Blogginlägg

Krönika: Januari 1996

Efter många decenniers läsande av musiktidningar hittade jag i mitten på 90-talet en ny favorit, månadsmagasinet Mojo med de bästa rockjournalisterna i en innehållsmässigt snyggt redigerad tidning. Som jag skriver i krönikan fanns 1996 fortfarande NME med bland mina husorgan men bara några år senare gav jag upp den tidningens pappersupplaga.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/1 1996.

SÅNT LÄSER JAG BARA I MOJO

NYTT ÅR OCH FORTFARANDE LÄSKUNNIG, hurra! Jag läser och jag lyssnar, jag lyssnar och jag läser. 1995 dokumenterades rockmusiken i skrift bättre än något annat år.
   London-besöket i höstas minns jag mest som läsupplevelse. Inbjudande och omöjligt att stå emot.
Att med en försvarlig mängd musiktidningar (Q, Mojo, Record Collector) under armen attackera närmaste pub, snabbt bli serverad en sval men inte kall Yorkshire-bitter och ”stjäla” sig en plats vid ett bord. Och försjunka i världens bästa rockjournalism.
   Att några timmar senare passera några reabokhandlare längs Charing Cross Road på väg till den nyöppnade och mycket uppmärksammade musikbokaffären Helter Skelter på Denmark Street. Då framstår London som himmelriket för den som vill läsa om rockmusik.
   Dessutom är priserna på böcker och tidningar humana jämfört med Sverige. Efter importpåslag, mellanhänder och profit kostar samma böcker och tidningar minst det dubbla i Sverige.
   Hemma i Sverige läser jag NME varje vecka av 27 år gammal vana. Q ytterst sporadiskt och varje nummer av Mojo ytterst noggrant.
   Mojo började ges ut för drygt två år sedan. Det perfekta månadsmagasinet för män i min ålder, som någon över 40 pricksäkert uttryckte det en gång.
   Mojo sprids inte med någon större upplaga i Sverige så det gäller att tajma in varje nytt nummer på dagen hos återförsäljaren för att inte missa någon ny intressant utgåva.
   Därför gav jag mig själv en Mojo-prenumeration i för tidig julklapp och får därmed tidningen punktligt, inplastad och hemburen i slutet av varje månad.
   I Mojo läser jag saker jag inte läser någon annanstans. Trots lång pressläggning och åtskilliga dagar till distribution blir Mojo för mig en nyhetstidning.
   I nya numret som landade förra veckan läser jag om trummisen som fått sparken från Squeeze – två gånger. Att Kursaal Flyers återuppstått ännu en gång. Att Bruce Springsteen framför en helt ny låt, ”Dead man walking” från Tim Robbins nya film, vid turnépremiären i Los Angeles.
   Det läser jag i Mojo, bara i Mojo.
   Månadens recenserade konserter i Mojo presenteras alltid med kompletta låtlistor vilket perfekt tillfredsställer en faktatokig rockkonsument som undertecknad.
   Låtlistor finns även tryckta i samband med de viktigaste recensionerna. Ovärderlig information när det gäller samlingsskivor och cd-boxar. Däremot har Mojo ingen poängskala för konserter och skivor.
   Vidare i förra årets sista Mojo (paradoxalt daterad januari 1996) upptäcker jag stolt att Elvis Costellos favoritskiva under året var gjord av Ron Sexsmith, bäste debutant även på min egen årsbästalista.
   Mojo är förre NME-journalisten Paul Du Noyers verk. Han lämnade under året över chefredaktörsstolen till Mat Snow, en annan ex-NME, och i spalterna figurerar många bekanta namn från den tidningen.
   Men också några av USA:s tunga rockjournalister bidrar. Som Robert Gordon, Greil Marcus och Lenny Kaye.
   Kaye, även känd som gitarrist i Patti Smiths band, är inte enda musiker bland Mojos skribenter. Både Will Birch, pubrockmusiker på 70-talet, Sid Griffin, från Long Ryders, och Clive Gregson, engelsman (Any Trouble) nu boende i Nashville, medverkar regelbundet.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.