Blogginlägg från 2009-01-05

STIFF#14: Dave Stewart

DAVE STEWART: What becomes of the broken hearted/
There is no reward (Broken/Stiff BROKEN 1)
Release: 27 februari 1981

Hösten 1980 svepte en våg av väldigt syntbaserad pop över världen i allmänhet och England i synnerhet. I kölvattnet av Orchestral Manoeuvres In The Dark (under senare år förkortat till det mer bekväma OMD), Ultravox och Human League dök Dave Stewarts alldeles charmiga lilla syntpoplåt upp. Singeln släpptes först på Stewart egen lilla etikett, Broken Records (distribuerad av Rough Trade) uppkallad efter första singellåten, men plockades snabbt upp av Stiff som bara två veckor senare släppte den med Stiff-logo och ”Marketed by Stiff Records” på etiketten.
   Dave Stewart, som på inget sätt ska förväxlas med Eurythmics-medlemmen, hade fram till 1980 en lång och seriös historia som musiker i ett otal engelska band av vilka många tillhörde progressive-genren. Och grupperna hade namn som Egg, Khan, Hatfield & the North, National Head och Gong och befann sig musikaliskt ljusår från hitlistorna. Därför var det en stor överraskning när Stewart nästan på egen hand gav ut en poppig och hitmässig cover på Jimmy Ruffins magnifika Tamla Motown-hit ”What becomes of the broken hearted”.
   Låten gavs i original ut 6 mars 1966 som Ruffins debutsingel på Motowns Soul-etikett. Skriven av William Weatherspoon, Paul Riser och James Dean, idel Motown-låtskrivare, och producerad av Weatherspoon tillsammans med William ”Mickey” Stevenson. Den nådde 7:e plats på USA:s Hot 100 och Jimmy Ruffin skulle aldrig mer bli lika framgångsrik som artist fast hans karriär har fortsatt i alla år. Ruffins yngre bror David var medlem i The Temptations under många år.
   Stewarts experimentella version av Ruffins hitlåt nådde en 13:e-plats på Englandslistan våren 1981. Jakten på den perfekta rösten bakom Stewarts keyboards var lång och tålamodskrävande. Både Julie Driscoll, Robert Wyatt och Green Gartside (Scritti Politti) tackade nej men på förslag av sångerskan och Stewarts partner Barbara Gaskin kom namnet Colin Blunstone upp.
   Blunstone var karaktäristisk sångare i The Zombies på 60-talet och inledde, efter bandets splittring, en solokarriär 1969. Först under pseudonymen Neil MacArthur men sedan under sitt riktiga namn. Bland annat släppte han på 70-talet tre skivor på Elton Johns skivbolag Rocket. Innan han fick en rejäl revival med hjälp av Stewarts singel.
   Den djupt bittersöta och vemodiga prägeln i texten till "What becomes of the broken hearted" bars fram på ett underbart sätt av Blunstones softa och sammetslena röst.
   Stewart spelade alltså keyboards och ett annat instrument som kallades Claptrap som stod för de små, explosiva och syntetiska ljuden i soundet. En kompis till Stewart, Michael Jakszyk, sjöng på demoversionen och fick sedan, tillsammans med Amanda Parsons, köra på den slutliga inspelningen under namnet Jakko. 1983 och 1984 släppte Jakko tre singlar på Stiff. Parsons hade jobbat med Stewart tidigare, hon fanns med i kören The Northettes bakom Hatfield & the North.
   På B-sidan “There is no reward”, skriven av Stewart själv, sjunger Blunstone också men där körar Gaskin. Även den har ett syntbaserat sound och är poppigt hitmässig.
   Kombinationen Stewart/Blunstone skulle aldrig mer uppträda tillsammans. Blunstone började strax efter sjunga med Alan Parsons Project och Stewart gjorde sin nästa singel på Stiff, “It’s my party” (en cover på Lesley Gores hit från 1963) , med Gaskin i sångmässig huvudroll. Och succén var den gången total. Etta i Éngland i fyra veckor och försäljningssiffror över hela världen på mer än en miljon ex!
   Teamet Stewart/Gaskin gjorde ytterligare sex singlar tillsammans, av vilka hälften hade Stiff-anknytning, men ingen lika framgångsrik som ”It’s my party”.

På cd: A-sidan finns på den utmärkta samlingen ”The Stiff Box Set” (Stiff/Salvo, 2007).
YouTube: Dels Stewart/Blunstone-versionen och sedan Jimmy Ruffins original.





/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.