Blogginlägg från 2007-11-29

Popikon i all sin prakt

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/11 2007.

SVEN LINDSTRÖM
Att vara Per Gessle
(Albert Bonniers Förlag)

Bakom den blekt fattiga titeln döljer sig en biografi över en av Sveriges mest framgångsrika låtskrivare, sångare och artister. En till både innehåll och format (30x30, det gamla lp-formatet, vad annars?) tung bok med väldigt många detaljer. Första intrycket är en maffig bilderbok men här finns också en rejäl berättelse om Per Gessles snart 49-åriga historia.
   Journalisten Sven Lindström har agerat mer redaktör än författare. Han har fogat samman ett otal intervjuer, med Per Gessle själv och ett stort antal personer i hans närhet, där uttalanden och påståenden redigerats som direktcitat.
   Inga omskrivningar, inga påhittade scenarier eller redigeringstekniska vinklingar. Trovärdigt och förhållandevis sanningsenligt direkt ur munnen på alla personer. Sedan är ju biografin auktoriserad av Gessle så det finns väl ett uns tvivel om att han i bakgrunden har styrt upp helheten vid några tillfällen.
   Men under min långa läsning av detta praktverk, 280 sidor med inte bara snygga fotografier, misstänker jag vid väldigt få tillfällen att Gessle friserat berättelsen nämnvärt. Däremot har han kanske inte lämnat ut precis allt han haft på tungan eller i sitt stora arkiv.
   Exempelvis framstår den senaste Gyllene Tider-återföreningen som ett mycket mer harmlöst och problemfritt projekt från tanke till handling än det i själva verket var.
   Vi får i och för sig eftermälen från flera Gyllene-medlemmar men jag tänker på snacket sommaren innan. Jag var med på en intervju med Gessle mitt under brinnande ”Mazarin”-turné 2003 där han nästan jämförde sin gamla grupp med ett korprockband i jämförelse med de proffs han då turnerade med. Dessutom spädde han på kritiken med att utpeka sina forna kompisar som överviktiga.

I den här boken kan man få uppfattningen att han själv på egen hand framgångsrikt styrde detta rekordprojekt i hamn.
   Men Per Gessle är en sån person. Han är så otroligt drivande med sitt kontrollbehov att både framgångar och motgångar faller på hans lott. Därför är historien om hans liv inte bara en enda lång framgångssaga. Man kan tycka, i Gessle fall, att framgång har fött framgång genom åren men det finns några djupdykningar i den nästan 30 år långa karriären.
   Framgång föder också konflikter, meningsskiljaktligheter, besvikelser och, inteminst, tvivel.
   Det är i kapitlen kring de där mindre lyckade åren som den här historien bränner till och förvandlas från ett framgångsrikt artistporträtt till berättelsen om en ovanligt musikintresserad Halmstadskille med gränslösa drömmar som faktiskt skulle slå in. Men att vägen dit skulle vara både komplicerad och osäker.
   Per Gessle är en popnörd och jag har förstått att författaren Sven Lindström är något liknande. Därför blir detaljerna om branschen, skivorna, kontrakten, turnéerna och siffrorna osedvanligt detaljrika som kanske bara en popnörd kan älska. Och i det fallet får jag nog ansluta mig till det sällskapet för jag tycker det är otroligt spännande att läsa om atmosfären i skivinspelningsstudion som ibland tar projekten åt ett helt annat håll än det förutbestämda. Dessutom är det charmerande läsning att uppleva med vilken hög hastighet Gessle kan skriva sina låtar.

Som den sanna popnörd han är har Gessle också bidragit med ett stort antal listor i en mängd olika kategorier. Som exempelvis De fem bästa sångarna (Steve Marriott toppar), tio låtar att diska till (”My Sharona” toppar) och tio perfekta 70-talslåtar (Albert Hammonds ”The free electric band” toppar).
   Men allra mest roar och intresserar intervjuobjektens uttalanden. Från familjemedlemmar, gamla vänner, artistkollegor, branschfolk till, inte minst, Pers egna kommentarer. Färdiganalyserade och som alltid smart uttänkta.
   Utan att gå in på den egna ekonomin så avslöjar faktiskt den annars så tystlåtne och diplomatiske ekonomiske rådgivaren Janne Beime, från Örebro, mer än jag någonsin har hört från det hållet. Det tyder på ömsesidig respekt och öppenhjärtighet, två ingredienser som fulländat receptet på en mycket läsvärd biografi.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.