utgåva.
   Därför gav jag mig själv en Mojo-prenumeration i för tidig julklapp och får därmed tidningen punktligt, inplastad och hemburen i slutet av varje månad.
   I Mojo läser jag saker jag inte läser någon annanstans. Trots lång pressläggning och åtskilliga dagar till distribution blir Mojo för mig en nyhetstidning.
   I nya numret som landade förra veckan läser jag om trummisen som fått sparken från Squeeze – två gånger. Att Kursaal Flyers återuppstått ännu en gång. Att Bruce Springsteen framför en helt ny låt, ”Dead man walking” från Tim Robbins nya film, vid turnépremiären i Los Angeles.
   Det läser jag i Mojo, bara i Mojo.
   Månadens recenserade konserter i Mojo presenteras alltid med kompletta låtlistor vilket perfekt tillfredsställer en faktatokig rockkonsument som undertecknad.
   Låtlistor finns även tryckta i samband med de viktigaste recensionerna. Ovärderlig information när det gäller samlingsskivor och cd-boxar. Däremot har Mojo ingen poängskala för konserter och skivor.
   Vidare i förra årets sista Mojo (paradoxalt daterad januari 1996) upptäcker jag stolt att Elvis Costellos favoritskiva under året var gjord av Ron Sexsmith, bäste debutant även på min egen årsbästalista.
   Mojo är förre NME-journalisten Paul Du Noyers verk. Han lämnade under året över chefredaktörsstolen till Mat Snow, en annan ex-NME, och i spalterna figurerar många bekanta namn från den tidningen.
   Men också några av USA:s tunga rockjournalister bidrar. Som Robert Gordon, Greil Marcus och Lenny Kaye.
   Kaye, även känd som gitarrist i Patti Smiths band, är inte enda musiker bland Mojos skribenter. Både Will Birch, pubrockmusiker på 70-talet, Sid Griffin, från Long Ryders, och Clive Gregson, engelsman (Any Trouble) nu boende i Nashville, medverkar regelbundet.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.