Blogginlägg från 1997-10-09

Animals II konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/10 1997.

THE ANIMALS II
Prisma, Örebro 9/10 1997

Creedence hade sin John Fogerty, The Band sin Robbie Robertson, Doors sin Jim Morrison, Dr Feelgood sin Lee Brilleaux, ELO sin Jeff Lynne och nu aktuella Animals sin Eric Burdon. Oersättliga ledare och nyckelpersoner som hade stor del i sina respektive gruppers framgångar.
   Av olika orsaker saknar grupperna nu sina frontmän. ÄndÃ¥ lever dessa till namnet legendariska band vidare av tre orsaker. Pengar, överlevnad och nostalgi.
   Nog sÃ¥ viktiga skäl. Musikaliskt är det inte sÃ¥ sällan mer tveksamt och tidvis ren spekulation.
   I Animals fall, som uppträder med en mikroskopisk romersk 2:a i sitt gruppnamn, tyckte jag inte Burdons saknad pÃ¥ förhand var lika allvarlig som i mÃ¥nga andra fall. OK, visst gÃ¥r Burdons svarta, makalösa röst inte att ersätta men han var aldrig nÃ¥gon lÃ¥tleverantör dÃ¥ gruppens repertoar till övervägande del bestod av covers eller andras lÃ¥tar.
   Röstmässigt gjorde nye Robert Kane sitt yttersta för att Ã¥terskapa känslan i den guldkantade repertoaren. LÃ¥tarna i sig hÃ¥ller för tid och evighet men Kanes insatser var blott en viskning jämfört med Burdons dignitet.
   I de r&b-influerade standardlÃ¥tarna uppträdde Animals som vilket gediget coverband som helst. Men när Kane skulle kopiera Burdons karaktäristiska pratsÃ¥ng, i exempelvis lÃ¥ngt utdragna "Bo Diddley" med ett stim gitarrsolon, blev det patetiskt helt utan nerv.
   De obligatoriska hitsen var dock tidlösa och oförstörbara. SÃ¥ i smÃ¥roliga "I'm crying", catchy "It's my life" och avslutande "We've gotta get out of this place" kunde man inte annat än le Ã¥t Animals, gubbrocken personifierad i ett enda band.
   Men "The house of the rising sun" var kvällens antiklimax i sitt alldeles för snabba tempo, pipiga orgelsound och en sÃ¥ngare som avslöjade all sin brist pÃ¥ känsloladdat utspel.
   Dock var publiktillströmningen pÃ¥ Prisma en mindre hit, den frejdiga allsÃ¥ngen var aldrig lÃ¥ngt borta och längst fram stod fantasterna och älskade varje ton.

Hilton Valentine - guitar
Steve Hutchinson - keyboards
John Steel - drums
Martin Bland - bass
Steve Dawson - guitar
Robert Kane - vocals

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.