Blogginlägg

Helheten i arrangemang viktigare än gitarrmärken

Postad: 2006-05-26 12:50
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26 maj 2006.

Gitarren den fina. Det kanske största enskilda rockattributet av alla, gitarren, är för mig mycket ett konstverk. Något att titta på, betrakta och stillsamt njuta av. Jag har svårare att imponeras av fantastiskt genomförda solon eller ekvilibristiska kunskaper på samma instrument. Nej, jag tycker helheten i soundet, där givetvis gitarren har en stor del, är viktigare än gitarrmärken, förstärkare och pedaler.
   Naturligtvis är jag inte gammal nog för att glömma den tid när jag också fick gåshud av häftiga gitarrsolon och överdimensionerade åthävor på den elektriska gitarren. Det var väl ungefär vid samma tid som 20 minuter långa trumsolon i stort sett var obligatoriska på konserter…
   Uppvuxen med Jimi Hendrix, tidiga Eric Clapton och Pete Townshend så ingick det som en sorts uppfostringsfas, i utvecklingen från popnörd till något som kan kallas rockfantast, att i minnet samla på oförglömliga gitarrsolon.
   Men jag hade också lärt mig namnet på ett alldeles speciellt gitarrmärke, Rickenbacker. Den tolvsträngade variantens karaktäristiska sound hade för evigt etsat sig fast i mina trumhinnor och där nånstans är jag kvar i min enkla fascination för gitarrer.
   Den typen av gitarrer är ju heller inte något soloinstrument fast dess klang kan genomsyra en hel produktion. Från Searchers och Roger McGuinn i Byrds till Tom Petty och Per Gessle. Och många, många andra.
   Petty har alltid beundrat McGuinn ungefär som Gessle alltid sett upp till Petty. Det finns en tidlös tradition i soundet och häromdagen kändes cirkeln sluten när det landade en ny skiva i min hand. Den svenska gruppen heter The Doits, produceras av Christoffer Lundqvist (en närstående Gessle-kollega), och på skivan trängs härliga powerpopklanger. Och på omslaget spelar en rödskinande Rickenbacker-gitarr en viss klassisk roll. Jämför med Tom Petty där samma gitarr genom åren förekommit på fler än tre skivkonvolut.
   Även lokalt har Rickenbacker-gitarren förekommit. Dels när den lokala gruppen Hip Horace härjade som mest i slutet på 80-talet och dess gitarrist Mats Bååge spelade klassiskt klingande gitarr fast gruppen först och främst hade engelska förebilder.
Så hade gitarren också en viktig del i soundet på Staffan Ernestams korta solokarriär på 90-talet.
   Eftersom jag inte är någon musiker så kan jag aldrig bedöma gitarristers skicklighet eller eventuella tafflighet när jag upplever konserter. Däremot vet jag med bestämdhet vad jag tycker. Och lever ofta efter principen att nedtonat och spontant alltid överträffar välrepeterad och teknisk skicklighet.
   Många experter påstår att Bruce Springsteen är en virtuos till gitarrist men som lyssnare får jag aldrig den känslan. Tillsammans med kollegorna Nils Lofgren och Steve van Zandt är det naturligtvis ett slipat och skickligt hantverk men också jordnära och mänskligt framfört.
   Ja, Lofgren är väl den rockgitarrist jag kommit att älska allra mest under alla dessa år. Han personifierar min egen bild av duktig och anspråkslös på samma gång. Äger ett eget sound medan den egna karriären är mer än nedtonad.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (408)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (48)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2006 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Perre 1/03: Håkan, tack för den bästa runan som skrivits såhär dagarna efter...

Peter Lundmark 27/02: Saknad, men aldrig glömd....

Björn Stein 27/02: "Jag sitter ensam på min kammare och slåss med tomma ord Blickar tankfullt ut p...

Björn Stein 27/02: Tack Håkan...3+7=11 ...

Dan Jansson 25/01: Hej! Läser med nöje din artikel om Basse Wickman. Själv håller jag på med en ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.