Blogginlägg från februari, 2025

"A complete unknown”

A COMPLETE UNKNOWN
Regi: James Mangold
(Filmstaden, Örebro, 160 min

DEN ”TOTALT OKÄNDE” BOB DYLAN har tillägnats en film, en faktaspäckad, välgjord och omsorgsfull skildring av ett kort men viktigt kapitel i Dylans långa och mångsidiga karriär som artist. Det utspelar sig huvudsakligen i singer/songwriter-traditionens centrum, New York-kvarteren i Greenwich Village, under det tidiga 60-talet.
   Regissören James Mangolds film har hämtat sin titel från en textrad ur ”Like a rolling stone” som här råkar vara en kontroversiell slutpunkt på berättandet om Dylan från 1961 till 1965. Från den akustiska folkmusikperioden som soloartist, sjukt influerad av Woody Guthrie, till den elektriska utvecklingen som strax ska bli historisk med tidernas bästa kompband bakom sig, The Band. De åren är ju redan vida kända även i allmänna kretsar men får här en både bild-, musik- och historiemässig förklaring.
   Det här är en film som både genuina Bob Dylan-älskare och allmänt intresserade cineaster kan ta till sitt hjärta ty ”A complete unknown” har den underhållande musiken som sitt tydligaste tema.
   Mangold är ju en garant för att filmberättelsen om Bob Dylan ska tolkas på ett både professionellt och begåvat seriöst sätt. Han låg ju bakom filmen om Johnny Cashs liv, ”Walk the line”, för tjugo år sedan och lyckades där ”förvandla” Joaquin Phoenix till en trovärdig Cash. 29-årige Timothée Chalamet tolkar rollen som en 20-årig Dylan med samma dignitet och skicklighet, både musikaliskt där han sjunger och spelar på riktigt och pratar med samma nasalt släpande röst.
   ”A complete unknown” är redan en jublande kommersiell succé, med åtskilliga Oscars-nomineringar på sitt pluskonto, där den hittills relativt okände Chalamet får äran att personifiera 1900-talets mest kände singer/songwriter Bob Dylan i unga år.
   Jag är ingen Dylan-konnässör och kan inte påpeka några stora felaktigheter i den filmade berättelsen, men ”Judas”-utropet gjordes faktiskt i England 1966 och inte på Newport Jazz Festival 1965 som filmen påstår, och jag kräver inte att varje filmruta, varje replik eller varje framförd sång till hundra procent presenteras helt enligt sanningen. Men tydligen har Bob Dylan själv godkänt filmen och han är väl ett sanningsvittne om något.
   Dylan ville dock att hans första flickvän Suze Rotolo, elegant spelad av Elle Fanning, skulle heta Sylvie Russo i filmen.
   ”A complete unknown” baseras inte bara på Dylans egen historia utan också på Elijah Walds bok ”Dylan goes electric!” (2015). Wald kan historien och har bland annat berättat om att buandet på Newport-festivalen i första hand handlade om missnöjet på en alldeles för kort konsert, tre låtar bara, och inte det faktum att Dylan kompades av det högljudda Paul Butterfield Blues Band. Filmen kanske dramatiserar den sekvensen lite för mycket på slutet.
   Avslutningen på den här tidslinjen är ju i en väldigt kontroversiell tid när Dylan enligt folkmusiktraditionen tar avsked från protestsångarens vardag och utvecklar sin musik utan att helt tappa känslan för det rebelliska poesin.
   Chalamet är ju ett fynd som skådespelare utan att vara debutant. Han sjunger och spelar gitarr samtidigt som scenerna filmas. Och han gör det med bravur och skicklighet. För en lekman som jag låter det väldigt mycket Bob Dylan, till och med frasering och gitarrspel.
   Jag tycker filmen fångade tidsandan och folkmusikscenen på det tidiga 60-talet. Och tolkningarna av de betydelsefulla personerna runt Dylan gestaltas trovärdigt enligt mina lekmannaögon. Från de större rollerna som spelas av Edward Norton (Pete Seeger), redan nämnda Fanning (Sylvie Russo), Monica Barbaro (Joan Baez), Boyd Holbrook (Johnny Cash), och Dan Fogler (den väldige managern Albert Grossman) till de mindre men inte ointressanta rollerna med Will Harrison (Bob Neuwirth), Joe Tippett (Dave Van Ronk) och Eric Berryman (som den svarta skivproducenten Tom Wilson).
   Naturligtvis är det de stora berömda sångerna som spelar musikalisk huvudroll i filmen, exempelvis ”Girl from the north country”, ”Masters of war”, ”A hard rain's a-gonna fall” och ”The times they are a-changing”. Men där fanns också mer oförutsägbara, mindre kända eller snarare okända låtarna, originallåtarna ”I was young when I left home” och ”All over you” från Dylans tidiga repertoar, som gjorde biobesöket än mer spännande.
   Allting tillsammans har förvandlat ”A complete unknown” från en smal musikfilm till en Oscars-nominerad storfilm.

FOTNOT: Utan att det på något sätt är viktigt i sammanhanget tyckte jag Timothée Chalamets visuella rollfigur i mina ögon mer liknade den tidiga Donovan än Bob Dylan...

/ Håkan

Krönika: November 1980

Jag var och har egentligen aldrig varit någon stor blueskonsument. Men jag hade inte svårt att hösten 1980 känna temperaturen stiga när det gällde bluesens comeback bland många nya unga engelska grupper.
   Dessutom var ju "gubbarna" i bandet Blues Band, Paul Jones anspråkslösa och bluesorienterade kvintett, aktuella med ett nytt album.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/11 1980.

BLUESEN TILLBAKA

BLUESMUSIKENS ÅTERTÅG I ENGLAND är en av årets stora händelser inom den engelska rockmusiken. Det började redan förra året med att många nya och unga grupper tog den traditionella bluesmusiken till sitt hjärta och tillförde den nytt friskt blod i form av egna idéer och den nyvaknades entusiasm. Ett utmärkt samlingsalbum i ämnet är den liveinspelade "The London R&B Sessions" (Albion) där många nya grupper som Red Beans & Rice, Little Rooster och Untouchables, och olika stilar presenteras.
   En av skivans mest rutinerade grupp, fast den ännu inte existerat i två år, är Blues Band som upptäckte den begynnande bluesvågen redan i februari 1979. Då ringde Paul Jones, etablerad sångare från 60-talet med planer på en stor comeback, upp sin gamle vän från Manfred Mann, gitarristen Tom McGuinness, och berättade om sina planer. Tom i sin tur kontaktade Hughie Flint, trummis hos de flesta fråmn Mayall's Bluesbreakers till just McGuinness-Flint (ingen kan glömma deras1970-hit ”When I'm dead and gone”).
   Bandet, som helt enkelt kom att heta Blues Band, kompletterades senare av två mindre kända och yngre musiker, basisten Gary Fletcher och slidegitarristen Dave Kelly.
   Det visade sig snart, under förra året, att musiken de spelade, med mycket traditionellt material med få originallåtar, inte fanns någon som helst gehör hos skivbolagsfolk. De turnerade mycket och framgångsrikt i England utan större intresse hos de ansvariga, men däremot var de populära hos publiken.
   Så de beslutade sig för att helt enkelt ge ut skivan själva via postorder för nästan ett år sedan. Efter uppmärksammade artiklar i engelsk musikpress såldes den första upplagan, 3900 ex, av skivan ”Official Blues Band bootleg album” snart slut och när även skivbolagen såg en framtid i bluesens återtåg erhöll de snart ett riktigt skivkontrakt och skivan släpptes på vanligt sätt i början på året.
   ”Official...” (Arista) innehåller mest traditionella blueslåtar av folk som Elmore James, Sleepy John Estes och Son House. Några inspelade live där gruppens hejdlöst entusiastiska musik passar allra bäst.
   På gruppens nyligen utgivna andra album, ”Ready” (Arista) skriver de mer egna låtar. Alla bluespräglade men ändå genuint utförda. De är alla mycket instrumentalt skickliga , Paul Jones är en utmärkt sångare och helt suverän på munspel och Dave Kelly är en av Englands bästa bottleneckgitarrister.
   Det märks på skiva och det märks, i ännu större grad, på scen. Jag såg dem på Kåren i Stockholm förra fredagen i en nästan overklig show. Folk trängdes, svettades och trivdes med Blues Bands mycket livebaserade bluesmusik.
   På scen blir ”Maggie's farm”, Dylan-låten som ingår på en ep som kom mellan albumen i våras, en manifestation mot den sittande regeringen i England. Det svänger enormt.
   Inom den äkta bluesmusiken är varianterna inte så många och nyanserna få, men ändå finns det utrymme för ett band av Blues Bands kaliber även i rockhimlen.

/ Håkan

Biljett: Rod Stewart 1983

ROD STEWART Råsunda fotbollstadion, Stockholm 4 juni 1983

Utomhus på nationalarenan för fotboll, där jag varken förr eller senare har upplevt en konsert, kom Rod Stewart och sjöng och sparkade fotbollar ut i publiken. Till komp hade han som vanligt ett starkt gäng musiker och som malplacerat förband figurerade Mink DeVille.

/ Håkan

Compilation: Long shots, dead certs and odds on favourites

"Long shots, dead certs and odds on favourites (Chiswick chartbusters Vol 2)" (Chiswick, 1978)

DEN HÄR SAMLINGSSKIVAN ÄR TYDLIGT besläktad med Chiswick-samlingen "Submarine tracks & Fool's gold" som jag skrev om i höstas. Och parentesen på det här albumomslagets framsida, ”Chiswick Chartbusters Vol. 2”, är ju bevis nog för att skivan är en uppföljare och innehållet på samma sätt är en rad singellåtar utgivna året innan (1977). Däremot är ordet Chartbusters, topplistnoterad, knappast sanningsenligt. Det kanske ska uppfattas ironiskt då låtarna/singlarna aldrig var i närheten av några kommersiella försäljningslistor.
   Här märker man tydligt den musikaliska tidsepoken när punken 1977 har tagit över på allvar. Förstasidan på albumet är genomgående låtar i furiöst tempo, ofta korta och distinkta under två minuter, och ingen har längre speltid än 3:04, Motorhead som vid den här tidpunkten också spelade högt och snabbt.
   Det gäller också irländska gruppen The Radiators From Space som 1977 var en av få grupper som gav ut ett helt album. Gruppen hade lite mer kvalité i sin musik och en av medlemmarna var Phil Chevron som senare blev Pogues-medlem. Gruppens två första singellåtar, ”Television screen” och ”Enemies” (framförd med tidsenlig aggressiv ton), tillhör topparna på skivan.
   Chevron är för övrigt en av få ansikten jag kan identifiera på skivomslagets fotografi . En blond Radio Stars-medlem och Lemmy, från Motorhead (som än så länge inte stavades med ett ö), med en ölburk i handen är två andra.
   Även annars ganska popinfluerade Radio Stars spelar med hög energi och deras ”No russians in Russia” är en kultlåt från 70-talet. Kortlivade Rings, med bland annat Pretty Things-medlemmen Twink, likaså medan Jeff Hills simpla ”I want you to dance with me” kan vi glömma.
   Skivan bjuder också på en överraskning. Min holländska pressning innehåller en extralåt, den franska gruppen Little Bob Storys ”Riot in Toulouse”, som inte är omnämnd på skivomslaget. Och jag kan nästan förstå varför. En mumlande och ibland skrikande sångare, Bob Piazza, och ett monotont band i en alldeles för lång låt. Och är, konstigt nog, producerad av Sean Tyla. En låt som aldrig släpptes på singel.
   Annars r&b-baserade Count Bishops, med den nye sångaren Dave Tice med rena Rod Stewart-rösten, gör en oväntat kraftfull poplåt, ”Baby you're wrong”, som är hela skivans höjdpunkt.
   Även Amazorblades poppiga bidrag tillhör topparna på albumet. En grupp som bara släppte en enda singel...


Side 1
The Radiators From Space – Television Screen 1:49
Skrewdriver – Anti-Social 1:27
Johnny Moped – No-One 2:44
The Radiators From Space – Enemies 2:36
Skrewdriver – You're So Dumb 2:27
Motorhead – Motorhead 3:04

Side 2
Radio Stars – No Russians In Russia 2:48
Rings – I Wanna Be Free 2:47
Jeff Hill – I Want You To Dance With Me 2:06
Count Bishops – Baby You're Wrong 2:36
Amazorblades – Common Truth 2:03
The Stukas – Klean Living Kids 2:05

/ Håkan

Krönika: September 1980

Som nedanstående rubrik skvallrar om var jag inledningsvis ganska skeptisk till det nya skivformatet MP, mediumplay. Inte till musiken, Docent Död-skivan var så bra att den än idag kan beskrivas som en klassiker.
   Nej, jag vände mig då (1980) mot det jämförelsevis höga priset på MP-skivor, 34:50 i Örebros skivbutiker.
   Men vem minns idag bandet 2760 vars MP jag kraftigt hyllar i texten nedan?


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/9 1980.

MP-SKIVAN TVEKSAMT ALTERNATIV

UNDER ÅRETS SENA SOMMARMÅNADER begåvades Sverige, som enda land hittills, med ett nytt skivformat och ett helt nytt uttryck inom branschen, mediumplayskivan. En skivstorlek som, enkelt förklarat, är den gyllene medelvägen eller ett mellanting av singel och album. Den så kallade MP:n har en LP:s storlek men spelas på 45-varv.
   I en första offensiv släpptes förra månaden fyra MP-skivor där Sonets första satsning är mest anmärkningsvärd med Docent Död, Daniella Gordon och Florida Fun. Även CBS, som tagit över distributionen av den förutvarande oberoende skivetiketten Adventure, har släppt en skiva, "Numbers" med 2760.
   Skivorna har fått ett varmt och positivt mottagande bland både press, media och skivkonsumenter, men vad ännu ingen har protesterat mot är det jämförelsevis höga priset, 34:50 i de flesta av Örebros skivaffärer.
   Stockholmdsgruppen Docent Död har de bästa framtidsutsikterna av kanske alla svenska band just nu. De har fått en flygande start med sin härliga och ypperliga blandning av 60-talets melodiska styrka och den kontrollerade intensiteten som varit en så viktig ingrediens i skarven mellan 70- och 80-talet.
   De har ett namn man inte glömmer. Tidigt gjorde de också musik som var oförglömlig. Sprang själv på en av deras två tidiga och egenfinansierade singlar vid en maskerad i Stockholm på försommaren och blev, trots småtimmarna, mäkta imponerad av deras poppiga sound som det var svårt att värja sig emot.
   Fast deras två första singelförsök distribuerades via Samdistribution är Docent Döds texter inte speciellt politiska. De är istället vardagliga med situationer ur det verkliga livet. Naturligtvis framhävs delvis deras Stockholmsmiljö men Docent Död känns just nu rätt och riktig. Både musikaliskt och textmässigt.
   Docent Döds historia är kortare än ett år. Florida Fun, från Malmö, är däremot den nya satsningens mest rutinerade inslag. Albumdebuterade redan 1978, men väntar ännu på sitt definitiva genombrott.
   De spelade powerpop först av alla, innan ens ordet var uppfunnet. Christer Follins låtar har en amerikansk prägel med vissa utsvävningar åt countryrocken då det bland annat ingår steelguitar i gruppens sättning.

TEXTERNA ÄR PÅ ENGELSKA men powerpopmusikens utstrålning ligger i de lättnynnade melodierna som förhoppningsvis har sin självklara plats en bra bit in på 80-talet.
   Daniella Gordon, svensk trots det utländskt klingande namnet, gjorde en smått uppmärksammad singel, ”Perfect parts”, som nu inleder hennes första MP-skiva. Hon har en annorlunda och särpräglad röst som inte lämnar någon likgiltig, den är vass och påträngande.
   Man förknippa hennes agerande med Marianne Faitfull och soundet på skivan är också nära besläktat med ”Broken English”. Men det behövs lite bättre och slagkraftigare melodier för att hon ens ska bli en godkänd Faithfull-kopia.
   Det oberoende skivbolaget Adventure släppte i våras ett samlingsalbum, ”Let it out”, men fem olika svenska rockgrupper. Skivan blev så omtyckt och såldes i så många ex att bolaget nu låtit stora CBS ta hand om distributionen.
   En av grupperna på samlingsskivan var 2760 som nu kommit med sin första MP, ”Numbers”, som, och Docent Död får ursäkta, är den stora överraskningen i den första MP-offensiven. De gör intensiv och melodisk rock av helt oanad kvalité.
   I gruppen ingår två engelsmän som skrivit huvuddelen av låtarna. ”Living in the frozen north”, som naturligtvis handlar om Sverige, ”City streets” och ”Jungle music” är alla utmärkta.
   Den starka inledningen med ”Firework” skulle dessutom platsa på vilken Clash-skiva som helst! Alltså en stark rockplatta med 2760 som jag hoppas det rockintresserade Sverige snart får upp ögonen (och öronen!) För.
   Att MP-skivan skulle vara det stora alternativet i framtiden är jag tveksam inför. Prisnivån föreslogs när idén föddes ligga mellan 25 och 30 kronor men är i dagsläget alldeles för hög. En MP-skiva innehåller ungefär ett halvt album i musik som sedan inte motsvaras av priset.
   MP-idén troddes bli ett alternativ för nya grupper som inte fyller ett album, men har konkurrenskraftigt material långt utöver en singel. Det blev istället en exklusivitet och ett lanseringsjippo.

/ Håkan

Rick Buckler (1955-2025)

ATT SOM RICK BUCKLER VARA MEDLEM i The Jam och hela tiden befinna sig i den mäktiga skuggan av Paul Weller gjorde ju inte att han blev speciellt känd eller berömd. Ändå har jag ett personligt konsertminne av Buckler utan att han på något sätt gjorde något speciellt.
   The Jam gjorde ju ett stort avtryck i engelsk popmusik med sin lite modsbaserade musik i slutet på 70-talet. Och första gången jag var i London, mars 1980, spelade The Jam en viss huvudroll i mitt medvetande med singeln ”Going underground”. Ingenting kunde musikaliskt symbolisera London bättre vid den tidpunkten.
   Trummisen Buckler var medlem i The Jam under åren 1972 till 1982 men utan att göra några personliga uttryck i ett band där Weller till hundra procent stod för originallåtarna. Basisten Bruce Foxton skrev någon sporadisk albumlåt men Buckler fanns aldrig bland låtskrivarna.
   Trots de kommersiella framgångarna sprack The Jam 1982 med många bittra ekon i det samarbetet. Foxton och Buckler var inte alls överens med Weller.
   Nu kommer vi till mitt eget lilla minne av Rick Buckler. Medan Foxton satsade på en solokarriär bildade Buckler ett nytt band, Time UK, tillsammans med bland annat Tom Robinson-gitarristen Danny Kustow. I januari 1984 var jag i London och upptäckte i Time Outs konsertgenomgång att Time UK skulle spela på legendariska Marquee på Wardour Street.
   Lite The Jam-influerad pop var det men bandet spelade alldeles för högljutt för att vara bra. Sångaren och frontmannen Jimmy Edwards tog strålkastarnas hela ljus och stackars Buckler försvann även där i skuggan.
   Rick Buckler avled i tisdags 17 februari 2025 efter en kort tids sjukdom.

/ Håkan

Biljett: The Police 1979

THE POLICE 19/6 Music Palais Stockholm

Efter ett imponerande framträdande av The Police på Pink Pop-festivalen i Holland i början på juni 1979 kunde jag inte låta bli att uppleva Sting & Co på svensk mark några veckor senare på en liten klubb i Stockholm. Och blev fullständigt överkörd av en grupp med full energi, underbart samspel och en osannolikt stark repertoar.
   Tidigare samma kväll hade jag upplevt Ian Dury & the Blockheads live på Gröna Lund...

/ Håkan

Compilation: The London R & B Sessions

"The London R & B Sessions" (Albion, 1980)

FÖR INTE SÅ MÅNGA VECKOR SEDAN, i december förra året, skrev jag i den här serien med samlingsskivor om ett dubbelalbum med livematerial ("Hope & Anchor front row festival") inspelat på den berömda Hope & Anchor-puben på Upper Street i nordöstra London, en hemvist för framförallt 70-talets pubrockband. Den inspelningen gjordes i november och december 1977 och dagens aktuella skiva, ett enkelalbum, gjordes precis två år senare, november/december 1979.
   I övrigt har det artistiska innehållet inte mycket gemensamt, med undantag för Wilko Johnson och The Pirates, och soundmässigt rör det sig den här gången, som titeln skvallrar om, åt rhythm & blues-hållet med tyngdpunkt på det senare.
   Medan blandningen av en mängd musikstilar med huvudsakligen originallåtmaterial på den förra Hope & Anchor-samlingen är det på "The London R & B Sessions" nästan uteslutande (drygt 80%) covers av bluesklassiker skrivna av Little Walter, Elmore James, Screamin' Jay Hawkins, Bob Geddins, Rosco Gordon och Son House men också lite soulpop (Jr Walker), rock'n'roll (Chuck Berry) och rockabilly (Johnny Burnette).
   Låtarnas ursprung är övervägande amerikanskt men på scenen var det med bara ett undantag (The American Blues Legends) engelsmän och irländare som fick det att svänga.
   Med blues i på hedersplats spelar munspelet en viss huvudroll i många gruppers arrangemang under livespelningarna. Från den vilde Lew Lewis via Mike Paice (i Red Beans and Rice), Skid Marx (i The Untouchables), Mike Spenser (i The Cannibals), Paul Jones (i det alldeeles nybildade Blues Band) till Dave Tice (i The Bishops) skiner munspelen starkt.
   American Blues Legends innehöll i mina öron inte så många legendarer fast trion härstammade från Mississippi och Louisiana. Då var det engelska husbandet av mer intresse, innehöll de båda Man-medlemmarna Martin Ace och Deke Leonard tillsammans med pedal steel-fantomen B J Cole.
   Allt är inspelat av teknikern Barry Farmer, mer känd som Bazza, med skivbolaget Stiffs mobila studio China Shop.

1
Lew Lewis Reformer – You'd Better Watch Yourself
Lew Lewis Reformer – Shake And Finger Pop
The Bogey Boys – Madison Blues
Red Beans And Rice – Finger In My Eye
Wilko Johnson's Solid Senders – The Whammy
The Untouchables – I Can't Be Satisfied
The Bogey Boys – You Can't Catch Me
The Cannibals – Just For Fun

2
The Pirates – Tear It Up
Hope & Anchor House Band – Just A Little Bit
Red Beans And Rice – Pucker Up Buttercup
The American Blues Legends – Why Do Everything Happen To Me
The Little Roosters – Roostering With Intent
The Blues Band – Death Letter
The Bishops – Taste And Try
The Pirates – All In It Together

/ Håkan

Krönika: Augusti 1980

Under de här händelserika åren med mycket ny musik dök det också upp många nya intressanta skivbolag. Jag hade redan skrivit artiklar om engelska Stiff (naturligtvis!) och amerikanska Beserkley och sommaren 1980 tyckte jag att det var dags att uppmärksamma engelska F-Beat. Med profilen Jake Riviera, som några år innan hade startat just Stiff, i spetsen blev skivbolaget hemvist för bland annat Elvis Costello och Nick Lowe.
   Och det var på F-Beat som det mycket efterlängtade albumet med Rockpile skulle ges ut. I samband med min artikel recenserade jag första och enda albumet med The Attractions, Costellos kompband, som just då var aktuellt.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/8 1980.

FLYGANDE START MED SÄKRA KORT

SKIVBOLAGET F-BEAT, SOM DEN OFÖRLIKNELIGE engelske rockmanagern Jake Riviera startade tidigt i våras, har fått en flygande start. Med så säkra kort som Elvis Costello och Nick Lowe från scratch är det naturligtvis svårt att misslyckas och med det effektiva sökandet efter nya framgångar i artister som Clive Langer och Carlene Carter har bolaget en ljus framtid i en tid då flesta skivbolag slåss med ekonomiska problem.
...Jake Riviera är en färgstark personlighet inom den engelska rockbranschen. I mitten av 70-talet var han manager åt några grupper, bland annat Chilli Willi och Dr Feelgood, innan han 1976 slog sina påsar ihop med skivproducenten/managern Dave Robinson. Resultatet blev numera legendomspunna skivbolaget Stiff.
   Det dröjde bara ett år innan Jake Riviera, som är en orolig själ, började röra på sig och lämnade Stiff åt ödet och Dave Robinson. Han tog sina ”egna” artister Elvis Costello och Nick Lowe med sig till nystartade Radar, som också kom att bli hemvist för Bram Tchaikovsky och Yachts.
   Också här kände sig Riviera snart besvärad av det allt mer växande bolaget och situationen blev inte bättre när multinationella Warner Bros köpte in sig förra året. Riviera slog sig åter lös.
   Tillsammans med sin begränsade artistskara, nu utökad med den talangfulle gitarristen/sångaren Clive Langer, kom det att bli F-Beat. Och via allt trassel i Rivieras släptåg blev Costellos album ”Get happy”, duktigt försenat men också en naturlig inledning på Rivieras senast skivkomplex, F-Beat.
   Clive Langer är den minst kände i sammanhanget men är inblandad i många framgångsrika produktioner (Madness, Bette Bright, Yachts med mera) borde han vara bekant i rockkretsarna. Dessutom har han ett intressant förflutet i den underskattade engelska gruppen Deaf School som också givit oss redan nämnda Bette Bright och förgrundsgestalterna i Original Mirrors och Planets.
   Mellan 1976 och 1978 gjorde Deaf School två album, ”2nd honeymoon” och ”English boys/working girls”, av vilka den senare, producerad av Robert John Lange, är godkänt bra. Båda deras skivor är nu lätt åtkomliga som cut-out så det lönar sig att leta.

LANGER SKREV DEN GRUPPENS mesta material tillsammans med sångaren Steve Allen, som alltid framträdde under namnet Enrico Cadillac Jr, en starkt Bryan Ferry-influerad typ. Allen leder nu under sitt rätta namn Original Mirrors.
   Nu på sitt första album under eget namn, ”Splash” (F-Beat), gör Clive Langer med sin grupp The Boxes ovanlig rockmusik. Den är gimmickladdad och like uppsluppen som exempelvis Madness. Det är mest originallåtar men versionerna av ”It's all over now” och ”Half as nice” nästan ljusår från sina original.
   Som gitarrist är Langer märkbart tillbakadragen och koncentrerar sig mer på gruppsoundet och produktionen, där han har fått hjälp av Alan Winstanley, Paul Riley och Elvis Costello.
   Langers musik är händelserik och blir i det stora formatet, på album, en aning ansträngd och missar ofta sitt mål. Är bättre anpassad för de små, fräcka singlarna där de geniala arrangemangen kommer mer till sin rätt.
   Att Jake Riviera vill hålla det nya bolaget inom ”familjen” med en begränsad artistskara är uppenbart. Amerikanska sångerskan Carlene Carter, gift med Nick Lowe, är det senaste tillskottet. Hon har uppträtt med Rockpile, ska turnera med Clive Langers Boxes och är i dagarna aktuell med ett nytt album, ”Musical shapes”, som nämnde Lowe naturligtvis producerat.
   Det är på F-Beat som Rockpile ska göra sin hett eftertraktade gruppskiva som tidigare varit omöjliggjord av Nick Lowe och Dave Edmunds separata skivkontrakt. När Edmunds i höst sin sista Swan Song-skiva går han samtidigt över till Riviera, som länge varit hans manager och hans begränsade stall av artister.

/ Håkan

Biljett: Bruce Springsteen 2012

BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND Hyde Park London 14 juli 2012

Fram till 2012 hade jag upplevt Bruce Springsteen live vid 10 tidigare tillfällen och den spektakulära Hyde Park-konserten är den sista/senaste i den raden. Med närmare 80000 åskådare blev just den konserten min publikmässigt största konsertupplevelse. Inte musikaliskt men det var en oerhörd känsla att få vara med om, en konsert som dessutom blev historisk på slutet när Paul McCartney överraskande kom upp på scenen och den tidspressade arrangören valde att skruva av ljudet... En antiklimax som doftar katastrof än idag.   

/ Håkan

Compilation: The legend of Jesse James

"The legend of Jesse James" (A&M, 1980)

EFTER DEN ENGELSKE LÅTSKRIVAREN PAUL KENNERLEYS stora projekt med det amerikanska inbördeskriget som tema, "White mansions", gjorde han två år senare en liknande omfamning av USA:s historia, koncentrerad kring den legendariske revolvermannen Jesse James och hans närmaste krets. Historien utspelar sig mellan 1863 och 1882 och artister som Levon Helm (Jesse), Johnny Cash (bror Frank), Emmylou Harris (kusinen Zerelda), Charlie Daniels (Cole Younger) och Albert Lee (Jim Younger) i ledande roller.
   Ännu en gång har engelsmannen Kennerley fastnat i den amerikanska historien och skrivit texter och musik som lutar åt countrygenren, både musikaliskt och innehållsmässigt är berättelsen den här gången mer intressant. Och sångarna Levon Helm, Johnny Cash, Emmylou Harris och även Albert Lee framför sina roller med stor dignitet.
   Även denna gång är det Glyn Johns som har producerat skivan och agerat som tekniker vid inspelningarna. Gitarristen och mandolinspelaren Albert Lee spelar också en stor roll som musiker med hjälp av förre Eagles-medlemmen Bernie Leadon och slidegitarrhjälten Jesse Ed Davis.
   ”The legend of Jesse James” kan ses som en musikal med historisk bakgrund där texterna är repliker mellan rollerna där även Rodney Crowell och Rosanne Cash, som för övrigt var gifta vid det här tillfället, har mindre roller.
   Låttexterna är adderade med till synes autentisk historiebeskivning som gör Kennerleys hela koncept mycket trovärdigt och detaljerat intressant med mycket geneomarbetade arrangemang.


1
Rodney Crowell, Jody Payne, Levon Helm, Rosanne Cash – Ride Of The Redlegs 3:27
Levon Helm – Quantrill's Guerillas 0:56
Johnny Cash – Six Gun Shooting 3:42
Albert Lee – Have You Heard The News? 1:40
Emmylou Harris – Heaven Ain't Ready For You Yet 3:54
Johnny Cash – Help Him, Jesus 3:36
Charlie Daniels, Levon Helm – The Old Clay Country 3:35
Charlie Daniels – Riding With Jesse James 3:01

2
Albert Lee – Hunt Them Down 3:27
Emmylou Harris – Wish We Were Back In Missouri 4:00
Levon Helm – Northfield: The Plain 4:01
Charlie Daniels – Northfield: The Disaster 2:59
Levon Helm – High Walls 3:14
Johnny Cash, Levon Helm – The Death Of Me 3:05
Paul Kennerley – The Plot 0:50
Levon Helm – One More Shot 4:53

/ Håkan

Krönika: Juli 1980

När jag sommaren 1980 hade lyssnat på flera bra album så var det uppenbart att det var tjejer i olika sammanhang som var starka uttrycksmedel på rockmusikens utveckling.
   En rad rocktjejer dominerade märkbart på flera nya album, både som soloartister (Carolyne Mas) och i olika band som The Photos och The Motels.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/7 1980.

NU ÄR ROCKTJEJERNA PÅ FRAMMARSCH

TJEJERNA ÄR UPPENBART PÅ FRAMMARSCH INOM ROCKMUSIKEN. Jag har dokumenterat det tidigare men det finns bara fler anledningar att återkomma till det angenäma ämnet. Under de senaste veckorna har det varit skivor med tjejinslag och kvinnlig dominans som dragit åt sig den största uppmärksamheten på min grammofon.
   The Photos engelska albumdebut, ”The Photos” (Epic), amerikanska The Motels album ”Careful” (Capitol) och Carolyn Mas andra album ”Hold on” (Mercury). Skivor som visar på en otrolig bredd och att kunnandet och viljan tveklöst också finns bland flickorna.
   Photos visar på den mogenhet och musikalitet som finns i många av de nya engelska grupperna. Det är lätt att sortera in bandet under punk och new wave men de har betydligt större ambitioner att göra ett bra jobb än de tidiga punkgrupperna någonsin haft. Dessutom kan Wendy Wu, gruppens sångerska, sjunga utan att skrika.
   Med rutinerade producenten Roger Bechirian (Lene Lovich, Flamin' Groovies Undertones...) bakom rattarna har produktionen också blivit tekniskt godtagbar och det gruppen inte klarar av i varierade kompositioner blir tack vare proffsiga inspelningsförhållanden ändå spännande.
   På scen leder sångerskan Wendy Wu sina tre killar energiskt genom den huvudsakligen intensiva repertoaren. På skiva blir de lite dämpade men debutalbumet innehåller många slagkraftiga låtar som mycket väl passar som singelmaterial. Att deras senaste singel blev ”Friends” är bara en tillfällighet.
   Är man tidigt ute följer ett extra åttalåts-album, ”The blackmail tapes”, med på köpet. En tidig garageinspelning där man direkt kan jämföra då (april 1979) och nu. Från att ha varit en renodlad punkgrupp har de utvecklats mot en pop- och rockmusikalisk inriktning.
   Motels debutalbum från i höstas gick lite väl spårlöst förbi. Deras något experimentella rocklåtar hade svårt att nå fram direkt i en stressad värld kan det vara skillnaden mellan succé och fiasko. Lyssnar mer på den skivan lovar den gott.
   På ”Careful”, deras nya album, är de precis så säkra som man anade efter debuten. De har hittat sig själva och sångerskan Martha Davis har skrivit ännu bättre låtar och gruppen har skaffat sig ett mycket fint och sammansatt sound. Lite neurotiska rytmer och förutseende rockmusik.
   Amerikanska sångerskan och gitarristen Carolyn Mas gjorde förra årets bästa debutalbum. Hennes nya och efterlängtade album ”Hold on” är ännu bättre! I skrivande stund kan jag inte finna någon som kan ta ifrån henne titeln som världens ledande rocktjej.
   Med manliga jämförelser måste hon placeras strax efter fullkomliga artister som Bruce Springsteen, Graham Parker, Elvis Costello och Tom Petty.
   Carolyn Mas är ingen nydanare men hon gör, skriver, sjunger och spelar, sådan kompromisslös rockmusik utan minsta hämning som gör henne till em så unik rocktjej i en i övrigt så mansdominerad bransch.
   Hon sägs göra fantastiska livekonserter och hennes turnégäng, Big Heat, kompar henne nu också på skiva, Ett komp där gitarristen David Landau och saxofonisten Crispin McCormick Cioe är de mest framträdande. Och själv spelar Carolyn förutom gitarr också piano.
   Övervägande delen, nio av tio låtar, av skivan har hon skrivit själv och det handlar om allt från pulserande rock till finstämda ballader. Där rockmusiken är tusan så mycket roligare än den exempelvis Stones gör idag. Hennes rock är hungrigare och viljekraftigare och gör ”Hold on” till en mycket mer spännande upplevelse än ”Emotional rescue”.
   Carolyn Mas låtar är så fintskrivna, så bra arrangerade och så spännande framförda att det ska bli roligt att följa hennes enda existerande väg mot toppen och framgångarna.

/ Håkan

Biljett: U2 2001

U2 Globen Stockholm 9 juli 2001

U2 följde 2001 upp sitt senaste album "All That You Can't Leave Behind" (2000) med en världsomfattande turné, "Elevation Tour 2001". Hade inletts på våren i USA innan den nådde del 2 i Europa under sommaren. Efter två premiärkonserter i Köpenhamn blev Stockholmskonserten nummer tre på turnén.

/ Håkan

Compilation: Live in London

"Live in London Vol. 1" (Ace, 1984)

PUBEN DUBLIN CASTLE I LONDONS CAMDEN-KVARTER blev en favorit under 80-talets besök i den engelska huvudstaden. Där bjöds det nästan alltid på levande och intressant rockmusik med ofta traditionella rötter, Från 1983 och framåt besökte jag puben ett antal gånger och såg bland annat Ian Stewart Band, Balham Alligators, Dominators, Los Pistoleros, The Men They Couldn't Hang och nästan(?) Mickey Jupp.
   Första gången jag besökte Dublin Castle på Parkway i Camden, januari 1983 lockad av liveinspelning med Mickey Jupp, fick vi det tråkiga beskedet att det var utsålt så jag fick avnjuta konserten från pubdelen och fick senare närgångna rapporter av min kamrat Jan-Ola som lyckades trassla till sig en biljett i puben. Jag har beskrivit lite detaljer från kvällen här.
   Hursomhelst var det just den här kvällen, lördag 15 januari 1983, liveinspelning av Jupps konsert av vilka två låtar finns med på albumet ”Live in London”. Hans egen klassiker ”Down to the doctors” (ursprungstiteln till låten som sedan blev en mindre hit med Dr Feelgood som "Down at the doctor's" 1978) och en cover på Wilbert Harrisons ”Kansas City”.
   Mickey Jupps band den här kvällen var Ian Duck, gitarr, Tex Comer, bas, Paul >Aitkenson, trummor med Jupp på piano och sång och versionen av ”Down to the doctors” är lätt improviserad och bluesbaserad där titeln upprepas ett otal gånger. Versionen av pianodängan ”Kansas City” gör Jupp med bravur, svängig med underbart stark sång.
   Det är kanske inte någon överraskning men 67 procent av låtarna på ”Live in London” är covers och tillhör alla genren traditionell rockmusik med ingredienser som svängig cajun (Electric Bluebirds med Bobby Valentino på fiol), jumpjive (Chevalier Brothers), storbandsjazz (Diz & the Doormen) och r&b (Red Beans & Rice). Live alltid en fascination men på skiva, även liveinspelad, kommer inte energin riktigt fram.
   Alla inspelningar till den här skivan gjordes under 1983, från januari till oktober, och när jag återbesökte Dublin Castle i januari 1984 köpte jag en white label-kopia av skivan, med innehållet på ett papper (se bild vänster) som ännu inte var utgiven officiellt.
   Enligt den fullständiga titeln på albumet, med "Vol. 1", var det säkert meningen att det skulle komma fler liveinspelningar från Dublin Castle men jag har inte upptäckt någon.


Mickey Jupp Band – Down To The Doctor's 4:04
Red Beans & Rice – All Night Worker 2:37
Diz & The Doormen – Somebody's Changed The Lock 6:30
The Electric Bluebirds – Bluebird 2 Step 2:05
The Electric Bluebirds – Square Dancin' Momma 3:15
Red Beans & Rice – Shame, Shame, Shame 1:56
Red Beans & Rice – Whistlin' Joe 2:05
The Chevalier Brothers – Five Guys Named Mo 4:16
The Chevalier Brothers – Jumpin' At The Woodside 4:54
Mickey Jupp Band – Kansas City 4:26
The Electric Bluebirds – Call Me The Breeze 4:34
Diz & The Doormen – Messaround 4:40

/ Håkan

Januari 2025 på Håkans Pop

Foto: Carina ÖsterlingKören The Shipwreck Haulers var en av årets höjdpunkter på Folk at Heart.

NY MÅNAD OCH NYTT ÅR och Håkans Pop rullar på enligt plan och 2025 startade traditionsenligt, som under de senaste tio åren, med hotellfestivalen Folk at Heart på årets första helg. Håkans Pop var där och lämnade en lång rapport om de två festivalkvällarna. Dessutom fick jag, till min egen stora överraskning, en utmärkelse som ”Ambassadör för musiklivet i Örebro”.
   I övrigt var januari för mig fri från levande konserter och innehållet på Håkans Pop var uteslutande hämtat från mina tre serier Compilation-skivor, gamla konsertbiljetter och återpublicerade gamla krönikor.
   Compilation-skivorna jag skrev om under januari var ”White mansions”, ”Juicy giants”, ”The last temptation of Elvis” och ”The Anti-Heroin Project - It´s A Live-In World”. Samtliga skivor med många unika spår och intressanta låtar.
   Arkivet med gamla konsertbiljetter är outtömligt och under januari visade jag upp (1982), Nils Lofgren (1976), Paul McCartney (1989) och Ulf Lundell (2008). Alla med länkar till mina konsertrecensioner.
   Och mina gamla krönikor var hämtade från november 1979, februari 1980 och april 1980. Nostalgi om något!
   På januari månads sista dagar kom den tråkiga nyheten att Marianne Faithfull avlidit vilket fick mig att skriva några minnesord.

SKIVUTGIVNINGSBRANSCHEN BROMSADE IN rejält under januari 2025 och jag noterade bara två nysläppta skivor inom mitt intresseområde. Men två album av riktigt hög kvalité fast de innehållsmässigt hör hemma på två helt olika grenar i det musikaliska trädet. Jag hade faktiskt svårt att utropa den ena skivan före den andra som månadens bästa album. Därför skriver jag lite längre och positivt om båda.
   Skivåret 2025 kunde knappt ha inletts lika färgstarkt. Bara en vecka in i det nya året släpptes RINGO STARRS nya album ”Look up” och det hade väl inte i vanliga fall givit några rubriker. I flera decennier har han sjunkit djupt ner i den anonyma opersonliga amerikanskt baserade rockmusiken men nu har han med hjälp av producenten och låtskrivaren T Bone Burnett gjort ett album av ren sensationell kvalité.
   T Bone har ju under det senaste året blivit aktuell på så många sätt, soloalbumet ”The other side” (nummer ett på min årsbästalista 2024!), återkomsten tillsammans med Elvis Costello i duon The Coward Brothers och är den största enskilda anledningen till att Ringo har gjort en skiva som är hans bästa på över 50 år.
   Försnacket om ”Look up” har varit full med country-referenser med en tacksam återblick till Ringos tidiga soloproduktion, andra albumet ”Beaucoups of blues” (1970) var trots sin titel en genuint traditionell countryplatta. Men när jag nu vid upprepade tillfällen lyssnar på ”Look up” är det väldigt få typiska countrykopplingar i låtar och produktion. Lite steelguitar här och var men T Bones låtar, ensam eller tillsammans med andra har han skrivit nio av albumets elva låtar, har så många kvalitativa detaljer att jag tänker mer på vuxenrock och popcountry än renodlad country.
   Till och med 84-årige Ringos i vanluga fall ganska kassa röstresurser får här en renässans, ofta tillsammans med yngre amerikanska förmågor som Billy Strings, Molly Tuttle, Lucius, Larkin Poe och Alison Krauss i duettroller. T Bones låtar är som specialskrivna för Ringos begränsade röst. Till och med ”Come back”, en av många höjdpunkter på T Bones senaste, har fått härligt nytt liv med snyggt visslande.
   De båda Billy Swan-låtarna ”I live for your love” och ”You want some” ligger kanske ännu närmare Ringos röstläge. I låtar som inte ligger så långt från Swans 51-åriga klassiker ”I can help”.

NÅGRA VECKOR EFTER RINGOS överraskande album kom ännu en utmanare till årsbästalistan när ANNA TERNHEIM på albumet ”Psalmer från sjunde himlen” gör sin riktiga debut på svenska, jag räknar inte hennes spridda covers för några år sedan. Det här är nyskrivet låtmaterial, där Kent-profilerna Joakim Berg och Martin Sköld ska ha sin rättmätiga cred, som musikaliskt visar upp en modernare men inte alls revolutionerande ljudbild. Jag kan hålla med några recensenter om att det ibland och ganska ofta låter lite mer kommersiellt om Anna här men absolut inte mindre personligt.
   Det är rätt tydligt att Berg/Sköld-teamet har haft ett stort inflytande på både texter, produktion och sound. Och deras betydelsefulla insats har här varit lika viktig som när de häromåret hjälpte Lars Winnerbäck till höga höjder på albumet ”Neutronstjärnan” (2023). I båda fallen är det inte så konstigt att både Winnerbäck- och Ternheim-skivan har sina soundmässiga rötter i Joakim Bergs eget mästerverk ”Jag fortsätter glömma” (2022).
   På ”Psalmer från sjunde himlen” doftar det stundtals Kent om några intron och ordvändningar i språket men inte ens det kan få mig att kritisera Annas nya svenska poppiga inriktning. Allt är så fantastiskt genomtänkt och genuint konstruerat att resultatet är svensk modern pop på absolut högsta kvalitativa nivå.
   Det är märkligt att januari 2025 levererar två album, av Ringo Starr och Anna Ternheim, som håller så extraordinär kvalité att de mycket troligt återfinns på min årsbästalista om elva månader.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.