Blogginlägg från 2020-11-30

LIVEALBUM #23: Stephen Stills

STEPHEN STILLS: Stephen Stills live (Atlantic, 1975)

JAG VAR STOR STEPHEN STILLS-FAN UNDER FÖRSTA delen av 70-talet. Det hade i och för sig börjat redan på 60-talet. Hans ”For what it's worth”, som han skrev, blev Buffalo Springfields mest kända och mest kommersiellt framgångsrika låt. Precis när det bandet sprack i maj 1968 tackade Stills nej till erbjudandet att ersätta Al Kooper i Blood, Sweat & Tears men han blev en av två gitarrister, Mike Bloomfield var den andra, som spelade in ”Super session” (1968) med Kooper i centrum. Stills spelade på skivor med Judy Collins, Tim Leary och Joni Mitchell innan supergruppen Crosby, Stills & Nash bildades och en redan flitigt fylld agenda blev ännu intensivare för Stills.
   Först all koncentration på CSN som på turnén 1969/70 hade utökats med Neil Young, Stills gamla kollega från Buffalo Springfield. En turné resulterade i dubbellivealbumet ”4 way street” (som jag kan avslöja finns med högre upp på min favoritlista på livealbum...) och samtidigt spelade Stills in sitt första soloalbum, ”Stephen Stills”, i London. CSNY-turnén var turbulent och alla medlemmar gick sina egna vägar direkt efter turnéfinalen i juli 1970.
   Då kunde Stills satsa på sin solokarriär fullt ut och ”Stephen Stills 2” gavs ut framåt sommaren 1971. Bara några månader senare startade den rastlöse Stills nästa stora projekt, gruppen Manassas, som resulterade i både ett fantastiskt dubbelalbum, ”Stephen Stills Manassas”, och en turné runt världen som jag hade nöjet att uppleva på Kungliga Tennishallen i Stockholm 1972. Manassas-samarbetet resulterade i ännu ett album, ”Down the road” (1973) men gruppen sprack och Stills skulle i fortsättningen satsa på soloskivor och egna kompband på turnéer. Och då har vi nått tidpunkten när dagens aktuella ”Stephen Stills live” spelades in.
   När liveskivanspelades in, 8 och 9 mars 1974 i Auditorium Theatre, ursprungligen ett operahus byggt 1889 med plats för 4300 åskådare, i Chicago, var Stills Atlantic-artist. Men innan albumet gavs ut, 21 månader(!) senare, hade han lämnat det skivbolaget, skrivit på för Columbia och gav ut studioalbumet ”Stills” (1975). En mischmasch-skiva med inspelningar gjorda under fyra år - men skivomslaget är läckert.
   ”Stephen Stills live” är inspelad på de två sista konserterna på turnén februari-mars 1974. Skivan har som vanligt två sidor men är strikt uppdelad på en elektrisk och en akustisk sida och visar upp Stephen Stills begåvade sidor på båda. Konserterna på den här turnén var nämligen uppdelade på en inledande elektrisk del, ett akustiskt mittenparti (med Stills solo på scen) och en avslutande elektrisk final. Och skivomslaget är smart designat så att man ser frontbilden både som blåtonat elektrisk eller en avslappnat sittande Stills med glasögon och 12-strängad gitarr.
   Bandet hade Stills delvis hämtat från Manassas, Kenny Passarelli, bas, och Joe Lala, percussion, och studiomusikerna Jerry Aiello, keyboards, och rutinerade Russ Kunkel, trummor. Men den viktigaste nykomlingen i kompbandet är gitarristen Donnie Dacus som här inleder sin karriär som ska ta honom till Chicago, bandet alltså, några år senare. Blott 22-årige Dacus får många chanser att visa upp sitt kunnande både som instrumentalist och sångare.
   Skivan, med sina nio låtar inklusive två medleys, ger kanske en knapphändig bild av konserten som ibland kunde innehålla uppåt 20 låtar, inklusive Beatles-covern ”Blackbird”, men ger ändå en lysande mix av Stills karriär. Från Buffalo Springfield (”Special care” och ”Four days gone” via CSN (”Wooden ships”, fast den första gången spelades in av Jefferson Airplane, och ”4 + 20”) och Manassas (”Jet set”) till några låtar från soloskivorna.
   Sedan överraskar repertoaren med två oväntade covers, Fred Neils ”Everybody's talkin' at me” och den ett år gamla Joe Walsh-låten ”Rocky mountain high”. Den sistnämnda är väl Kenny Passarellis bidrag, han spelade på originalet och var med och skrev låten.
   Stephen Stills föddes och inledde sin karriär som Steve Stills men på tredje Buffalo Springfield-albumet ”Last time around” dyker plötsligt varianten ”Stephen Stills” upp som låtskrivare. Från Crosby, Stills & Nash och framåt till idag är han känd under det namnet.


ELECTRIC SIDE

1. "Wooden Ships" (David Crosby/Stephen Stills) 6:28
2. "Four Days Gone" (Stephen Stills) 3:50
3. a. "Jet Set (Sigh)" (Stephen Stills)
b. "Rocky Mountain Way" (Rocke Grace/Joe Vitale/Kenny Passarelli/Joe Walsh)
c. "Jet Set (Sigh)" (Stephen Stills) 5:26
4. "Special Care" (Stephen Stills) 3:27

ACOUSTIC SIDE

1. "Change Partners" (Stephen Stills) 2:50
2. a, "Crossroads" (Trad arr by Stephen Stills)
b. "You Can't Catch Me" (Chuck Berry) 4:41
3. "Everybody's Talkin' at Me" (Fred Neil) 2:15
4. "4 + 20" (Stephen Stills) 2:11
5. "Word Game" (Stephen Stills) 3:58

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.