Blogginlägg från 2017-11-01

"Inte bara vingar för pengarna"

MIKAEL RICKFORS/CAROLINE GRIMWALKER
Inte bara vingar för pengarna
(Southside Stories)

I MIN INOFFICIELLA REGELBOK SKA EN MUSIKBIOGRAFI vara kronologisk, innehålla ett stort antal anekdoter (gärna tidigare okända noteringar), en detaljerad diskografi, späckad med fakta och helst vara skriven på ett personligt sätt. Mikael Rickfors bok om sitt liv och sin långa karriär tillhör i sin helhet dessvärre inte den intressanta kategorin av böcker.
   Mikael Rickfors, som har skrivit biografin tillsammans med författaren Caroline Grimwalker, hÃ¥ller en genomgÃ¥ende ödmjuk ton i sina berättelser. Varken exklusivt personligt eller överraskande faktamässigt bränner det inte till och blir engagerande i sÃ¥ mÃ¥nga kapitel som jag pÃ¥ förhand hade väntat mig. Objektivt har ju artisten Rickfors haft en lÃ¥ng och innehÃ¥llsmässigt händelserik karriär, frÃ¥n unga Ã¥r till en nu kanske mindre intensiv period som mogen artist, som det i omfÃ¥ng finns mycket att gräva ur.
   Men i "Inte bara vingar för pengarna" saknar jag mycket och det Rickfors nämner blir ofta suddiga odaterade minnen och obekräftade kommentarer. Ibland avslutas hans beskrivningar med "i ärlighetens namn har jag glömt" eller nÃ¥got annat som avslöjar ett tämligen tomt minne. "Under den här tiden" är ocksÃ¥ ett svepande ytligt uttryck som förekommer. Ambitionen att bjuda pÃ¥ fördjupande research eller klarläggande av fakta och därefter skriva en detaljerad och intressant biografi har inte funnits hos författarparet.
   Som när Rickfors nÃ¥gon gÃ¥ng pÃ¥ 80-talet, exakta Ã¥rtalet okänt, fick chansen att spela in i Los Angeles. Han berättar om en "legendarisk producent", musikerna är "gräddan av gräddan" och körsÃ¥ngaren "ska snart bli känd som Mister Mister" utan att nämna ett enda specifikt namn pÃ¥ de inblandade. Det höjer inte trovärdigheten i en bok som förväntas berätta sanningen om ett lÃ¥ngt artistliv. Att de inspelningarna aldrig gavs ut, enligt boken faktiskt Rickfors eget beslut, ökar ju inte direkt pÃ¥ sanningshalten. I samma ryktesflora fÃ¥r vi väl ocksÃ¥ placera Rickfors uppgift att Rod Stewart var intresserad av att spela in "Son of Cathy's clown".
   För att göra boken överskÃ¥dlig har Ã¥rtal noterats med fet stil i början pÃ¥ stycken men de är sporadiskt placerade och mÃ¥nga Ã¥rtal är utelämnade och det gynnar inte heller den rena historiebeskrivningen. Jag är ganska övertygad om att Rickfors, med hjälp av lite research, kunde ha fyllt upp hÃ¥len mellan nämnda Ã¥rtal.
   NÃ¥gon gÃ¥ng efter 1973 drev Rickfors krog, Dylan Poetry, i Gamla Stan tillsammans med en kompanjon men, som han berättar, hängde han ocksÃ¥ pÃ¥ Alexandras under samma tid. Lite bekvämt kopplar han i boken ihop Café Opera med samma tidsperiod men den legendariska restaurangen öppnade ju inte förrän 1980.

BOKEN AVSLUTAS MED EN DISKOGRAFI SOM ÄR mer än lovligt tunn, innehållsfattig och ofullständig. Skivor nämns bara med sin titel och årtal och inga andra detaljer, "Rickfors Live" från 1981 är inte ens nämnd, och solosinglarna från 1970 och 1971 är helt utelämnade. Rickfors nämner i förbigående sin inspelning av "Candida" på svenska men vill kanske i övrigt förtränga den inte så framgångsrika Svensktoppeninriktade karriären med singlar som "Finns du kvar i stan ännu", "Res hem" och Bernt Stafs "Familjelycka" som förutom den sistnämnda är utländska låtar på svenska. Det lustiga är att Rickfors just under den här svenska perioden kallar sig för Michael, och inte Mikael, men det får vi naturligtvis ingen förklaring till i boken.
   Med illa dold stolthet finns det i boken en uppräkning av Rickfors-skrivna lÃ¥tar som andra artister har spelat in, bland annat Santanas "Daughter of the night", Percy Sledges "Blue night" och Basse Wickmans "Son of Cathy's clown", men missat sÃ¥ mycket andra Rickfors-relaterade ögonblick i historien. Som just alla samarbeten med nämnda Basse.
   Basse Wickman, som inte nämns en enda gÃ¥ng i boken, och Mikael Rickfors började samarbeta redan 1974. Först i trion Wickman, Rickfors & Finberg, som turnerade och även finns med pÃ¥ Basses album "Till loves come around", och sedan producerade Rickfors tre hela album med Basse mellan 1977 och 1982. Basses singel med Rickfors-lÃ¥ten "Son of Cathy's clown" (1980) är en svensk klassiker. Ingenting av detta nämns i biografin. I det sammanhanget hade det väl ocksÃ¥ passat bra att nämna det omvända förhÃ¥llandet, när Basse skrev en lÃ¥t ("December") som Rickfors spelade in till julalbumet "Tip tap" 1987.
   Inte heller Roger Rönnings namn förekommer nÃ¥gonstans i biografin fast Rickfors producerade tvÃ¥ album med honom i slutet pÃ¥ 70-talet.
   Det är, som jag skriver, mycket intressant information jag saknar i boken. En rejäl hyllning av sitt fasta kompband under Ã¥ren 1980-1983 hade väl varit pÃ¥ sin plats. Ryktet som florerade i slutet pÃ¥ 60-talet att Rickfors var pÃ¥ gÃ¥ng att ersätta Tommy Blom i Tages hade ju ocksÃ¥ varit värt en kommentar.

BIOGRAFINS BRIST PÅ DETALJER GÖR ATT trovärdigheten krackelerar något när inga namn nämns, inga datum levereras och detaljer som "de allra bästa studiomusikerna" ekar tomt.
   Sedan har vi den spektakulära detaljen när Mikael Rickfors som 22-Ã¥rig svensk utses till sÃ¥ngare i 60-talsikonerna The Hollies. Jo, den dÃ¥ ofattbara händelsen inleder boken men Ã¥ren i bandet fÃ¥r i stort en ganska underordnad betydelse i biografin där den pÃ¥ bara 15 sidor (av 220) blir som en parentes.
   Ganska tydligt visar hans beskrivning att tvivel, otillräcklighet och dessutom drabbad av hemlängtan att han inte var riktigt mogen för de stora scenerna och de lÃ¥nga turnéerna. Att plötsligt hamna i ett klassiskt internationellt popband i fallande popularitet var inte som att komma till dukat bord fast det dÃ¥ nog uppfattades som en rejäl drömsituation för en ung svensk sÃ¥ngare. Till Rickfors försvar ska nämnas att Hollies just under Rickfors korta sejour i bandet en riktig dipp i sin legendariska historia. Materialet som presenterades höll varken sedvanlig kvalité eller kommersiell potential under Rickfors tid i bandet.
   Det blev än mer uppenbart när Rickfors lämnat bandet, Allan Clarke kom tillbaka och plötsligt var bandet Ã¥ter pÃ¥ försäljningslistornas högsta placeringar 1974 med comeback-hitlÃ¥ten "The air that I breathe". En händelse som historiskt sett förminskade Rickfors period i bandet.
   Ã„ven karriärens kommersiellt näst största kapitel i Rickfors liv, Grymlings, tycker jag han springer förbi lite väl lättvindigt. Jo, han berättar väl alla fakta i ämnet, räknar upp supergruppens medlemmar och nämner Ulf Lundell och Peps som pÃ¥tänkta namn i gruppen. Men han förklarar inte med ett ord processen hur och varför just han själv, Pugh, Göran Lagerberg och Magnus Lindberg blir den gruppen. Den historien vore sÃ¥ mycket mer värd än gruppens musikaliska insats och eventuellt historiska värde.
   NÃ¥ja, istället för att sikta in biografin pÃ¥ enbart musikaliska detaljer fÃ¥r Mikael Rickfors däremot utrymme att berätta om barndom, uppväxt, konstskola, krogägarperioden, seglats till Medelhavet, jobb som badvakt, alla giftermÃ¥l, nÃ¥gra efterfester, barnens uppväxt och upprepade Afrikabesök.
   Den ödmjuka tonen bryts i slutet pÃ¥ boken när Rickfors plötsligt blir väldigt tydlig och bokstavligen namnger personer som han tycker personifierar det mänskliga uttrycket skitstövlar där namn som Billy Butt och Janne Gröning kommer pÃ¥ tal. Förvisso rakt-pÃ¥-sak-anklagelser men jag förstÃ¥r inte riktigt vad de anklagas för, bara att de i Mikael Rickfors ögon är skitstövlar.

/ HÃ¥kan

Nära det stora genombrottet

Foto: Anders ErkmanGitarristen och sångaren Olle Zimmerman.

1984 STARTADE DEN FÖRSTA UPPLAGAN AV hårdrocksbandet Lifeline från Örebro. Men det var under 1985 som bandets namn och musik fick större spridning. Skivdebuterade på våren med singeln "Love on the line" på den lokala Aktiv Musik-etiketten och på sommaren vann bandet Folkparkernas Talangtävling och gick till riksfinal där de slutade tvåa men fick mest beröm av alla deltagarna. Där upptäcktes de av skivbolaget EMI som till slut resultaterade i en singel som Lasse Lindbom producerade.
   Direkt efter sommarens talangfinalsframgÃ¥ngar utökades kvintetten till en sextett med sÃ¥ngerskan och keyboardspelaren Ulrica Carnell. Övriga medlemmar i bandet var Olle Zimmerman, sÃ¥ng och gitarr, Mats Lindström, gitarr, Lena Johansson, keyboards och sÃ¥ng, Janne Hedström, bas, och Perry Carlsson, trummor.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/10 1985.

LIFELINE
Club 700, Örebro 4 oktober 1985

Hårdrock är roligt och underhållande också. Det visade Lifeline vid gruppens premiärkonsert i stora sammanhang i fredagskväll inför en liten men sedvanligt entusiastisk publik. Lifeline är en positiv nykomling bland hårdrockarna. Bandet skriver sitt eget material till 80 procent och det är inte bara de utmärkta singellåtarna som märks denna kväll. Bandet är mycket förberedd de stora kommande uppgifterna.
   Club 700-lokalens märkliga akustik gav inte gruppen full rättvisa men de sex medlemmarna var oerhört tajta och det fungerade perfekt hela konserten igenom. Fast rökeffekterna var sÃ¥ mÃ¥nga att de till sist inte var nÃ¥gon effekt.
   SÃ¥ngaren och inte minst gitarristen Olle Zimmerman var gruppens starke man och i klaviaturtjejerna Lena Johansson och Ulrika Carnell har gruppen stora utvecklingsmöjligheter.
   Konserten var i kortaste laget men med ytterligare nÃ¥gra starka covers, "Jump" gjorde de kraftfullare än nÃ¥gonsin Van Halen, är de mycket nära Det Stora Genombrottet. Resten bestämmer ödet.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.