Blogginlägg från oktober, 2003

”Fallingwater”

Postad: 2003-10-29 16:30
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/10 2003.

Lisa Miskovsky
Fallingwater
(Stockholm/Universal)


På många sätt och vis är Lisa Miskovskys andra album sensationellt. Dels har hon mognat mäktigt sedan den snabbrockiga debuten, dels har hon helt gått upp i singer-songwriter-genren och dels är skivan innehållsmässigt fylld av starka låtar.
   Här visar Lisa upp en helt annan tyngd, fast soundet ofta är kattmjukt känsligt, och dignitet än på debuten. Hon sjunger som en gudinna och tillsammans med de ytterst varsamma arrangemangen vill jag numera placera henne jämsides Nina Persson som sångerska plus att soundet och styrkan i påfallande många låtar på "Fallingwater" inte alls är långt efter Cardigans senaste mästerverk.
   Helt givet är producenten, låtskrivaren och Kent-sångaren Joakim Berg nyckeln till Lisas övertygande lyft och den stora förklaringen till albumets genomgående triumf. Genom sina och Lisas låtar, ofta i ett lyhört samarbete, har han tagit fram sångerskan, människan och själen.
   På samma sätt som Jocke en gång tolkade Pluras "Kärlekens tunga" är det här så avskalat, så lågmält och så naket att jag har svårt att förstå att det är gjort i Sverige.
   OK, några typiskt suggestiva Kent-gitarrer förekommer här och där, Sami Sirviö gästar på några spår, men när jag ska dra musikaliska paralleller måste jag närma mig namn som Emmylou Harris och systrarna McGarrigle.
   "Fallingwater" är alls icke utan hittendenser, förstasingeln "Lady Stardust" och "Midnight sun" är guldkorn för oss som inte hatar Kents senaste skiva, och det dyker ständigt upp na-na- och ba-ba-refränger. Men det är alla de andra låtarna som gör Lisas andra album till en ständigt växande helhet.
   Det fjäderlätta och anspråkslösa countrysvänget i "You dance just like me", det nästan irländskt inspirerade arrangemanget i "Sweet dreams" och den lätt soulkryddade "Restless heart" är underbara höjdpunkter.
   Och avslutningen på skivan är nära nog perfekt. Med den oöverträffade balladen "Back to Stoneberry Road" som andlös final. Ett gistet piano och två röster i en ömsint omfamning. Oj så vackert!

/ Håkan

”En samling sånger”

Postad: 2003-10-18 16:29
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/10 2003.

Lisa Ekdahl
En samling sånger
(RCA/BMG)


Nio år efter det sagolika genombrottet, med närmare en halv miljon sålda skivor, så är Lisa Ekdahl långtifrån het som artist. Jazzsamarbete med Peter Nordahl och en sambaskiva med sin amerikanske make Salvador Poe var inga kommersiellt tydliga grepp.
   Nu släpper hon en samlingsskiva som sammanfattar de omtumlande och framgångsrika åren men också backen ned till en mer naturlig tillvaro.
   Innehållet på nya skivan är i stort sett hämtad från hennes tre svenska skivor plus en Cornelis Vreeswijk-cover och fyra nygjorda inspelningar från i år.
   Hennes genombrottslåtar, här representerade av bland annat "Öppna upp ditt fönster", "Vem vet" och "Benen i kors", är duktigt sönderspelade och känns än i dag svåra att återvända till fast de onekligen skrev historia på sin tid.
   Där någonstans mellan visa, pop och radiojazz grävde den näpna Stockholmstjejen en egen fåra. Så djup att det andra albumet "Med kroppen mot jorden" (vars titellåt här finns i en nyinspelad version) hade en närmast omöjlig uppgift att följa upp genombrottssuccén.
   I den vevan sökte Lisa nya musikaliska vägar och fastnade för gitarristen Georg Wadenius som producerade tredje skivan "Bortom det blå". En fräsch pånyttfödelse till skiva som borde representerats av fler låtar här.
   Efter den skivan, som kom 1997, har Lisa knappt sjungit på svenska och de fyra nya spåren på skivan blir hennes återkomst till modersmålet. Utan att vända upp och ned på världen.
   "Svag för din skönhet" är en elegant bagatell men i övrigt är det lätt att lockas av titeln på skivans sista låt: "Slumra in".

/ Håkan

Kjellvander Dunger konsert

Postad: 2003-10-18 15:54
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/10 2003.

KONSERT
Christian Kjellvander
Nicolai Dunger
Parkteatern, Örebro 16/10 2003


Ett turnépaket som heter duga far land och rike runt just nu. Nord mot syd och Dungers egocentriska visor mot Kjellvanders starkt amerikanskt influerade rockcountrylåtar. Men konsertevenemanget var ingen tävling i publikfrieri direkt. Långtifrån.
   Nicolai Dunger smög in på scenen utan reaktioner, satte sig på en stol med en akustisk gitarr i händerna. Sjöng sina mer än krävande sånger med en absolut värdighet och stort nervigt innehåll.
   Tillägnade låtar till mamma och Tim Hardin medan han växlade mellan gitarren och pianot. Fick stundtals hjälp av både blås och stråkkvartett utan att jag upptäckte några större och tydliga refränger.
   Förutom att mellansnacken var bristfälliga så ville han på inget sätt tillfredställa publiken. Varken musikaliskt, då han undvek att spela sin mest kända låt ”Something in the way”, eller personligt. Han avslutade nämligen sin timme i rampljuset, som också det var bristfälligt, med att skälla ut publiken som omusikalisk. Möjligen med en ironisk efterklang.
   Christian Kjellvander är bara ett målfoto från att vara mer utåtriktad än Dunger. Men musikaliskt han en helt annan dignitet som artist. Både som soloartist eller tillsammans med band.
   På den här turnésvängen får han en massiv uppbackning, dels av sitt band Lazy Grace Frontier och dels av Ebreliuskvartettens stråkar. Snyggt, elegant och musikaliskt påkostat men pengarna räckte tydligen inte till strålkastare för även Kjellvander uppträdde i ett dunkelt sken.
   Med en nyutsläppt samlingsskiva i ryggen blev scenrepertoaren inte oväntat ett gränslöst och intressant urval. Där både Loosegoats- och Songs of Soil-låtar fick tillspetsade stråkarrangemang. Stråkar som aldrig blev till en anonym ridå utan kraftfullt och tydligt tog sin plats i låtarna.
   Efter Kjellvanders final som var både mäktig och låtmässigt imponerande gick avslutningen, då Nicolai Dunger åter kom in på scen, ner på sparlåga med dämpade och flyktiga sånger igen för att lugnt och stilla tyna bort som i en utandning efter nära tre timmars underhållning.

/ Håkan

Jurado Thomas konsert

Postad: 2003-10-14 15:54
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/10 2003.

KONSERT
Damien Jurado
Rosie Thomas
Klubb Söndag/Strömpis, Örebro 12/10 2003


Den akustiska Seattle-scenen hade för en kväll bosatt sig på Strömpis där den lågmälda föreningen Klubb Söndag bjöd på två amerikanska artister, Rosie Thomas och Damien Jurado, inför cirka 150 gäster. Klubben bjöd också på en ny fantastiskt stilig scen som gav den småskaliga inramningen full valuta.
   Bitterljuv brukar i sammanhanget vara en förklarande beskrivning på de här artisternas musik. Men söndagskvällen bjöd på mer än så för efter både bittra och ljuva toner blev det också lite överraskande uppsluppet glatt mot slutet.
   Rosie Thomas må ha en pipig och gurglande glad stämma när hon pratar men sjöng både starkt och personligt. I många, långa berättelser till låtar. Bakom pianot, där hennes vemodiga inslag bäst kom till sin rätt, men också med den akustiska gitarren i händerna. Och med lite hjälp från en assisterande men väldigt tillbakadragen elektrisk gitarrist.
   Lågmält, avskalat och enkelt utan att på något sätt vara lågbudget. Faktiskt saknade jag inga instrument fast Rosie ville få oss att fantisera trummorna, kören och pianot i "2 dollar shoes" som fungerade alldeles perfekt ändå. Rosie avslutade bakom pianot och smekte bland annat fram en vacker "Farewell" innan hon beskrev Damien Jurado: "Han ser ut som han vill döda
folk - men är helt okej!"
   Ja, den jättelike Jurado, någon påstod att han har en bakgrund i amerikansk fotboll, såg definitivt inte ut som den lågmälde rocktrubadur han är. På gränsen mellan lågmäld rock, country, folkmusik och visa, som i initierade kretsar brukar beskrivas som americana, bjöd han på en rejäl dos av sina egna låtar.
   Lite dovt och lite dystert, inte helt olik Bruce Springsteens "Tom Joad"-period faktiskt, och inte så varierat som jag hade hoppats på. Som sagt, han såg inte direkt smidig ut sittande på sin stol. Stor, på ytan butter och allvarlig och klädd i en svart t-shirt med en gigantisk dödskalle på framsidan.
   Han började med att förklara att han minsann hade mycket att säga men just nu inte kände för att säga något alls. Det kan naturligtvis insinuera något men den mannen hade ett stort hjärta. Visserligen fyllt med både sorg och vemod, om man ska döma av de texter han skriver, men som mot slutet efter ett långt mellansnack om fruns alla Volvo-bilar blev till en fantastisk final i "Letters & drawings".

/ Håkan

User konsert

Postad: 2003-10-13 15:55
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/10 2003.

KONSERT
User
Å Andra Sidan/Frimis, Örebro 11/10 2003


Så blev den äntligen av. Det som skulle bli Users stora rockkonsert på hemmaplan, inomhus sent en lördagskväll och med ett helt album i ryggen. Konserten utomhus på en tämligen ogästvänlig betongplan (Vinterstadion) för drygt en månad sedan, som visserligen var en mindre styrkedemonstration, glömmer vi snabbt för det är givetvis på de lagom stora rock- och nattklubbarna bandet har sin naturliga hemvist.
   Majoriteten av discopubliken på Frimis gav ändå inte gruppen en chans så User, med Linda Karlstedt i spetsen, fick kommunicera med den lilla men hängiven skaran längst fram.
   Users album klättar den här veckan på den nationella försäljningslistan från en redan hedrande 14:e-plats till nummer 12 och bara det är ju ett smärre mirakel. I en tid när allt ska komma från Stockholm eller Göteborg.
   Med albumet i färskt minne, som icke alls var en homogen fullträff men låtmässigt hade ett flertal starka inslag, så gick jag till Users konsert full av förväntan och fylld av förhoppningsfulla önskemål att deras sound skulle blomma ut i en lagom rock’n’roll-puttrig pop. Men de hatar pop och gjorde allt för att brotta ned alla sådana influenser. Tyngre och mere elektriskt är dagens ledord i User-soundet.
   Utan några studiokomprimerade filter mellan sig och publiken blev det mycket naturligare, spontanare och för all del också personligare på scen.
   Repertoaren var, utan att överraska, mest hämtad från albumet och låtarna växte naturligtvis flera klasser. Då menar jag inte bara deras tre första singlar, som har hitstämpeln över sig, utan även några mindre spektakulära albumspår. Men det var singellåtarna, med ”To feel” som självklar höjdpunkt, som var scenrepertoarens hörnstenar i den korta men intensiva konserten.
   Högt, hårt och hetsigt spelade de bara sju egna låtar innan de överraskande avslutade med en Led Zeppelin-cover och redan efter knappt 40 minuter lämnade scenen.
   Som alla artister med bara ett album bakom sig blev det givetvis tunt med oväntade överraskningar och vi får vänta ännu ett tag innan gruppen, som ännu så länge är i startgroparna på en stor karriär, ger ett rejält homogent intryck även på scen.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (421)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2003 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.