Blogginlägg

#8: King of America

Postad: 2008-03-20 07:57
Kategori: 80-talets bästa

THE COSTELLO SHOW: King of America (F-Beat, 1986)
London-sonen och Liverpool-bon Elvis Costello, 31 år gammal, utropade sig i februari 1986 till Kungen av Amerika. I samma andetag tog han delvis tillbaka sitt riktiga namn, Declan Patrick Aloysius MacManus, och för första (och sista!) gången släppte han en skiva under namnet The Costello Show. Med tillägget ”featuring The Attractions and Confederates”.
   Hans gamla kompband Attractions förekommer bara på en låt, ”Suit of lights”. Och på resten av skivan är det ett amerikanskt gäng musiker under ledning av producenten T-Bone Burnett. Och allt är inspelat i Los Angeles.
   Poprockaren Costello hade på vägen till 1986 provat på både soul (”Get happy”) och country (”Almost blue”) men här kändes det som att han gick in i en ny tidsålder. Mognare, vuxnare och med ett helt annat poetiskt språk i bakfickan. Det är rent fantastiska texter på den här skivan och jag kände först då spontant att Elvis Costello var en både etablerad, rutinerad och varierad artist där det inte fanns några gränser för hans musikaliska utveckling.
   Det gick så långt att jag i min tur utropade Elvis Costello till Kungen av hela pop- och rockåret 1986 i december samma år.
   Med lite perspektiv så är ”King of America” även det första steget in i en lite mer pretentiös värld för Elvis Costello. Här började pop- och rockfantasterna tvivla. Visserligen fick de nytt hopp innan 1986 var slut på ”Blood & chocolate” med Attractions-återförening och allt men Costello var tveklöst på väg mot vuxen musik med både jazz, klassisk musik och opera i sikte.
   För första gången spelade Costello in en skiva i USA och det kunde naturligtvis ha blivit farligt när magplask i landet fullt av kommersiella stylister. Men på den punkten stod mästerproducenten T-Bone emot alla sådana lockelser. Han höll soundet mycket naket och huvudsakligen akustiskt. Och i texterna, också där långt ifrån amerikaniserade, betraktade Costello kritiskt orättvisorna med både ironi och besvikelse. Ord kryddade med aktuella referenser och sedvanliga ordlekar.
   Jag minns idag ”King of America” som en singer/songwriter-skiva. Costello, eller The little Hands of Concrete som han genomgående kallar sig, på akustisk gitarr och i kompet förekommer namn som Jerry Scheff (som spelat med den ”riktige Elvis”), T-Bone Wolk, Mitchell Froom, Jim Keltner, James Burton (ännu en Presley-musiker) och den legendariske basisten Ray Brown.
   De stora numren på skivan är akustiska, ”Brilliant mistake”, ”Our little angel”, ”Little palaces”, ”I’ll wear it proudly”, ”American without tears” och ”Jack of all parades”, men här finns också snabba, simpla och enkla smakprov på rockabilly (”Loveable”) och blues (”Eisenhower blues”). Den sistnämnda är en cover (av J B Lenoir) och ytterligare en cover, ”Don’t let me be misunderstood” fick uppmärksamhet när den släpptes på singel som försmak en månad innan albumet kom.
   Ett år innan ”King of America” kom ut turnerade Elvis Costello med T-Bone Burnett som förband. Där uppstod duon The Coward Brothers, som fick ge ut singeln ”People’s limousine”, och det mötet ledde till ”King of America”-samarbetet.
   På turnén som följde upp den skivan kompades Elvis Costello återigen av The Attractions. Och ett önskehjul. Han gjorde tre kvällar på Konserthuset i Stockholm med tre olika repertoarer. Publiken fick snurra på önskehjulet som innehöll sammanlagt 40 låtar och det resulterade naturligtvis i tre helt olika konserter.
   Jag var på plats på den tredje konsertkvällen, 5 november 1986. Elvis gjorde entré mitt i publiken med ett dragspel på magen och efter en timme presenterade han sin hemlige gäst, Jackson Browne. Tillsammans sjöng de några traditionella countrylåtar och efter ABBA:s ”Knowing me, knowing you” fick Elvis först sällskap av sin fru Caitlin O’Riordan innan Jackson Browne återkom och allt slutade med ”Stay”.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2008 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.