Blogginlägg från 2016-10-13

Bob Dylan får Nobelpriset

BOB DYLAN FÅR NOBELPRISET I LTTERATUR. Jag trodde väl aldrig i min vildaste fantasi att jag någon gång skulle kunna kommentera en Nobelpris-vinnare. Det brukar vara någon obskyr författare från något avlägset land långt bort med ett näst intill svåruttalat namn som brukar stå i den blickpunkten timmarna efter det spännande avslöjandet. Men nu är det ändå så att en av musikhistoriens största ikoner har fått priset och då krävs det väl att även jag lämnar ut min ståndpunkt i frågan. Och då är det så enkelt att jag kan upprepa min krönika i Nerikes Allehanda från 13 maj 2000 inför Polarpriset det året. Och jag står fortfarande för de orden.
   Sedan mÃ¥ste jag, i denna stund, naturligtvis räkna upp mina skivfavoriter och mina fÃ¥ konsertupplevelser med Dylan. Och även där kan jag hänvisa till nÃ¥gra texter som jag har publicerat pÃ¥ HÃ¥kans Pop. "Blood on the tracks" fanns naturligtvis med pÃ¥ min lista över bästa 70-talsfavoriter. När han gjorde den fantastiska "Infidels" pÃ¥ 80-talet blev det en av mina största Dylan-favoriter. Jag har även uppmärksammat hans singlar pÃ¥ 60-talet.
   PÃ¥ scen hade jag möjligheten att se Bob Dylan pÃ¥ Ullevi 1984 men blev nog mer tagen av turnén tre Ã¥r senare, i september 1987, när han uppträdde med Tom Petty & Heartbreakers som kompband.
   Men Ã¥ter till min drygt 16 Ã¥r gamla krönika som jag med reservation för de tidsmässiga vinklingarna fortfarande stÃ¥r för.

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13 maj 2000.

DYLAN ÄR TROTS ALLT EN VÄLFÖRTJÄNT POLARPRIS-VINNARE

JAG ÄR INGEN BOB DYLAN-FANATIKER. Vilket inte betyder per automatik att jag hatar karln. Jag älskar inte Dylan reservationslöst, som många i min omgivning och generation gör, så mitt intresse för den levande legenden anses svalt och oengagerat.
   OK, jag kanske inte kan citera en hel vers Dylan-poesi pÃ¥ rak arm och ej heller kan jag med exakthet placera varje lÃ¥t pÃ¥ rätt album utan facit. Men det är svÃ¥rt att inte respektera människan Robert Zimmerman och det mesta han har gjort.
   Ty han har hämtat sig starkt efter varje kommersiell krasch eller musikalisk djupdykning som fÃ¥ andra. Det visar pÃ¥ mänskliga drag och en vÃ¥ghalsig inställning som kryddar varje artistkarriär. Inte minst Dylans som snart passerar helt ofattbara 40 Ã¥r.
   Som med alla artister jag riktigt respekterar fascineras jag lika mycket av parenteserna, ögonblicken av tomgÃ¥ng, som av de odödliga klassikerna. Därför analyserar jag mittuppslaget i CD-häftet till nya samlingsskivan "The very best of Bob Dylan", där hela hans diskografi ligger som en myrstack, pÃ¥ ett litet annorlunda sätt än den hängivna fanatikern.
   Till exempel upptäcker jag att ett album, den mediokra livedubbeln "Before the flood", helt sonika utelämnats. Som fÃ¥r mig att dra slutsatsen att även de mest initierade vill blunda (och hÃ¥lla för öronen) för Dylans värsta klavertramp.
   Nämnda liveskiva avslutar Dylans längsta vÃ¥gdal i karriären mellan 1970 och 1974. Som bestod av coverskivor, outtakes, filmförsök och ett miserabelt försök till nystart pÃ¥ nytt skivbolag.

DET ÄR DÅ, I KARRIÄRENS MEST PRESSADE STUND, rockpoeten nummer ett i världen kliver fram och gör "Blood on the tracks" som är så outstanding lysande att jag på den punkten är helt enig med fanatikerskaran.
   Hans djupt religiösa period, som lyckligtvis inte blev sÃ¥ lÃ¥ng, är ett annat svart hÃ¥l i diskografin. "Slow train coming" kan jag acceptera men "Saved" är sÃ¥ olyssningsbar att jag inte längre har plats för den i skivsamlingen.
   Revanschen i detta läge heter "Infidels" och är ocksÃ¥ en av mina största Dylan-favoriter. Dylans 80-tal pÃ¥ skiva var i övrigt fladdrigt och ofokuserat, flera av albumen var hopplock frÃ¥n mÃ¥nga inspelningstillfällen innan producenterna Daniel Lanois och Don Was kom in och styrde upp Dylan mot ännu en period av stor rockmusik. Med "Oh mercy" och utmärkta "Under the red sky", tvÃ¥ album som märkligt nog inte representeras med en enda lÃ¥t pÃ¥ ovannämnda samling.
   90-talet inleder Dylan med ytterligare nÃ¥gra oinspirerade liveskivor som jag dock förlÃ¥ter honom för ty Unplugged-spelningen pÃ¥ MTV, som ocksÃ¥ har blivit en utsökt skiva, var otroligt stark och ett i övrigt osedvanligt tunt decennium efter Dylans mÃ¥tt mätt avslutades med den mycket skärpta "Time out of mind".
   SÃ¥ när Bob Dylan frÃ¥n i dag, när han landar i Sverige, och nästan en vecka framÃ¥t stÃ¥r i musikalisk fokus i landet (EM-schlagern fÃ¥r ursäkta) sÃ¥ befinner han sig pÃ¥ ännu en av dessa oräkneliga toppar i karriären. Och när han pÃ¥ mÃ¥ndag tar emot Polar-priset sÃ¥ är det för en gÃ¥ngs skull alldeles välförtjänt. Och inte en dag försent.
   Fast visst gjorde Byrds Dylan-lÃ¥tarna bättre än han själv pÃ¥ 60-talet. Och "Mighty Quinn" har Dylan aldrig gjort bättre än Manfred Mann en gÃ¥ng gjorde.

/ HÃ¥kan

"Down Harrison"

DOWN HARRISON
Down Harrison
(Rootsy)

För andra gången idag (se recensionen av Wille Ahnbergs album) får jag anledning att förklara varför kända, rutinerade och etablerade musiker inte gör skicklig men totalt opersonlig kvalitetsrock a la Toto per automatik. Den tajta rytmsektionen i Down Harrison, trummisen Pelle Alsing och basisten Tommy Cassemar, har funnits med i ett oräkneligt antal musikaliska sammanhang i drygt 30 år. Och bidrar här i den nya svenska rockgruppen Down Harrison med både rutin, passion och spelglädje.
   Om man vill göra historien om gruppen Down Harrison lÃ¥ng, som vi gärna gör pÃ¥ den här sidan med det obegränsade utrymmet, sÃ¥ började den pÃ¥ sätt och vis redan 2001. DÃ¥ ville den svenske sÃ¥ngaren och lÃ¥tskrivaren Jesper Willaume spela in sina sÃ¥nger där bland annat ovannämnda Cassemar och Alsing fanns med i studion. Skivbolagsstrul gjorde att skivan aldrig gavs ut och inspelningarna föll i glömska medan Willaume och satsade mer eller mindre pÃ¥ restaurangbranschen istället.
   Vid sidan av alla sina andra Ã¥taganden i olika grupper och kompband började samma Cassemar och Alsing för 2012 att planera för en egen grupp dÃ¥ minnet av de gamla Willaume-inspelningarna väcktes till liv och blev en grogrund för det nya projektet. Nu hade gitarristen Jonas Isacsson (som för övrigt tillsammans med Alsing och Cassemar spelade pÃ¥ Roxettes första album 1986...) anslutit till bandet som i Willaumes huvud fÃ¥tt namnet Down Harrison. PÃ¥ 80-talet reste han runt i USA och fastnade i Leadville, Colorado i tre Ã¥r där han ofta gick nerför gatan Harrison Avenue. Därav gruppnamnet.
   Isacsson hoppade sedan av det än sÃ¥ länge ganska ofokuserade projektet och en gammal vän till Alsing, Micke Wedberg, blev ersättare. Wedberg spelade bÃ¥de gitarr och keyboards men han ägde ocksÃ¥ en inspelningsstudio, Prepost Studio, där gruppens första lÃ¥tar skulle komma att spelas in.
   Första upplagan av det här albumet släpptes digitalt förra vÃ¥ren, samtidigt kom Willaumes album "This Year The Summer Will Be Long" (gÃ¥r att beställa här) och i vÃ¥ras skrev bandet kontrakt med Rootsy som imorgon släpper en remastrad upplaga av albumet "Down Harrison" pÃ¥ riktigt.
   Först rimmar namnen Pelle Alsing, Tommy Cassemar och Ola Gustafsson (ständig gästartist hos Down Harrison) inte sÃ¥ naturligt med ett skivbolag som brinner för musik med artister, bÃ¥de svenska och utländska, som har främst amerikanska rötter inom country, blues och americana. Men när jag lyssnar pÃ¥ skivan faller alla pusselbitar pÃ¥ plats väldigt snabbt och naturligt.
   BÃ¥de band, repertoar och arrangemang bör nämligen sorteras in under americana-etiketten som i det här fallet omfattar lite tyngre Neil Young-influerad rock ("Enemy" och "The big fence"), countryrock a la Jayhawks, nÃ¥gra poppigare lÃ¥tar men ocksÃ¥ akustiska inslag som snarare tillhör singer/songwriter-genren.
   Bandet är uppenbart en tajt enhet med sÃ¥ngaren Jesper Willaume och hans texter i frontlinjen. Musikaliskt välgjort men med en personlig känsla som förstärker lÃ¥tmaterialet. Jag misstänker att gästgitarristen Ola Gustafsson ligger bakom de countryfierade detaljerna med sin steelgitarr och de rockigare höjdpunkterna med sin slide.
   En konsert med Down Harrison stÃ¥r pÃ¥ önskelistan.

/ HÃ¥kan

Covers: Wille Ahnberg

WILLE AHNBERG: Långsamme jägaren (Mowihla/Ear Hear/Plugged)

Min långa serie med coverskivor gör en tillfällig comeback på den här sidan. Med en helt ny skiva (släpps imorgon) där Wille Ahnberg tolkar sin stora hjälte Ian Hunters låtar på ett väldigt personligt sätt med svenska texter som han själv har skrivit. Redan på Ahnbergs förra album, "Det finns ingen cirkus", fanns det en Hunter-låt (titellåten) som kommer i repris här. Han och hans många kända musiker har alltså musikaliskt inte kopierat utan snarare tolkat Hunter-låtar från både Mott The Hoople-tiden och den senare solokarriären.
   Spännvidden i materialet vad gäller ursprung och tidsperiod är stor, frÃ¥n tidigt 70-tal till 2009, men Ahnberg har lyckats förena sound och produktion till ett ganska helgjutet resultat. FrÃ¥n en artist med ett homogent intresse för en artist och hans repertoar till en, i det här fallet, ganska ordinärt Ian Hunter-intresserad recensent (det vill säga jag) är steget ganska lÃ¥ngt i praktiken. Speciellt som Ahnberg har letat covermaterial bland mycket obskyra lÃ¥tar, frÃ¥n allmänt mindre kända albumlÃ¥tar till en singel-b-sida och en demolÃ¥t.
   FrÃ¥n en fantast som Ahnberg till en nördig bloggare (det vill säga jag) är steget däremot inte alls lÃ¥ngt. I cd-häftet har han noggrant noterat alla fakta kring lÃ¥tarna och jag, i min tur, har researchat och lyssnat in mig pÃ¥ originalinspelningar som i väldigt fÃ¥ fall redan var bekanta för mig.
   Urvalet har haft en tydlig linje när Ahnberg genomgÃ¥ende valt de mindre rockiga ögonblicken i Mott The Hooples och Ian Hunters repertoar. Med lÃ¥tar och arrangemang som har finjusterats in i minsta detalj och sedan spelats in med värdig skicklighet av ett gäng professionella musiker under ledning av producenterna Sven Lindvall, Uffe Börjesson och Ahnberg själv.
   I grundsättningen har för övrigt Per Lindvall, Peter Hallström, Staffan Astner och Jesper Nordenström spelat med Sara Isaksson som sÃ¥ngerska. Där finns ingen sÃ¥ kallad virtuosvarning och det spelas genomgÃ¥ende med en känslig och varsam prägel som ibland lyfter de lÃ¥gmälda arrangemangen till en nästan magisk nivÃ¥.
   SÃ¥ng- och textmässigt är det lika personligt. Ahnberg saknar den där David Bowie-influerade stämman som Hunter ofta hade i Mott men han sjunger bÃ¥de starkt och naturligt. Och det är med poetisk finurlighet han har "översatt" Hunters texter. Med smÃ¥ kunskaper i ämnet (det vill säga som jag) gÃ¥r det att uppfatta skivan som om den enbart innehÃ¥ller originallÃ¥tar.
   Musikaliskt rör det sig till stor del i det lugna och lÃ¥gmälda. Därför blir det lite överraskande när han tar hand om Hunters avskalade demo "All is forgiven" och gör en slagkraftig poplÃ¥t, "Det finns ingen cirkus", med klara hittendenser av den.
   Ahnberg har även normaliserat "Overnight angels", som med ekoröst och fasförskjutning är en rejäl rocklÃ¥t i original, fast visst lÃ¥ter arrangemanget här som om den är hämtad frÃ¥n Nationalteaterns "Livet är en fest".
   Hursomhelst är "LÃ¥ngsamme jägaren" gjord med ett stort hjärta och den kärleken nÃ¥r lyssnaren i nästan varje spÃ¥r pÃ¥ skivan.


Långsamme jägaren (Sea Diver) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
1972. Från Mott The Hooples album "All the young dudes".
Normandie (Ill wind blowing) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
1980 (Inspelad 1971). Från Mott The Hooples samlingsalbum "Two miles from heaven".
Noll noll (Trudi's song) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
1974. Från Mott The Hooples album "The Hoople".
Det finns ingen cirkus (All is forgiven) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
2000. Från Ian Hunters album (demo) "Once bitten, twice shy".
Ingen kan vinna (Win it all) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
2009. Från Ian Hunters album "Man overboard".
Ängel från en mindre stad (Angel of 8th Avenue) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
1971. Från Mott The Hooples album "Wild life".
Ingenting brinner i mörker (Overnight angels) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
1977. Från Mott The Hooples album "Overnight angels".
Tre ljusår härifrån (3000 miles from here) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
1975. Från Ian Hunters album "Ian Hunter".
Barn och dårar (Sons and daughters) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
1980. Från Ian Hunters album "Welcome to the club".
R.I.P. (Rest In Peace) (Ian Hunter/Wille Ahnberg)
1974. B-sida ("The golden age of rock'n'roll") med Mott The Hoople.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.