Blogginlägg från 2020-10-09

Mamma Ingrid (1933-2020)

26 januari 2018, en lycklig stund med mamma.

NÄR SKRATTET TYSTNAT, NÄR REUMATISMEN har släppt sina krampaktigt hårda nypor om alla leder och ben, när den elaka smärtan domnat in, när kroppen tackade nej till fortsatt medverkan och när hjärtat till slut inte orkade slå längre möts jag av ren och skär tomhet och ett djupt vemod som dyker upp i minnet av mamma.
   När jag ska försöka sammanfatta alla år jag känt henne, det är ju ändå den person som jag fick lära känna längst av alla i närmare 68 år, blir det först bara spridda fragment av ett långt liv. Född i Skedevi i de allra nordligaste delarna av Östergötland som på 30- och 40-talet följdes av barndom och ungdomsår fyllda av en tämligen torftig och begränsad tillvaro. Men också stor och varm syskonkärlek och djup familjetrivsel på ständigt nya bostadsadresser (Vingåker, Degerfors, Hallstahammar...) medan pappa Alvar letade skomakarjobb i hela Mellansverige. Och mamma Helga gav familjen trygghet efter konstens alla regler.
   Efter en minst sagt kringflackande skoltid, med ständigt nya klasskamrater, tog sig mamma, i själen glad, positiv och optimistisk, vid unga år ut i världen (till Örebro). Med arbete på skofabrik fick hon både utbildning och inkomst där hon dessutom mötte sin kärlek, min pappa Ingemar.
   I en förhållandevis glad och händelserik 50-talsmiljö, fortfarande med ansträngd ekonomi, bildades familj där mamma fick den hemvävda ”titeln” hemmafru med arbetande make som ensam familjeförsörjare. Efter närmare tio år återvände mamma till arbetslivet och skofabriken. Många år som deltidsarbetande med alla vardagliga rutiner slet på kroppen som började säga ifrån och förtidspension var enda alternativet.
   I mitten på 80-talet inträffade det första allvarliga sjukdomsfallet: Hjärtinfarkt som slutade lyckligt och efter den första dramatiska tiden utvecklades allt till något att naturligt leva med. Men det kom givetvis att begränsa den personliga friheten. Och mamma gjorde det med en positiv och optimistisk livssyn utan klagomål innan nästa hårda smäll kom när pappa Ingemar blev sjuk och avled 1999.
   Det är lätt att i minnet av mamma koncentrera sig på alla sjukdomsproblem under livets sista decennier. Men då är det viktigt att komma ihåg hur mamma under 70- och 80-talet tillsammans med pappa åkte på otaliga bussresor ut i Europa, träffade många nya vänner och gjorde upprepade charterresor till Kanarieöarna och Medelhavet med Rhodos som absolut favorit. Efter infarkten blev det flitigt med resor för mamma och pappa på färjor till Finland. Och efter pappas död följde mamma med på min familjs resor till både Mallorca och London.
   Det är då minnet av dagsutflykter i Mallorcas bergiga natur eller taxifärder i Londons grandiosa gatusystem framträder som ljusa positiva höjdpunkter. Hur det satte guldkant på tillvaron och gjorde livet värt att leva för mamma med sina tveklöst nyfikna ögon och öron. Innan både ögon, öron och kropp sargades av all sjukdom.
   Ett förhållandevis glatt och händelserikt liv blev mot slutet ett stilla liv med hemhjälp, en lång kamp mot otaliga krämpor med ständiga sjukhusbesök följt av flera korttidsboenden och på slutet ett permanent äldreboende.
   Mamma var naturligtvis intresserad av musik. Kanske inte så gränslöst som hennes son (det vill säga jag, undertecknad) men hon lyssnade med glädje på all sorts musik. Med kanske min hjälp fick mamma nya favoriter som exempelvis örebroaren Olle Unenge och skåningen Richard Lindgren. Artister som hon fick uppleva live vid några tillfällen.
   En kort anekdot från en av mammas musikupplevelser:
   Efter en intim konsert i Örebro med Richard Lindgren släppte hon den legendariska kommentaren att ”nu kan Körberg slänga sig i väggen”. Vilket fick en tacksam Richard att signera sin skiva (se bild höger) med just det citatet. I sin krafts dagar var mamma som sagt både spontan och spirituell med djupa känslor för det som hon uppfattade som god och bra musik.
   Musik (se nedan) som sedan gjorde begravningsceremonin till en mycket vacker och positiv upplevelse och ännu ett oförglömligt minne av mamma.
   Tillsammans med pappa vilar mamma nu i Minneslunden och kan där tänka tillbaka på alla ljusa och trevliga minnen från Grekland, Österrike, Mallorca och Kanarieöarna.
   Mamma Ingrid Pettersson avled 18 september 2020 efter lång tids sjukdom.

TACK MAMMA, min goda vän sedan september 1952, och jag, Carina, Emily och Stephen, önskar dig all fridfull vila.


Anna Ternheim: Tribute to Linn

Göran Samuelsson: Vildros

Olle Unenge: Långsamt väder

Stefan Nilsson: Arons dröm

Richard Lindgren: Driftwood

/ Håkan

Krönika: Januari 1997

Jag hade 1997 tankarna på att det traditionella albumformatet höll på att tyna bort. Det här var långt innan Spotify kom och förändrade lyssnandet på musik. Tekniken då var att bränna favoritlåtarna på sin cd-skiva och därför skapa egna samlingar. Enskilda låtar gick före album och jag såg en framtid där albumformatet var helt utraderat. Riktigt så illa har det inte gått men visst sitter folk, inte jag, och gör egna spellistor på Spotify. Och ”Absolute”-samlingarna är för länge sedan ett dött fenomen.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Magasinet 17/1 1997.

ALBUMFORMATET ÄR ETT MINNE BLOTT

DET ÄR SYND OM MÄNNISKORNA. Konstaterade redan Strindberg på sin tid. Det är också synd om det skivkonsumerande folket som med en allt tunnare plånbok försöker hitta guldkornen i skivutgivningen.
   Tiden krymper, inte minst fritiden, men skivutgivningen ökar och försäljningen minskar. Speltiden på en en normal cd förlängs men kvalitén ökar inte med kvantiteten.
   Just nu aktiveras våra hjärnor med ”chockartade” rapporter om att samlingsskivorna säljer mest i det här landet.
   Så naturligt, är den jordnära kommentaren.
   Så mördande trist, skriker den musikintresserade hjärnhalvan.
   Det blir bara värre, tror förnuftet som med ena ögat spejar in i framtidens teknologi.
   När tiden inte räcker till och pengarna prioriteras på annat sätt är det en lätt genväg att rycka en ”Absolute”-skiva och få hitsen uppradade till en sammantaget billig peng.
   Albumartisterna förlorar, det genuina musikintreesset utarmas och spänningen, som pendlar på ett nyinspelat cd-album, rinner helt ut i sanden.
   Musik har blivit en handelsvara som vilken livsmedelsprodukt som helst. Två liter mjölk, en limpa och några hekto lätt förströelse. Främst som bakgrundsljud vid andra aktiviteter.
   Exempelvis som en skvalande radio. Snart har skivbranschen också förlorat sina ”Absolute”-kunder till det stora mediabruset av radio, tv och datorer.
   Och då är vi nära framtidens vision. Jag säger inte att det blir så här men om några år kanske albumformatet är dött och begravet.
   När Internet finns i var mans, och givetvis kvinnas, hem kan du på sekunden beställa precis den musik du för stunden inte klarar dig utan.
   Du ansluter cd-brännaren, tankar över de låtar som är aktuella och får till slut ihop en respektabel samling artister och melodier som kommer att skapa din egen ”Absolute”-samling.
   Ingen ska inbilla mig att de typiska albumartisterna vinner på den utvecklingen.
   Ännu snabbare hits, ännu fler dagsländor och ännu mer konsumtion. Mycket bekvämlighet och bara en promille genuint musikintresse.
   Den ursprungliga ambitionen var att i denna krönika tipsa om de grymt ojämna skivorna som trots ädla höjdpunkter försvann i massorna av förra årets enorma skivflod.
   En skiva som jag rent spontant återvände till under alla helger var Sparklehorses cd med en titel som är omöjlig att stava till och lika svår att uttala, ”Vivadixiesumbmarinetransmissionplot”.
   Skivan har en charmig demokaraktär och är ojämn som få men med ett fantastiskt urval och bland många spår (16) är det lätt att plocka ur fem utsökta russin ur kakan som Mark Linkous, han ÄR Sparklehorse, gjort med gränslöst många ingredienser. Se nedan.
   Babybird och Lemonheads är två andra artister som blandade geniala pärlor med skräp på sina skivor från förra året.
   Sedan slås jag av uppmärksamheten som Tom Pettys senaste skiva fick på flera årsbästalistor. ”She's the one” är ju ett praktexempel på ett ryckigt, ojämnt och tidvis förbryllande svagt album. Några sedvanliga Petty-godsaker till trots.

Sparklehorse-godbitar
”Homesoming queen”. Vacker som en mix av Beatles och Lou Reeds ”Berlin”.
”Rainmaker”. Rå, schizofren och avskalad magi på gränsen mellan pop och rock.
”Saturday”. Jordnära, vacker och alldeles för kort (2;24) ballad.
”Heart of darkness”. Mellotron möter steelguitar och skapar en ny dimension.
”Someday I will treat you good”. Tveklös hit. Hysterisk powerpop. Stökigt, slamrigt, melodiskt och bäst.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.