Blogginlägg från 2016-10-21

I min skivhylla: Mick Taylor

MICK TAYLOR: Mick Taylor (CBS JC 35076)

Release: 22 juni 1979
Placering i skivhyllan: Mellan James Taylors "One man dog" (1972) och Steve Taylors "I predict 1990" (1987).

NÄR JAG STARTADE DET HÄR ÄVENTYRET att lite slumpmässigt välja intressanta vinylskivor ur hyllorna, lyssna, forska och sedan förmedla dagens åsikt, visste jag inte riktigt vad som skulle möta mig. En naiv ambition var att jag kanske skulle hitta några rejäla guldkorn som jag glömt eller förträngt. Nio skivor in i kategorin "I min skivhylla" kan jag bara konstatera att ingen vinyl jag har stött på hittills har motsvarat mina högsta förväntningar. Däremot har jag träffat på genomgående intressanta skivor men kanske inte nödvändigtvis ur kvalitetssynpunkt.
   Som den här Mick Taylor-skivan som pÃ¥ mÃ¥nga sätt är unik men saknar helheten. Det är faktiskt Taylors första av endast tvÃ¥ soloskivor (uppföljaren "A stone's throw" kom 21 Ã¥r senare!) med originalmaterial han har givit ut. Mängder av hans rena blues-, live- , duettskivor och Ã¥terutgivningar fÃ¥r vi i sammanhanget räkna bort.
   Jag tyckte jag mig ana en liten bortglömd pärla när jag bläddrade fram Taylors soloskiva där i skivhyllan. Men jag kan, efter att ha lyssnat noggrant, inte pÃ¥stÃ¥ att skivan utan titel är nÃ¥gon genomgÃ¥ende storslagen och magnifik skivprodukt. Däremot har den glimtar av intressanta ögonblick, dock inget som relaterar till hans Stones-bakgrund, när han sjunger, spelar och skriver hyfsat originellt material. Men det är smÃ¥ korta ögonblick som snabbt pendlar tillbaka i ointressanta instrumentala lÃ¥tar som antingen ekar Mike Oldfield eller tillhör kategorin jazzrock.
   Efter Mick Taylors uppmärksammade period i Rolling Stones (juni 1979-december 1974), fyra album med "Exile on Main St" som höjdpunkt, höll den dÃ¥varande 25-Ã¥ringen en tämligen lÃ¥g profil. Att han enligt egen uppgift skulle satsa pÃ¥ en solokarriär var ett snabbt tillverkat svepskäl. Sedan flera Ã¥r tillbaka hade Taylor visat intresse för en helt annan musik än den Chuck Berry-injicerade rockmusik Stones stod för.
   Redan 1973 uppträdde han med Mike Oldfield pÃ¥ scenversionen av "Tubular bells" och var studiomusiker pÃ¥ nÃ¥gra Herbie Mann-skivor innan han officiellt lämnade Stones. Progressiv rock kontra jazzmusik. Bilden av en gitarrist med öppna ögon klarnar.

EFTER STONES-AVHOPPET SKREV NEW YORK TIMES musikkritiker Robert Palmer att "Taylor is the most accomplished technician who ever served as a Stone. A blues guitarist with a jazzman's flair for melodic invention, Taylor was never a rock and roller and never a showman". Taylors närmaste musikaliska framtid skulle bokstavligen ge Palmer rätt.
   Som medlem i Jack Bruce Band fick han spela jazzrock, blev erbjuden plats i Bad Company, hoppade in pÃ¥ en Little Feat-konsert i London och samarbetade ocksÃ¥ med musikerna i jazzfusionbandet Gong. Det fanns egentligen inga musikaliska gränser för Taylor och 1977 skrev han pÃ¥ ett skivkontrakt för det amerikansk skivbolaget Columbia med fria händer att utforma solodebuten efter eget huvud.
   Det tog tvÃ¥ Ã¥r att fÃ¥ ihop "Mick Taylor" som soundmässigt inte lider av nÃ¥got storhetsvansinne utan är inspelad med fÃ¥ musiker som är en blandning av alla kontakter han hade haft sedan han lämnade Stones. Pierre Moerlen, frÃ¥n Gong, spelar trummor pÃ¥ flera spÃ¥r, Lowell George (Little Feat) och hans slidegitarr kryddar en lÃ¥t och nÃ¥gra av skivans fyra instrumentala lÃ¥tar doftar bÃ¥de Oldfield och jazzimprovisation.
   Förutom överraskningen att Mick Taylor har en bärande men kanske inte superpersonlig sÃ¥ngstämma pÃ¥ nÃ¥gra lÃ¥tar är han förvÃ¥nansvärt äventyrlig pÃ¥ andra instrument (synthesizer, bas, piano och strÃ¥kmaskin) än bara gitarren.
   Av skivans nio lÃ¥tar, alla skrivna av Taylor, är nästan hälften instrumentala och den mixen ger en ojämn känsla i mitt huvud. Och med tanke pÃ¥ att Taylor sjunger pÃ¥ nÃ¥gra av skivans bästa lÃ¥tar, "Leather jacket" (en lÃ¥t som fanns med i materialet till Stones "Goat's head soup"), "Alabama" och "Broken hands", är det den typen av lÃ¥tar jag saknar mer genomgÃ¥ende. Och hade gärna sluppit ett över sju minuter lÃ¥ngt sömnpiller till instrumental lÃ¥t ("Spanish") med klara influenser av Mike Oldfields gränslöst flytande musik och "A minor" är hissmusik där Mick improviserar pÃ¥ pianot(!) och allt resulterar i kvalificerad muzak.
   Mick Taylor hade alltsÃ¥ kontrakt med amerikanska Columbia som i Europa gav ut sina skivor pÃ¥ CBS-etiketten för att inte förväxlas med det engelska skivbolaget med samma namn som ägdes av EMI. 1990 sÃ¥ldes namnet Columbia till det amerikanska skivbolaget. Min Taylor-skiva är USA-pressad med CBS-klisterlappar bÃ¥de pÃ¥ omslaget (se bild höger) och etiketten men skivnumret är ändÃ¥ amerikanskt...

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.