Blogginlägg

Krönika: September 1983

I september 1983 gjorde jag comeback i Nerikes Allehanda som regelbunden krönikör, skribent och recensent. Och förklarar i krönikan nedan varför min nya logotype heter "Rock..." och inget mer. Rockmusik är så mycket mer än några enskilda ord.
   Avslutar texten med lite fotbollsdetaljer, mitt fotbollslag före alla andra var och är fortfarande West Bromwich Albions, men beror nog mest på att min nya kollega på musiksidan i NA, Micke Larsson, till vardags var sportjournalist.
   Det kanske var lite väl respektlöst att jämföra Beatles vita album med Big Countrys aktuella debut...


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/9 1983.

LIKA MYCKET DJUPA RÖTTER SOM NYGRÖNSKANDE MUSIK

FÖR EN TID SEDAN SVARTNADE DET FÖR ÖGONEN. Musikaliskt var det totalt död rockmusik som producerades. Musiken beskrevs i så och så många bpm (beats per minute) eller framfördes av unga pojkar i medelålders look i mekaniska poser bakom otaliga syntar och försökte inbilla oss att databranschen plötsligt hade en viktig roll i rockutvecklingen. Det luktade död, pest och kolera.
   En galning proppade John Lennon full med bly och meningslösheten var helt bedövande. Alla illusioner föll samman som ett korthus, alla visioner var förlorade, jag fylldes av tomhet. Att kommentera rockmusik hade genast inte samma höga prioritet i livet.
   Det är därför nästan tre år sedan jag senast figurerade som regelbunden krönikör på den här sidan. Naturligtvis har mycket hänt under de här åren. Jag har personligen fått en nyttig distans till rockbusiness och rockmusikaliskt är det inte samma djupt nedstämda tillstånd längre.
   Många av de unga friska rockbanden har utvecklats och växt till sig och de svenska grupperna har mognat på ett rent mirakulöst sätt.
   Det räcker inte längre med enbart entusiasm utan svensk rock har på bred basis fört in ett kvalitetstänkande som är unikt jämfört med tidigare.
   Att rockmusik är gränslös musik är tydligare idag. Generationsmotsättningar suddas alltmer ut. Såg ni till exempel den senaste maratonrockföreställningen från Tyskland på tv när gamlingen Dave Edmunds och den unga irländska rockgruppen U2 nästan sida vid sida trollband, hetsade och fullkomligt åt sig in i porerna på en och samma publik.
   Många ser det som en svaghet, jag ser det enbart som en oerhörd styrka att förena äldre och yngre musikegenskaper. Det är därför jag kallar krönikan ”Rock...” och inte några svångremsetiketter som ”Rock” eller ”Pop”.
   Rock ska vara gränslös, ett långt gastkramande tillstånd mellan hopp och förtvivlan, mellan kärlek och hat. Lika fint och ömsint som den beskrivs i vemodiga Jackson Browne-ballader, lika brutalt upprorisk som den alltid har framförts från Chuck Berry via Doors till nya vågen. Det är därför jag kallar krönikan ”Rock...”.
   Rock är lika mycket djupa rötter som den nygrönskande musik som frälser världen via hitlistorna idag. Minst ett par utslitna exemplar av Beatles vita dubbelalbum från 1968 är alltid lika intressanta som till exempel Big Countrys senaste utmärkta debutalbum. Det är därför jag kallar krönikan ”Rock...”.
   Rockmusik för många olika sinnesnivåer. Ingen människa är ännu (o ve Gud att vi bara är några månader från 1984...) skapad med ett konstant sinnestillstånd. Vi är alla med mycket få undantag allätare. Fast få vågar erkänna det. Det är är därför jag kallar krönikan ”Rock...”.
   Unge kollega Larsson, som avlöser mig varannan tisdag och räknar det mesta i tiondelar, frisparkar och världsrekord (förhoppningsvis inte på den här sidan), namngav förra veckan några stadsdelar i Göteborg där han har sina sportsliga sympatier. Stolthet hindrar engelsmän från att puckla på varandra i en ishockeyrink.
   Det är istället den genuina fotbollens mästare och allra bäst är West Bromwich. Att tabellen just nu visar något annat är i detta sammanhang helt ovidkommande. Jag minns ännu med kårar längs ryggraden (det rådde en mindre snöstorm på White Hart Lane en sen novemberlördag 1980) Albions första halvlek mot Tottenham hur Peter Barnes och Cyrille Regis gång på gång snurrade upp hemmaförsvaret.
   Ibland kan rock vara så gränslös Det är därför jag kallar krönikan ”Rock...”.
   Men allt det där kanske ni redan visste.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.