Blogginlägg

Kjellvander Dunger konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/10 2003.

KONSERT
Christian Kjellvander
Nicolai Dunger
Parkteatern, Örebro 16/10 2003

Ett turnépaket som heter duga far land och rike runt just nu. Nord mot syd och Dungers egocentriska visor mot Kjellvanders starkt amerikanskt influerade rockcountrylåtar. Men konsertevenemanget var ingen tävling i publikfrieri direkt. Långtifrån.
   Nicolai Dunger smög in på scenen utan reaktioner, satte sig på en stol med en akustisk gitarr i händerna. Sjöng sina mer än krävande sånger med en absolut värdighet och stort nervigt innehåll.
   Tillägnade låtar till mamma och Tim Hardin medan han växlade mellan gitarren och pianot. Fick stundtals hjälp av både blås och stråkkvartett utan att jag upptäckte några större och tydliga refränger.
   Förutom att mellansnacken var bristfälliga så ville han på inget sätt tillfredställa publiken. Varken musikaliskt, då han undvek att spela sin mest kända låt ”Something in the way”, eller personligt. Han avslutade nämligen sin timme i rampljuset, som också det var bristfälligt, med att skälla ut publiken som omusikalisk. Möjligen med en ironisk efterklang.
   Christian Kjellvander är bara ett målfoto från att vara mer utåtriktad än Dunger. Men musikaliskt han en helt annan dignitet som artist. Både som soloartist eller tillsammans med band.
   På den här turnésvängen får han en massiv uppbackning, dels av sitt band Lazy Grace Frontier och dels av Ebreliuskvartettens stråkar. Snyggt, elegant och musikaliskt påkostat men pengarna räckte tydligen inte till strålkastare för även Kjellvander uppträdde i ett dunkelt sken.
   Med en nyutsläppt samlingsskiva i ryggen blev scenrepertoaren inte oväntat ett gränslöst och intressant urval. Där både Loosegoats- och Songs of Soil-låtar fick tillspetsade stråkarrangemang. Stråkar som aldrig blev till en anonym ridå utan kraftfullt och tydligt tog sin plats i låtarna.
   Efter Kjellvanders final som var både mäktig och låtmässigt imponerande gick avslutningen, då Nicolai Dunger åter kom in på scen, ner på sparlåga med dämpade och flyktiga sånger igen för att lugnt och stilla tyna bort som i en utandning efter nära tre timmars underhållning.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.