Blogginlägg från 2000-10-13

Återupptäckte en hit bland gardinerna på IKEA

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/10 2000.

Det är när man minst anar det, när man inte är förberedd och är på sämst tänkbara plats som musiken plötsligt slår ned som en bomb och verkligen gör sig påmind som något viktigt, som kanske livets viktigaste ingrediens.
   Som nu i lördags, runt en kvart över ett, mitt pÃ¥ dagen, pÃ¥ Ikea, ett möbelvaruhus, och man befinner sig bland gardiner och sängkläder. Det är dÃ¥ de osynliga högtalarna plötsligt fÃ¥r en huvudroll och fruns diskussioner om svalt, medium eller varmt duntäcke omedvetet förpassas till den bakre hjärnhalvan. Den del av hjärnan dit vardagliga bekymmer ständigt finner sin naturliga plats i lugn och ro.
   Det är dÃ¥, när kroppen är i musikaliskt viloläge, som det strömmar ut klassiska rocktoner, en helt oslagbar melodi, ur möbelvaruhusets högtalare. Det kan vara hämtat frÃ¥n nÃ¥gon reklamradiokanal för det är väl knappast möbelvaruhusets egentillverkade blandband som strömmar ut ur högtalarna.
   Men det är ett synnerligen exakt rätt tillfälle att släppa ut REM:s "Losing my religion" i den köpglada atmosfären. Den har, vad jag vet, inget logiskt samband med köplust som invaggar konsumenten i ett förrädiskt köpbegär men där och dÃ¥ fick den mig att ganska snabbt och enkelt grabba tag i nÃ¥gra exemplariska duntäcken och skyndsamt vandra vidare mot kassan.
   "Losing my religion" är naturligtvis en glasklar melodiös klassiker, en lÃ¥t som tämligen omedelbart sätter sig i hjärnan och är en hit innan man ens vet ordet av. Men den är nÃ¥got mer och mycket mera ovanligt. Den har en gränslös och oändlig livslängd som fÃ¥ hits har.
   Hits är i allmänhet en övergÃ¥ende genre. Men det finns tack och lov undantag frÃ¥n den regeln. LÃ¥tar som sitter lika bra första, andra, tionde och fyrtiotredje gÃ¥ngen. Ta bara en lÃ¥t som "GÃ¥ och fiska" med Gyllene Tider.
   Som innehÃ¥ller de tio viktigaste detaljerna för en oslagbar hit men, och det är egentligen helt förbryllande, har lÃ¥ngt mycket längre livstid än vad hits i den lättsmälta kategorin brukar ha. Hörde den häromveckan igen och upptäckte hur tidlös, vacker och egendomligt fantastisk den är än i dag. Faktiskt lika underbart stark i dag fredag 13 oktober 2000 som den dag, 11 juni 1996, jag hörde den första gÃ¥ngen. SÃ¥nt tycker jag är lika besynnerligt som fantastiskt.

/ HÃ¥kan

Animals konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/10 2000.

THE ANIMALS
Prisma/Universal, Örebro 10/10 2000

Den nya upplagan av Animals, som gjorde comeback 1993, fortsätter med jämna mellanrum att gästa Sverige med hela tiden uppdaterade sättningar. För nästan exakt tre år sedan stod de på Prisma och var genuint skickliga men ganska ordinärt personliga.
   Nu med ny sÃ¥ngare, den unge (som han presenteras som) 40-Ã¥rige Tony Liddle, och ännu en viktig originalmedlem i klaviaturspelaren Dave Rowberry. Plus en basist, Jim Rodford med sen Kinks-anknytning, som inte pÃ¥verkade soundet nämnvärt.
   Det riktigt originella saknades givetvis, de är ju först och främst ett coverband med sina egna hits som repertoar, och ingen kan ersätta Eric Burdons svarta röst. Men Liddle gjorde ett tappert försök och hade klarat sig charmant pÃ¥ Sikta mot stjärnorna ty han kopierade friskt. Men ofta lyste hans hÃ¥rdrocksrötter igenom. Mer kraft än djup i den rösten.
   Ã„ndÃ¥ lät det totalt sett bättre i tisdagskväll än det gjorde för tre Ã¥r sedan. Jag inbillar mig att en gÃ¥ng Alan Prices ersättare pÃ¥ keyboards, Rowberry, har lite mer känsla och kunnighet i originalsoundet.
   Det var faktiskt han som var kvällens musikaliska behÃ¥llning där han cool och loj satt bakom tangenterna och var som en klippa. Det var huvudsakligen han som gjorde det obligatoriska numret "House of the rising sun", till den fÃ¥taliga (ca 50 pers) publikens glädje, sÃ¥ mycket bättre än för tre Ã¥r sedan.
   Annars blev repertoaren i vanlig ordning, efter originalreceptet, en blandning av tämligen tidlösa 60-talshits och stadiga r&b-covers. Som coverband är Animals helt ok, som överlevare frÃ¥n 60-talet förvÃ¥nansvärt levande och duktiga arvtagare till originalbandet utan att för den skull vara riktigt upphetsande.

Hilton Valentine - guitar
John Steel - drums
Tony Liddle - vocals
Jim Rodford - bass
Dave Rowberry - keyboards

Animals låtar:
Talk to me, baby (Elmore James)
Boom boom boom
Baby let me take you home
I believe to my soul (Ray Charles)
See see rider
Don't let me bring you down
Sending you back to Walker
House of the rising sun
Bright light, big city (Jimmy Reed)
Roberta (Frankie Ford)
Outcast
It's my life
I'm crying
Inside looking out
Bring it on home to me
What'd I say
Roadrunner (Bo Diddley)
Don't let me be understood
We've gotta get out of this place

Extralåt
House of the rising sun (repris)

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.