Blogginlägg från 2010-11-06

Öga mot öga med Richard Lindgren

Alldeles för sällan finns det tid och plats för personliga betraktelser i den här spalten. Tillbakablickar, hårt researchade artiklar och ren och skär nostalgi har en klar prioritet men ibland dyker det upp dokumentära ögonblicksbilder som jag känner mig tvungen att återge. Som igår kväll när jag och Carina droppade in på Bishops i Örebro för en sen öl efter tio.
   Som vanligt vid den tidpunkten fanns det inte många att heja på, gitarristen Tom Nilsson var ett undantag, och vi stod och skulle avsluta kvällen när Totte, känd dj i Örebro, kommer in genom ytterdörren klädd i enbart t-shirt. Mitt under sitt arbete på O’Learys hade han valt att ta paus när det lokala coverbandet äntrat scenen på hans arbetsplats. Målet var en Hof vid bardisken på Bishops.
   I förbifarten kommenterar Totte en konsert vi båda hade upplevt för två veckor sedan där han tyckte att Jim Hanft var överraskande bra medan Mark Olson var en mindre besvikelse. Precis innan vårt spontana samtal kommer det in en kille som pratar skånska i en mobiltelefon. Han har precis avslutat samtalet när Totte närmar sig bardisken och när den här ännu oidentifierade killen lutar sig fram och frågar:
   ”Mark Olson? Har Mark Olson spelat i Örebro?”
   ”Ja, det var väl för ungefär två veckor sedan”, svarar jag.
   ”Jaha, det var intressant”, säger killen.
   Jag som har hört att killen pratat skånska och förmodligen är mer än normalt musikintresserad då tänker jag förklara lite närmare.
   ”Ja, du kanske känner igen namnet Håkan Olsson från Malmö. Han arrangerade en turné med Mark i Sverige som också nådde Örebro och Clarion Hotel”. Det visar sig senare att just den konserten var inte Håkan Olsson inblandad i.
   Då säger den trevlige mannen som jag än så länge inte känner igen.
   ”Jaha, jag ska spela på Clarion Hotel i morgon som förband till Mary Gauthier”.
   Hur jag just då ser ut i ansiktet hade jag betalat mycket för att kunna se idag. Men först fattar jag ingenting, sedan låter ju allt väldigt bekant och till slut efter ytterligare några hundradelar av en sekund ramlar polletten ned.
   ”Ah, du är alltså Richard Lindgren”.
   Mannen ser förvånad ut. Att jag kan säga hans namn och förmodligen vet mer om honom än han ens kunde ana. Jag fortsätter.
   ”Jag vill inte skrämma dig men jag ska faktiskt recensera morgondagens konsert på Clarion Hotel och jag minns din dubbel-cd som kom härom året.” Kanske med tillägget att jag tyckte att det var kul att träffa honom så här spontant och oplanerat, men jag vet inte. Det snurrade så mycket i huvudet just då att det var svårt att samla tankarna ordentligt.
   Då säger Richard till hälften rädd och till hälften nyfiken. ”Vad tyckte du då om skivan?”.
   ”Jag tyckte skivan var jättebra, personlig och intressant. Och hur en dubbel-cd med 18 låtar kan vara så jämn och bra.”
   Richard slappnar av, slår mig på axeln och säger tacksamt.
   ”Tack, det var vänligt”.
   Vårt spontana samtal fortsätter givetvis och jag försöker minnas detaljer om hans fina skiva, kommer ihåg att han stavar sitt förnamn Richard men att han själv uttalar det Rickard, hur han kommit till Håkan Olsson med alla låtar och lite osäker inte visste hur han skulle ge ut dom, och lite detaljer om konserterna med Mary, att han även ska spelar förband till John Hiatt i Malmö nästa vecka, hur Mary och han åkt bil från Malmö under fredagen och hur det ska fungera att ha konsert i en hotellfoajé. När han plötsligt säger.
   ”Jag stod här och skrev en låt förut.” Han bläddrar i ett block och får fram några textrader som handlar om bland annat Mary. Han kanske tänker sjunga den imorgon.
   Vi tar i hand och tackar för en kort men mycket angenäm pratstund. Richard ska ta en öl till i baren men ”vi ses säkert imorgon”. Carina och jag går hem, jag uppfylld av ett så positivt möte med en så till synes anspråkslös kille men musikaliskt en så intressant person. När jag kommer hem tar jag genast fram nämnda skiva med Richard Lindgren, ”A man you can hate”, och även om jag högaktat skivan en gång så kan jag inte minnas så många detaljer men det låter fortfarande mycket bra. Som en blandning av Steve Forbert och en bluesartist.
   Jag hittar ytterligare en skiva med Richard, ”Salvation hardcore”, som jag denna fredagskväll uppenbart har förträngt och då plötsligt minns jag att även den skivan var mycket bra. Jag beslutar mig då för att kolla upp hur jag rankade Richard Lindgren när de kom. Och får då en mindre positiv chock när jag upptäcker att jag placerade ”Salvation hardcore” som 2006 års tredje bästa svenska album efter Anna Ternheim och Ebba Forsberg. Och hans makalösa dubbel ”A man you can hate” kom ännu högre på min lista, tvåa bland 2008 års bästa svenska album bara slagen av Caesars dubbel ”Strawberry weeds”.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.