Blogginlägg från 2003-10-18

”En samling sånger”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/10 2003.

Lisa Ekdahl
En samling sånger
(RCA/BMG)

Nio år efter det sagolika genombrottet, med närmare en halv miljon sålda skivor, så är Lisa Ekdahl långtifrån het som artist. Jazzsamarbete med Peter Nordahl och en sambaskiva med sin amerikanske make Salvador Poe var inga kommersiellt tydliga grepp.
   Nu släpper hon en samlingsskiva som sammanfattar de omtumlande och framgångsrika åren men också backen ned till en mer naturlig tillvaro.
   Innehållet på nya skivan är i stort sett hämtad från hennes tre svenska skivor plus en Cornelis Vreeswijk-cover och fyra nygjorda inspelningar från i år.
   Hennes genombrottslåtar, här representerade av bland annat "Öppna upp ditt fönster", "Vem vet" och "Benen i kors", är duktigt sönderspelade och känns än i dag svåra att återvända till fast de onekligen skrev historia på sin tid.
   Där någonstans mellan visa, pop och radiojazz grävde den näpna Stockholmstjejen en egen fåra. Så djup att det andra albumet "Med kroppen mot jorden" (vars titellåt här finns i en nyinspelad version) hade en närmast omöjlig uppgift att följa upp genombrottssuccén.
   I den vevan sökte Lisa nya musikaliska vägar och fastnade för gitarristen Georg Wadenius som producerade tredje skivan "Bortom det blå". En fräsch pånyttfödelse till skiva som borde representerats av fler låtar här.
   Efter den skivan, som kom 1997, har Lisa knappt sjungit på svenska och de fyra nya spåren på skivan blir hennes återkomst till modersmålet. Utan att vända upp och ned på världen.
   "Svag för din skönhet" är en elegant bagatell men i övrigt är det lätt att lockas av titeln på skivans sista låt: "Slumra in".

/ Håkan

Kjellvander Dunger konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/10 2003.

KONSERT
Christian Kjellvander
Nicolai Dunger
Parkteatern, Örebro 16/10 2003

Ett turnépaket som heter duga far land och rike runt just nu. Nord mot syd och Dungers egocentriska visor mot Kjellvanders starkt amerikanskt influerade rockcountrylåtar. Men konsertevenemanget var ingen tävling i publikfrieri direkt. Långtifrån.
   Nicolai Dunger smög in på scenen utan reaktioner, satte sig på en stol med en akustisk gitarr i händerna. Sjöng sina mer än krävande sånger med en absolut värdighet och stort nervigt innehåll.
   Tillägnade låtar till mamma och Tim Hardin medan han växlade mellan gitarren och pianot. Fick stundtals hjälp av både blås och stråkkvartett utan att jag upptäckte några större och tydliga refränger.
   Förutom att mellansnacken var bristfälliga så ville han på inget sätt tillfredställa publiken. Varken musikaliskt, då han undvek att spela sin mest kända låt ”Something in the way”, eller personligt. Han avslutade nämligen sin timme i rampljuset, som också det var bristfälligt, med att skälla ut publiken som omusikalisk. Möjligen med en ironisk efterklang.
   Christian Kjellvander är bara ett målfoto från att vara mer utåtriktad än Dunger. Men musikaliskt han en helt annan dignitet som artist. Både som soloartist eller tillsammans med band.
   På den här turnésvängen får han en massiv uppbackning, dels av sitt band Lazy Grace Frontier och dels av Ebreliuskvartettens stråkar. Snyggt, elegant och musikaliskt påkostat men pengarna räckte tydligen inte till strålkastare för även Kjellvander uppträdde i ett dunkelt sken.
   Med en nyutsläppt samlingsskiva i ryggen blev scenrepertoaren inte oväntat ett gränslöst och intressant urval. Där både Loosegoats- och Songs of Soil-låtar fick tillspetsade stråkarrangemang. Stråkar som aldrig blev till en anonym ridå utan kraftfullt och tydligt tog sin plats i låtarna.
   Efter Kjellvanders final som var både mäktig och låtmässigt imponerande gick avslutningen, då Nicolai Dunger åter kom in på scen, ner på sparlåga med dämpade och flyktiga sånger igen för att lugnt och stilla tyna bort som i en utandning efter nära tre timmars underhållning.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.