De tio senaste blogginläggen

Mars 2025 på Håkans Pop

Foto: Carina ÖsterlingJesper Lindell och hans band gjorde en fantastiskt fin insats på hemmaplan på Makeriet i Örebro i mars 2025.

EFTER NÅGRA KONSERTMÄSSIGT HÄNDELSEFATTIGA månader blev mars en comeback i trängseln framför konsertscenerna, tre gånger om dessutom. Håkans Pop-månaden mars blev framförallt en koncentration kring sidans fasta kategorier, Compilation-skivor, konsertbiljetter och gamla krönikor. Med ytterligare några mer oplanerade inlägg.
   Konserterna på hemmaplan i Örebro var av olika prägel: Jesper Lindell & The Brunnswik Sounds, St Patrick's-konserten med Ollie Tullamore med vänner och Anna Ternheim.
   Månadens Compilation-skivor var "Mersey Beat 1962-64", "Nuggets: Original Artyfacts From The First Psychedelic Era 1965-1968”, "The Prince's trust 10th Anniversary Birthday Party", "The Prince´s trust concert 1987" och "The Secret policeman´s third ball".
   Den trevliga och smått nostalgiska serien med gamla konsertbiljetter tog oss den här månaden tillbaka till The Rolling Stones 1973, Ron Sexsmith 1999, Roxy Music 1979 och Nils Lofgren 1977.
   Tillbakablickandet på gamla krönikor från 80-talet är minst lika nostalgisk och hämtades den här gången från februari 1982, oktober 1982, september 1983 och oktober 1983.
   Jag sammanfattade ännu en gång TisdagsAkademiens möten från årets början.
   Sedan drabbades jag i slutet av februari av nyheten att David Johansen är död och skrev några ord om mina minnen av en stor artist med en ännu större röst. Det var definitivt mycket roligare att gå på bio och se dokumentären ”När tiden stannar” om Wilmer X.

BLAND MÅNADENS SKIVRELEASER hittar jag flera höjdpunkter men också några album som inte når ända fram: ALISON KRAUSS & UNION STATION (på egen hand kan Alison inte toppa samarbetet med Robert Plant), EVA DAHLGREN (på engelska tappar Eva den personliga profilen), ANDY BELL (monoton opersonlig engelsk rock) och BOB MOULD (skrammel utan mening).
   Gruppen med det intressanta namnet THE DEVIL MAKES THREE har gjort sitt första album på sju år, ”Spirits, och jag har lite problem att musikaliskt beskriva den musikaliska genren. Kanske country, kanske bluegrass, kanske singer/songwriter-pop men kanske allra mest den suddiga stämpeln americana och slutligen bestämmer jag mig för att helt enkelt kalla det folkmusik. Alltså svårplacerat och som helhet är låtmaterialet lite anonymt fast de övervägande akustiska arrangemangen är sympatiska.
   PATTERSON HOOD, till vardags sångare i Drive-By Truckers, har sedan 2004 gjort fyra soloalbum och nya ”Exploding trees & airplane screams” är huvudsakligen mer lågmäld och tempofattig än gruppen han har varit medlem i sedan 1994. Välgjord och lättlyssnad skiva, med en lätt hes röst, men också lite profillös i sin helhet.
   Förre Orange Juice-sångaren EDWYN COLLINS har producerat soloskivor sedan 1989 men jag har inte riktigt lyckats fånga honom i min radar tidigare. En händelserik solokarriär, drabbades av hjärnblödning för tjugo år sedan, som nu resulterar i ett bra och personligt popalbum, ”Nation Shall Speak Unto Nation”. Med lite skotsk återhållsamhet har han skrivit flera melodiska låtar som hans lite ovanliga röst gör till något mycket underhållande.
   Sångaren Jim James i det amerikanska bandet MY MORNING JACKET har haft svårt att fastna i mitt musikaliska nät och jag har ofta uppfattat bandets sound som onödigt krångligt. Nya albumet, med den lustiga titeln ”is”, är nästan tvärtom lite mediokert vanligt normal på gränsen till opersonligt. Lite arenarock över det, fantastiskt fina refränger, men är i all sin lättsamma prakt lättglömd i den annars intensiva skivfloden.
   Med geniet Johan Lindström som medproducent fick jag stora förväntningar på LISA NILSSONS nya album ”Överblivna vi”. Som producent vill jag placera Lindström i nivå med T Bone Burnett och det låter genomgående fantastiskt bra om inspelningarna och när Andreas Mattsson har levererat flera låtar, bland annat den Olle Adolphson-influerade titellåten, är det här ett mycket bra album, både musikaliskt och låtmässigt. Men Lisa vill vara en något mer seriös artist än modern popsångerska och tar ibland fram jazzrötterna och vill inkludera den publiken så skivans helhet blir lite för splittrad för mig.
   JASON ISBELLS sex år i Drive-By Truckers, tillsammans med bland annat ovannämnde Patterson Hood, gick mig förbi obemärkt på 00-talet men på det omväxlande 10-talet fick hans namn dignitet på många sätt. Först ett bra soloalbum (7:a på årsbästalistan 2013), ”Southeastern”, och har under många år blandat gripande ballader med rockiga låtar. Och har nu, på nya albumet ”Foxes in the snow”, åter landat i den avskalade atmosfären helt på egen hand som starkt påminner om när jag upplevde honom live 2014.
   Isbell är en duktig gitarrist vars kunnighet även märks i det akustiska rummet. Utan några andra instrument eller arrangemang till hjälp är ”Foxes in the snow” så musikaliskt naken som det går att vara. Och tack vare många bra låtar och omväxlande tempon blir det inte alls långtråkigt eller upprepande. Både låt- och textmässigt stor underhållning och blir som bäst i höjdpunkten ”Crimson and clay” som gör att albumets helhet för mig landar på hög nivå.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: UTAN ATT VARA ETT FAN AV SOULMUSIK trillar jag dit ibland och i tider när Jesper Lindells sound regerar är vägen bildligt talat inte så lång till Muscle Shoals i Alabama. Lindell gör väl egentligen mer rock än soul men jag tänker på honom och hans makalösa röst när jag lyssnar på den vita amerikanska killen MIKE FARRIS och hans nya album ”The sound of Muscle Shoals”. Albumtiteln skvallrar om vad det handlar om på men det är inte bara det klassiska Muscle Shoals-soundet som imponerar på skivan med den för mig fram till nu okände sångaren.
   För mig är hans bakgrund okänd men hans svarta röst, hans egna låtar, produktion och arrangemang är en gigantisk positiv överraskning.
   Det är det där typiska elpianot, markerade trummorna, gospelsoulvibrationerna, den vassa elgitarren (som påminner om när Duane Allman var bosatt i Muscle Shoals-studion 1967-71) och rader av starka låtar som gör hela albumet till ren och skär magisk lyssning. Det är ofattbart att konstatera att killen är vit ty styrkan i rösten ekar mer Otis Redding eller Wilson Pickett än Tom Petty för att göra en långväga men ändå aktuell jämförelse.
   Farris gör nämligen en cover på Tom Pettys låt ”Swingin'” som är en av många höjdpunkter på albumet. En fantastiskt bra Petty-låt som väl har hamnat i skymundan, på albumet ”Echo” (1999), i en annars stark låtkatalog men jag minns tydligt när Magnus Lindberg och hans band Stockholm Cowboys gjorde en fin version av låten som extramaterial på en konsert 2002.
   En läcker steelguitar gör tillfällig entré i Farris arrangemang och jag tänker för ett ögonblick på countryrock. Jag blir än mer övertygad åt det hållet på en annan låt, ”Bright lights”, som faktiskt påminner om tidiga Eagles. Lite mer tillbakahållen röst på de låtarna men i övrigt på albumet är det Farris starka röst, ibland förstärkt med en tjejkör, som firar tveklösa triumfer på skivan.

/ Håkan

Compilation: The Secret policeman´s third ball

"The Secret policeman´s third ball" (Virgin, 1987)

EFTER TVÅ LIVESKIVOR I VÄLGÖRENHETENS tecken (”Prince's Trust”), 80-talets stora engagemang bland artister, fortsätter jag på det spåret med konserter under rubriken The Secret Policeman's Ball vars stora samarbetspartner var Amnesty International. Secret Policeman's Ball startades 1976, av bland annat John Cleese, och var de första åren främst en scen för komiker men blev under 80-talet en musikalisk verklighet.
   Efter ett sex år långt uppehåll återkom Secret Policeman's Ball 1987 med både musik och komik som tema under fyra kvällar, 26, 27, 28, 29 mars 1987 på London Palladium, men på skiva är det enbart musiken som får plats, där alla inkomster skänktes till Amnesty.
   Skivomslaget avslöjar inga kompmusiker på de enskilda låtarna, däremot har varje musikframträdande en egen producent. I den exklusiva skaran märks celebra namn som Gus Dudgeon, Rupert Hine, Steve Lillywhite, Hugh Padgham och Tony Visconti.
   Repertoaren på skivan är många redan kända låtar, som inte var dagsaktuella, men det finns ändå två låtar som vid inspelning var helt nya och för publiken okända. Dels Erasures ”Victim of love” som skulle släppas på skiva, albumet ”The Circus”, några dagar efter konserten. Och dels Lou Reed för evenemanget specialskrivna ”Voices of freedom”, där kören var Jackson Browne, Peter Gabriel och Youssou N'Dour, skulle inte släppas officiellt förrän 1992 på samlingsplattan ”Between thought and expression”.
   Till den exklusiva skaran får vi nog också räkna gitarrduetten med legendaren Chet Atkins, född 1924, och Dire Straits-stjärnan Mark Knopfler i en instrumental version av John Lennons ”Imagine”. Det skulle dröja tre år innan de båda gitarristerna gav ut ett eget album, ”Neck and neck” (1990).
   I övrigt är det både äldre kända klassiker som ”Biko” (1980), ”Running up that hill” (1985) och ”For everyman” (1973) och mer aktuella men mindre kända låtar som exempelvis ”This is the world calling” (1986) och ”(I love it when you) Call me names” (1983).
   Soundet är typiskt 80-tal som inte riktigt känns aktuellt idag. Men Jackson Brownes ganska lågmälda ”For everyman” har klarat decennierna utmärkt.


Side One
Kate Bush – Running Up That Hill 4:59
Duran Duran – Save A Prayer ('Til The Morning After) 5:05
Lou Reed – Voices Of Freedom 5:12
Bob Geldof – This Is The World Calling 3:28
Jackson Browne – For Everyman 4:31

Side Two
Erasure – Victim Of Love 3:59
Nik Kershaw – Wouldn't It Be Good 4:56
Joan Armatrading – (I Love It When You) Call Me Names 3:20
Mark Knopfler & Chet Atkins – Imagine 2:53
Peter Gabriel – Biko 9:27

/ Håkan

Krönika: Oktober 1983

Jag måste erkänna att jag glömt och förträngt livealbumet som Jon English hade släppt hösten 1983. Men en ganska negativ recension av skivan, som jag hade skrivit, gjorde att läsare hörde av sig och protesterade som fick mig att skriva de här raderna.
   Jag försöker väl förklara hur jag ser på pr-mässiga kampanjer om nya skivor, där just English är en del, till skillnad från genuina skivartister, i det här fallet Elvis Costello, som producerar skivor med ett djupare engagemang.
   På slutet av texten högaktar jag också några just upplevda livs levande livekonserter i Örebro med Commando M Pigg och Mikael Rickfors.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/10 1983.

VÄRT SÖKA ROCKEN BAKOM ALLA KAMPANJER OCH JIPPON

DET FINNS UNDERSÖKNINGAR SOM SÄGER att rockmusik är det ledande intresset bland dagens ungdomar. Långt före sport, tv, mode, video med mera.
   Därför blir åsikter om rockmusik plötsligt så kontroversiella när de får sin spridning i massmedia, blir av så kallat allmänt intresse.
   Det är väl också därför som jag har fått flera bestämda brev, eller kopior av samma brev från Ulrika Norderheim i Örebro som påpekar motsatta åsikter om Jon English och min recension av hans livealbum.
   Givetvis ligger skivrecensioner och grundläggande åsikter om rockmusik mycket djupare än det fåtal rader som vanligtvis kommenterar nya skivor på den här sidan.
...Bra musik har en inre övertygelse, spänning och ett medvetande som ger den ett ärligt och hederligt uttryckssätt.
   Därför är det en ofantligt stor skillnad när Elvis Costello gör ett album med sina countryfavoriter och när Jon English, för att ta ett aktuellt exempel, sjunger Bob Seger. Fast det i många ovana ögon och öron kan tyckas vara samma typ av stöld.
   När Costello redovisar sitt djupare engagemang i artister som George Jones, Gram Parsons och Hank Williams, hur deras liv gick i spillror och döden kom i dess spår inger det förtroende och avslöjar ett medvetande om vem, vas och varför.
   Ett sådant djupare engagemang saknas på Jon Englishs och många andra ytliga popartisters skivor. Hettan och den inre övertygelsen når aldrig fram till lyssnaren, om den ens existerar.
   Samma nyttiga medvetenhet kan skönjas vid samtal med Per Gessle och Py Bäckman. Gessles kunniga resonemang om sina rötter i 60-talet ger en helt annan och ärligare dimension till Gyllenes framgångar. Py Bäckman kan sitta en hel kväll om sitt harvande i källarband, countrygrupper och fruktlösa lanseringar som discotjej eller svensktoppssångerska. Ett gyllene exempel på att motgångar till slut och alldeles rättvist föder medgångar.
   Med det i bakgrunden är det lättare att dra slutsatser, vaska fram guldkornen eller genomskåda populära artister. Fast Jon English är en rutinerad musiker, framstående skådespelare och säljer skivor som smör framstår han för mig som en slätstruken rockartist vars framgångar jag inte förstår. Sedan må han stapla platinaskivor på hög.
   Men slit-och-släng-musiken, tomma ord för tomma hjärnor, har ändå sin givna plats i pophimlen. Dock ska ingen inbilla mig att försäljningssiffror och meriter ger musiken en djupare betydelse.
   Vad som stort sker, sker ofta i tysthet, har någon vis man sagt. På samma sätt kan aldrig de stora mastodontgalorna med Stones, Bowie och Rod Stewart mäta sig i intensitet och närhet med de konserter jag har sett här i Örebro på de senaste veckorna.
   Mikael Rickfors, Lord Of The New Church och nu senast Commando M Pigg är alla olika exempel på fysiskt tilldragande rockmusik. Svallande känslor som aldrig kan förmedlas via skivor, video eller tv. Rockmusik ska man se livs levande live!
   Commando spelning på Rockmagasinet i fredags var en av de bättre i Örebro och man ser gruppen utvecklas för varje turné och varje skiva. Peter Puders jättejobb som gitarrist var en fröjd att se och höra i den intima miljön på Rockmagasinet.
   ”Vad som stort...”-citatet gäller även i högsta grad musikfilmer där PR-sinnade reklamkampanjer mer än själva innehållet.
   I skuggan av alla sofistikerade dansfilmer, med svindlande PR-konton, kommer och går de anspråkslösa musikfilmerna utan större uppmärksamhet. På biografernas bakgata, Tunnbindaren, satsar de ofta på kvalité.
   För några veckor sedan gick ”På driven i New York”, en realistisk och naturtrogen film om rockmusikens grå vardag utan att egentligen innehålla musik.
   Inga stora skådespelarinsatser, Richard Hell är definitivt bättre rockmusiker än skådespelare, och handlingen lite tunn (snabba kast mellan ursinne och försoning) men filmen andades hundraprocentiga rock'n'roll-känslor från början till slut.
   I rockbranschen är det alltid värt besväret att leta sig förbi alla kampanjer och jippon för att till slut finna the real thing. Vad som stort sker, sker ofta i tysthet...

/ Håkan

Biljett: Nils Lofgren 1977

NILS LOFGREN Konserthuset, Stockholm 5 juni 1977

1977 var andra gången jag upplevde Nils Lofgren live, från 16:e bänk på det helt perfekta Konserthuset i Stockholm. Han hade precis släppt sitt tredje soloalbum, "I came to dance", och konserten var en publiksuccé. Han blev inklappad två gånger och avslutade med en uppmärksammad frivolt.

/ Håkan

Compilation: The Prince´s trust concert 1987

"The Prince´s trust concert 1987" (A&M, 1987)

I MITT LILLA TVÅVECKORSTEMA MED FOKUS PÅ de engelska välgörenhetskonserterna Prince's Trust skrev jag förra veckan om 1986-upplagan och fortsätter nu med konserten som utspelade sig 1987 och gavs ut på ett dubbelalbum, 20 låtar med övervägande engelska artister. Precis som på förra veckans skiva är det före detta-Beatles-medlemmar som lockade mig till skivbutiken, den här gången både George Harrison och Ringo Starr.
   Det råder lite delade officiella meningar om när konserten, eller konserterna, gick av stapeln. Jag har trovärdiga uppgifter på att Prince's Trust-konserterna 1987 ägde rum både 5 och 6 juni men på inneromslaget till skivan omnämns bara 6 juni... Hur som helst gavs skivan ut rekordsnabbt bara två månader efter inspelning, 14 augusti.
   Ett stjärnspäckat kompgäng med Eric Clapton i spetsen spelar på konserten, förutom artisterna som nämns nedan var det bland annat musikerna Jools Holland, keyboards, Mark Brzezecki (Big Country), trummor, Ray Cooper, percussion, Mel Collins, saxofon plus blåsarna The Phantom Horns och kören Jimmy Helms och George Chandler. Och allt producerades av Midge Ure som ävfen var Music Director.
   Precis som när jag köpte skivan sommaren 1987 koncentrerar jag dagens genomlyssning av skivan till George Harrisons och Ringo Starrs framförande. Ganska konventionella och ospännande versioner där George låter ansträngd i rösten på ”While my guitar gently weeps” och Clapton vässar till arrangemanget med sin elgitarr som han gjorde redan på Beatles-originalet 1968. Och Ringo låter forcerad och inte alls som en naturlig sångare på ”With a little help from my friends”.
   George och Ringo medverkar även på Ben E Kings reggaedoftande version av sin legendariska klassiker ”Stand by me” fast det inte nämns någonstans på skivan.
   I övrigt är skivan märkt av det slamrande 80-talssoundet med sina maffiga arrangemang och jag tycker ingen av liveversionerna överträffar studiooriginalen.


SIDE 1
Mark King & Mike Lindup – Running In The Family 5:01
Midge Ure – If I Was 5:24
Eric Clapton – Behind The Mask 5:29
Phil Collins & Paul Young – You've Lost That Lovin' Feelin' 3:45
Ben E. King – Stand By Me 4:49

SIDE 2
Curiosity Killed The Cat – Misfit 4:17
Eric Clapton – Wonderful Tonight 4:18
Go West – Don't Look Down 3:34
Alison Moyet – Invisible 5:55
Spandau Ballet – Through The Barricades 7:26

SIDE 3
Labi Siffre – So Strong 4:19
Bryan Adams – Run To You 4:10
Elton John – Saturday Night's Alright (For Fighting) 4:40
Phil Collins & Paul Young – Medley: It's The Same Old Song / I Can't Help Myself / Reach Out- I'll Be There 7:02

SIDE 4
Elton John – Your Song 4:39
Dave Edmunds And Bryan Adams – The Wanderer 3:19
George Harrison – While My Guitar Gently Weeps 5:42
George Harrison – Here Comes The Sun 3:21
Ringo Starr – With A Little Help From My Friends 4:21
Buddy Curtess & The Grasshoppers – God Save The Queen 1:08

/ Håkan

Ternheim-konsert med många höjdpunkter

Bilder: Carina Österling

ANNA TERNHEIM
Hjalmar Bergmanteatern, Örebro 21 mars 2025
Konsertlängd: 19:36-21:04 (88 min)
Min plats: Sittande rad 9 plats 278, snett vänster från scenen.

SAMMA KVÄLL SOM ANNA TERNHEIM STÄLLDE sig på scen i Örebro nådde den nyuppvaknade Kent-hysterin sin kulmen på en helt annan plats. Det är ju en märklig tillfällighet då Joakim Berg har hjälpt Anna med mycket på hennes senaste album ”Psalmer från sjunde himlen” som på fredagskvällen inledningsvis i konserten spelade en hundraprocentig huvudroll.
   Anna började alltså konserten med att framföra samtliga låtar från albumet, med ett undantag i exakt samma låtordning dessutom. För en konsertbesökare som undertecknad, som långt in i hjärtat älskar ny och fräsch scenrepertoar, var det en otroligt positiv start på konserten.
   Efter konsertbesök i 50-60 års tid borde jag ha lärt mig att liveljudet på scen aldrig kan jämföras med skivinspelningsstudions exakta ljudbild men jag tyckte Annas röst fick en lätt murrig dissonans på scen. Annas sedvanliga närvarokänsla gick lite förlorad när man var på plats men efter en natts sömn är det petitesser av klagomål på en konsert som till stor del var mycket imponerande.
   Efter den flygande inledningen blev resten av konserten en ren framgångsdoftande affär ty Annas för dagen aktuella sound med många uppdaterade arrangemang i bakfickan påverkade även det lite äldre låtmaterialet gynnsamt.
   Anna Ternheim har genom hela sin numera drygt 20 år gamla karriär vägrat fastna i upprepningar och förutsägbara sound. Tillsammans med två Kent-medlemmar, Joakim Berg och Martin Sköld, har hon på skiva tagit det stora klivet över till det svenska språket och både låt- och soundmässigt, med ett ibland Kent-fierat eko, har hon lyckats charmant. Och det vi fick höra live plussade bara på den positiva trenden från albumet.
   Det fanns både ödmjukhet och skicklighet i Anna Ternheims framträdande på fredagskvällen. Där fanns närvarokänslan och spontaniteten levande i flera mellansnack. Hon har ju också en enorm fingertoppskänsla att omge sig med några få musiker, inte så allmänt kända, som äger fenomenala kunskaper att med små medel ge den aktuella repertoaren ren livekänsla och de äldre låtarna en uppgraderad nutidsupplevelse.
   Trummisen Ola Winkler gav redan för två år sedan Anna Ternheims låtar ett himmelskt sväng på scen och nu blev det än mer uppenbart på flera andra slagverk. Den för mig helt okände gitarristen Julius Bogren spelade genomgående en liten klädsam roll, på sina tre gitarrer, en bas och en lapsteel, i Annas nuvarande arrangemang utan att kladda ner för mycket.
   Keyboardstjejen Mikaela Hansson hade kanske den allra viktigaste rollen när hon förutom en skinande insats på alla sina klaviaturinstrument plus dragspel också sjöng så inspirerat när hon några gånger fick ersätta Joakim Bergs duettröst från skivan. Men hon är ganska van med den uppgiften, hon gjorde ju faktiskt samma sak när hon hösten 1983 turnerade med Lars Winnerbäck när låtarna från det Joakim Berg/Martin Sköld-producerade albumet ”Neutronstjärnan” framfördes live.
   Dock blev de tre medmusikerna i det blåtonade motljuset mestadels visuella skuggfigurer på scen och förutom Anna i frontlinjen fick jag aldrig riktig ögonkontakt med personerna på scen. Skickliga musikanter som mot slutet av konserten släppte säkerhetsbältet, höjde volymen och gav slutet på några låtar en rent symfonisk touch.
   Anna har ju en underhållande förmåga att på konserter växla tempon och vandra mellan intensitet och nakenhet i arrangemangen. Och det är i de senare fallen hon når mitt hjärta allra tydligast. När hon satte sig vid pianot och spelade och sjöng ”Tribute to Linn”, den lågmälda pärlan från 2006, var en höjdpunkt.
   Som final på konserten hade hon för en gångs skull skippat ”Shoreline” och gjorde istället ”Minns det som igår”, hennes svenska version av ”Auld Lang Syne”, till piano och känsligt lapsteelsolo. Även det en av konsertens höjdpunkter.


Kom tillbaks
Nära dig
Orkanen
Hit men inte längre
Brutna löftens land
Lämnar alla bakom
Kalifornien
Sjunde himlen
Enkelhet
Små mirakel
Today is a good day
Tribute to Linn
To Be Gone
A French Love
What Have I Done
The Longer the Waiting (The Sweeter the Kiss)
Girl laying down

Extralåtar:
Kärleken väntar
Minns det som igår

/ Håkan

Krönika: September 1983

I september 1983 gjorde jag comeback i Nerikes Allehanda som regelbunden krönikör, skribent och recensent. Och förklarar i krönikan nedan varför min nya logotype heter "Rock..." och inget mer. Rockmusik är så mycket mer än några enskilda ord.
   Avslutar texten med lite fotbollsdetaljer, mitt fotbollslag före alla andra var och är fortfarande West Bromwich Albions, men beror nog mest på att min nya kollega på musiksidan i NA, Micke Larsson, till vardags var sportjournalist.
   Det kanske var lite väl respektlöst att jämföra Beatles vita album med Big Countrys aktuella debut...


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/9 1983.

LIKA MYCKET DJUPA RÖTTER SOM NYGRÖNSKANDE MUSIK

FÖR EN TID SEDAN SVARTNADE DET FÖR ÖGONEN. Musikaliskt var det totalt död rockmusik som producerades. Musiken beskrevs i så och så många bpm (beats per minute) eller framfördes av unga pojkar i medelålders look i mekaniska poser bakom otaliga syntar och försökte inbilla oss att databranschen plötsligt hade en viktig roll i rockutvecklingen. Det luktade död, pest och kolera.
   En galning proppade John Lennon full med bly och meningslösheten var helt bedövande. Alla illusioner föll samman som ett korthus, alla visioner var förlorade, jag fylldes av tomhet. Att kommentera rockmusik hade genast inte samma höga prioritet i livet.
   Det är därför nästan tre år sedan jag senast figurerade som regelbunden krönikör på den här sidan. Naturligtvis har mycket hänt under de här åren. Jag har personligen fått en nyttig distans till rockbusiness och rockmusikaliskt är det inte samma djupt nedstämda tillstånd längre.
   Många av de unga friska rockbanden har utvecklats och växt till sig och de svenska grupperna har mognat på ett rent mirakulöst sätt.
   Det räcker inte längre med enbart entusiasm utan svensk rock har på bred basis fört in ett kvalitetstänkande som är unikt jämfört med tidigare.
   Att rockmusik är gränslös musik är tydligare idag. Generationsmotsättningar suddas alltmer ut. Såg ni till exempel den senaste maratonrockföreställningen från Tyskland på tv när gamlingen Dave Edmunds och den unga irländska rockgruppen U2 nästan sida vid sida trollband, hetsade och fullkomligt åt sig in i porerna på en och samma publik.
   Många ser det som en svaghet, jag ser det enbart som en oerhörd styrka att förena äldre och yngre musikegenskaper. Det är därför jag kallar krönikan ”Rock...” och inte några svångremsetiketter som ”Rock” eller ”Pop”.
   Rock ska vara gränslös, ett långt gastkramande tillstånd mellan hopp och förtvivlan, mellan kärlek och hat. Lika fint och ömsint som den beskrivs i vemodiga Jackson Browne-ballader, lika brutalt upprorisk som den alltid har framförts från Chuck Berry via Doors till nya vågen. Det är därför jag kallar krönikan ”Rock...”.
   Rock är lika mycket djupa rötter som den nygrönskande musik som frälser världen via hitlistorna idag. Minst ett par utslitna exemplar av Beatles vita dubbelalbum från 1968 är alltid lika intressanta som till exempel Big Countrys senaste utmärkta debutalbum. Det är därför jag kallar krönikan ”Rock...”.
   Rockmusik för många olika sinnesnivåer. Ingen människa är ännu (o ve Gud att vi bara är några månader från 1984...) skapad med ett konstant sinnestillstånd. Vi är alla med mycket få undantag allätare. Fast få vågar erkänna det. Det är är därför jag kallar krönikan ”Rock...”.
   Unge kollega Larsson, som avlöser mig varannan tisdag och räknar det mesta i tiondelar, frisparkar och världsrekord (förhoppningsvis inte på den här sidan), namngav förra veckan några stadsdelar i Göteborg där han har sina sportsliga sympatier. Stolthet hindrar engelsmän från att puckla på varandra i en ishockeyrink.
   Det är istället den genuina fotbollens mästare och allra bäst är West Bromwich. Att tabellen just nu visar något annat är i detta sammanhang helt ovidkommande. Jag minns ännu med kårar längs ryggraden (det rådde en mindre snöstorm på White Hart Lane en sen novemberlördag 1980) Albions första halvlek mot Tottenham hur Peter Barnes och Cyrille Regis gång på gång snurrade upp hemmaförsvaret.
   Ibland kan rock vara så gränslös Det är därför jag kallar krönikan ”Rock...”.
   Men allt det där kanske ni redan visste.

/ Håkan

Biljett: Roxy Music 1979

ROXY MUSIC Isstadion, Stockholm 24 februari 1979

Inte så sällan var det världsturnépremiärer i Stockholm, som i det här fallet med ett comebackande Roxy Music som precis var aktuella med albumet "Manifesto". Ljus- och ljudmässigt, knapphändiga strålkastare och dåligt mixade instrument, var konserten i mina ögon och öron en mindre skandal och publiken hade svårt för de nya ännu okända låtarna. Dessutom klagade jag på biljettpriset...

/ Håkan

Compilation: Prince´s trust

"The Prince's trust 10th Anniversary Birthday Party" (A&M, 1987)

IDAG OCH NÄSTA VECKA KOMMER MIN SERIE om samlingsskivor att handla om två livealbum från det engelska välgörenhetsprojektet Prince's Trust. Med nästan kunglig dragningskraft, nåja nuvarande King Charles of England var ju 1986, när den här skivan spelades in, Prince Charles of Wales och drog till sig 80-talets mest populära popartisterna.
   Raden av artister som medverkar här doftar både till namn och soundmässigt verkligen 80-tal. Nostalgi om ni vill det för det är ju närmare 40 år sedan det utspelade sig. Mitt enda skäl till att jag äger de här tämligen daterade skivorna från Prince's Trust är tre före detta Beatles-medlemmarnas medverkan.
   På dagens Prince's Trust-skiva är det Paul McCartney som gör ett på den tiden tämligen unikt liveframträdande. Han hade ju lämnat livescenen bakom sig i december 1979 och skulle inte börja att turnera med nytt band förrän hösten 1989. I samband med debaclet i Japan i januari 1980, när Paul blev gripen för marijuana-innehav med fängelsevistelse och inställd turné som följd, sprack Wings och efter mordet på John Lennon i december 1980 gick hans liveverksamhet definitivt i stå under många år.
   Under de första 80-talsåren var Paul ändå produktiv i inspelningsstudion. Producerade några uppmärksammade duetter med Stevie Wonder och Michael Jackson (”Ebony and ivory” och ”The girl is mine”) och ett par album i eget namn (”Tug of war”, 1982, och ”Pipes of peace”, 1983) som resulterade i att han sommaren 1985 gjorde tillfällig comeback på det gigantiska Live Aid-projektet. Sjöng ”Let it be” men just hans framträdandet hade tekniska problem och det försvann i skuggan av så många andra spektakulära artister.
   Ändå väckte det framträdandet ett intresse för Paul att åter uppträda live och ett år senare, 20 juni 1986, ställde han sig på Prince's Trust-scenen på Wembley Arena och sjöng två gamla Beatles-låtar, ”Get back” och ”I saw her standing there”, plus hans gamla Little Richard-cover ”Long tall Sally” som hade funnits i hans liverepertoar sedan 1957.
   Framför ett stjärnprytt gäng musiker som kompade, bland annat Eric Clapton, Phil Collins, Elton John, Bryan Adams och ett par Dire Straits- och Status Quo-medlemmar, får Paul hjälp vid mikrofonen av Paul Young och Tina Turner på ”Get back”.
   På skivan ligger ”Get back” som sista låt men i verkligheten inledde Paul hela galan med sitt framträdande på tre låtar, i ordningen ”I saw her standing there”, ”Long tall Sally” och ”Get back”, där alltså bara en låt fick plats på albumet.
   Senare dyker Paul dyker upp under ”Prince's Trust”-konserten och spelar akustisk gitarr med Mick Jagger och David Bowie och deras version av ”Dancing in the street”, en duett av The Marvelettes låt som aldrig har släppts på skiva. Förmodligen av kontraktsskäl.
   10 års-jubileet av Prince's Trust släpptes på skiva nästan ett år efter inspelning, 24 april 1987. På ordinarie albumet fanns då bara Pauls ”Get back”-version och de övriga två låtarna gavs ut på en bonussingel. Versionen av ”Long tall Sally” är lite långsammare än originalet men blev ändå en publikfavorit den här kvällen.
   Det är absolut inget märkvärdigt framträdande av Paul McCartney i ett för den tiden typiskt framträdande i välgörenhetens tecken där pengar samlades in till behövande med popmusiken som hjälp. Och även i övrigt på skivan framstår innehållet som ganska förutsägbart och är framförallt inget överraskande.
   Nästa vecka kommer jag berätta om nästa Prince's Trust-skiva i min skivhylla: 1987-upplagan av välgörenhetskonserten där både George Harrison och Ringo Starr medverkar.


Side One
Dire Straits – Money For Nothing 5:03
Midge Ure – Call Of The Wild 3:51
Suzanne Vega – Marlene On The Wall 2:52
Phil Collins – In The Air Tonight 4:20
Big Country – Fields Of Fire 4:12
Howard Jones – No One Is To Blame 4:14

Side Two
Level 42 – Something About You 5:03
Elton John – I'm Still Standing 3:40
Joan Armatrading – Reach Out 4:07
Tina Turner – Better Be Good To Me 4:40
Rod Stewart – Sailing 4:58
Paul McCartney – Get Back 3:29

Free 7"
Paul McCartney – Long Tall Sally
Paul McCartney – I Saw Her Standing There

/ Håkan

Irländsk tjuvstart i blixtrande tempo

Ollie Tullamore with Friends: Johannes Broborn, Kajsa Zetterlund, Olle Unenge och Henrik Mundt.

Foto: Agneta Wallinder Unenge (tack!)Mitt i konserten tog Kajsa Zetterlund och Frida Unenge (Olles dotter) över mikrofonen och sjöng U2-sången ”Van Diemen's Land”.


Irish Dance Project, Tove Rud och Maria Stein, höjde det fysiska tempot på St Patrick's-konserten.


Vid några tillfällen under konserten gick kören The Shipwreck Haulers upp på scen och sjöng några sea shanties kompade av Ollie Tullamore with Friends.

OLLIE TULLAMORE with FRIENDS
THE SHIPWRECK HAULERS
IRISH DANCE PROJECT
Clarion Hotel, Örebro 13 mars 2025
Konsertlängd: 20:06-21:29 (83 min)
Min plats: Sittande i restaurangen ca 15 m från scenen.

DET ÄR VISSERLIGEN FÖRST PÅ MÅNDAG, 17 mars, som det officiella St Patrick's-firandet når sin officiella höjdpunkt men det finns gott om tillfällen att höra levande irländsk musik kvällarna innan på olika scener runtom i Örebro. Olle Unenge (Ollie Tullamore) och hans band tjuvstartade först på torsdagskvällen på den traditionella föreställningen på Clarion Hotel.
   Kvällens bandkonstellation innehöll i sammanhanget många kända namn men de hade faktiskt inte framträtt tillsammans tidigare. Olle omgav sig med sin egen folkmusikinspirerade trio, Johannes Broborn, banjoekvilibrist, och Henrik Mundt, på nyinköpt irländsk concertina, plus den rutinerade Tullamore Brothers fiolskickliga Kajsa Zetterlund.
   Det blev en konsert med många höjdpunkter, bland annat kören The Shipwreck Haulers och Irish Dance Project (Tove Rud och Maria Stein) som höjde konsertatmosfären märkbart.
   Dessutom gick Olle Unenges dotter Frida vid ett tillfälle upp på scenen och sjöng tillsammans med Kajsa Zetterlund U2-låten ”Van Diemen's land” mycket vackert. På det sättet upprepade Frida sin fina insats från förra året när hon på St Patrick's-kvällen sjöng ”Down by the Sally Gardens”.
   Torsdagskvällens konsert var på flera sätt en traditionell afton. Redan under Tullamore Brothers-epoken arrangerade Olle St Patrick's-konserter på Clarion Hotel varje år så långt tillbaka som vi minns och låtmaterialet var givetvis sammansatt av en stor del traditionella sånger.
   På ett sedvanligt sätt har Olle en förmåga att omge sig med skickliga musiker som fungerar tillsammans både på och vid sidan av scen. Johannes Broborns blixtrande banjospel är var en fröjd att uppleva live och bredvid stod Kajsa Zetterlund och spelade fiol med samma explosiva energi. Så fort och så skickligt att Olle Unenge ibland hade svårt att hänga med på sin gitarr. Och längst till höger satt Henrik Mundt och broderade snyggt på sin lilla concertina eller irländska bouzouki. Helt enkelt en underbar helhet.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.