Blogginlägg från 2013-10-09

Philip Chevron (1956-2013)

Dagens morgonpromenad ägnades till stor del åt minnet av Philip Chevron och hans bortgång ett dygn tidigare. Han förlorade då kampen mot den cancer som till sist tog död på en av de få irländska medlemmarna i det så irländskt förknippade bandet The Pogues.
   Min första kontakt med namnet Chevron, han var förresten född i Dublin och döpt till Philip Ryan, kom redan i slutet på 70-talet när han var medlem i den irländska punkgruppen The Radiators From Space. Men det var först några år in på 80-talet som hans namn började figurera i riktigt intressanta sammanhang. Först som producent, Peelers och The Prisoners, och han fick sedan solodebutera med en singel, "The captains and kings", på Elvis Costellos skivbolag IMP.
   Relationen med Costello skulle några år senare leda fram till The Pogues-samarbetet men först var Chevron aktivt inblandad i ett liknande band, The Men They Couldn't Hang , som fick mig i januari 1985 att kort träffa Chevron.
   Bandet hade just uppträtt på puben Dublin Castle i norra London och Chevron, som befann sig i lokalen, hade hjälpt till på den aktuella singellåten "Green fields of France". Efteråt träffade jag Chevron kort och det snabba samtalet inleddes i ett moln av missförstånd då jag hade förväxlat honom med en annan Philip (Odgers, även kallad Swill) i bandet.
   Han berättade att han snart skulle återuppta samarbetet med Costello och förmodligen var det framtida Pogues-samarbetet på gång redan då för bara några månader senare gick han med i bandet. Först som ersättare till Jem Finer vars fru just skulle föda barn, när de skulle ge sig ut på sin första Europaturné som också inkluderade några spelningar i Sverige.
   Vid den här tidpunkten, i slutet av januari 1985, hade Chevron sitt dagliga arbete i den numera legendariska skivaffären Rock On vägg-i-vägg med tunnelbanestationen Camden Town där jag givetvis gjorde regelmässiga besök under de här åren.
   Såg Pogues i maj 1985 på Rockmagasinet i Örebro, inklusive Chevron på banjo och Elvis Costello i publiken, men han blev senare fast medlem i gruppen som gitarrist då Shane MacGowan ville koncentrera sig på sång.
   Chevron fick snart förtroendet att börja skriva låtar till Pogues-repertoaren. Hans ”Thousands are sailing” har med åren blivit en klassiker, en låt som beskriver utvandringen från Irland till USA. Det bidraget tillhörde de bästa ögonblicken på albumet "If I Should Fall from Grace with God".
   Chevron var sedan Pogues trogen i många år, även en tid efter att Shane MacGowan försvann ur bandet 1991. Men 1994 lämnade han bandet men återkom 2001 när även MacGowan valde att återvända till ett band som inte längre turnerade så frekvent och inte heller spelade in några skivor. Under 2000-talet återförenade Chevron också sitt Radiators From Space tillfälligt.
   Philip Chevron dog av cancer igår tisdag 8 oktober 2013.

/ Håkan

Glatt personligt pack

Perssons Pack hade samma höst 1989 skivdebuterat med albumet "Kärlek och dynamit" och musikerna på skivan, gruppens originalsättning utan trummor, var identiska med det band som åkte på sin första turné tillsammans.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/12 1989

PERSSONS PACK
Ritz, Örebro 17 december 1989

Perssons Pack, årets debutanter på skiva, spelade upp till en glad kväll på Ritz i söndagskväll. Det blev en tidig julafton för alla kultmedvetna rockintresserade och ett mycket välkommet avbrott i julstök och snöskottning för alla andra.
   Per Persson och hans Pack gav i höstas ut sin uppmärksammade album med musik som tog steget tillbaka till de svenska folkmusikrötterna men som ändå är så nydanande, udda och annorlunda.
   Främst är gruppens sättning okonventionell med gitarrer, dragspel, kontrabas och inga trummor. Ändå var Perssons Packs musik taktfast, svängig och hejdundrande rolig att uppleva på skiva.
   På scen blev det givetvis snäppet mer sanslöst. Professionellt lyckades de med konsten att låta som om stundens ingivelse styrde konserten.
   Per Persson hade ingen märklig röst och bandet inga ambitioner att låta välrepeterat. Detta blev en perfekt språngbräda för Perssons personliga betraktelser till sånger, som fick sin lite bonniga inramning men i botten bestod av mycket förnuft.
   Hans texter rör sig på livets skuggsida. Vemod, misstankar och olycklig kärlek gör att Perssons Packs musik väcker sådan sympati.
   Gruppens sound på scen var ingen stor överraskning jämfört med skivan som till mycket stor del bestod av förstatagningar och direktinspelningar.
   Precis som på skivan var det Magnus Linds dragspel som spelade den musikaliska huvudrollen på scen. Såväl i de upptrissade låtarna "En uslings medicin" och "Perssons dynamit" som i de vemodiga balladerna "Gråmånen" och "Guldhuggarland".
   Även Niklas Frisk, som kunde hantera de flesta stränginstrument, var viktig för det musikaliska i Perssons Pack. Vars ledare är en ordinär sångare, halvtaskig musiker men en hejare på att skriva låtar och en stor personlighet som rock-Sverige bör vårda ömt när vi går in i 90-talet.

Per Persson: gitarr och sång
Magnus Lind: dragspel
Magnus Adell: bas
Niklas Frisk: gitarr

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.