Blogginlägg från april, 2006

Christian Kjellvander konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/4 2006.

CHRISTIAN KJELLVANDER
Festivalborg/Universitetet, Örebro 29/4 2006

Så innerligt ömsint, så lågmält kraftfullt och så förbaskat personligt. Men ibland räcker inte ens de exklusiva superlativerna för att lyckas göra en festivalspelning till något oförglömligt minne.
   Lågmälda konserter trivs bäst inomhus i mörka lokaler långt från väderlek och plasttält. Därför var det en aning svårjobbat för Christian Kjellvander när han 30 minuter försenad klev upp på den anspråkslösa scenen igår kväll.
   Han fick inleda årets upplaga av Festivalborg och det såg länge ut som jag skulle bli ensam där framför scenen. Men några plink på gitarren och plötsligt fylldes det tomma utrymmet närmast scenen med en acceptabel skara människor av vilka flera uppenbart var hängivna Kjellvander-fans.
   Många jämför Christian Kjellvander med Bob Dylan och Neil Young, och jag har nog själv lite slarvigt och fördomsfullt gjort det misstaget, men i hans kropp bor så mycket mer. Hans amerikanska singer-songwriter-rötter, åren i Seattle har satt sina spår, möter ett svenskt vemod i form av lågmälda visor och känslofyllda rocksånger.
   Han har lika mycket gemensamt med, säg, Jose González, som med Kurt Cobain. Och det gav inte överraskande substans åt hela hans uppträdande.
   Jag har på tidigare konserter upplevt Kjellvander som en ganska introvert och inbunden person men nu tog han sin lilla fanskara i sin famn, skojade, skrattade och lät dem önska fritt.
   Han hade som sagt ingen tacksam roll i det gråtrista vädret och den bitande vinden. När han påtagligt hade svårt att hålla värmen i de stela fingrarna så var det ändå en varm, läcker ton i den akustiska gitarren som för ett ögonblick lindrade kylan även för oss i publiken.
   Han levde högt på sina många starka låtar från både sin egen och Loosegoats repertoar. Konventionella sånger som ofta tar så udda vändningar att inget känns förutsägbart eller på förhand givet när Kjellvander uppträder. Och efter nio egna låtar tog han fram Johnny Cashs ”Folsom Prison blues” och lyckades nå originalets bastoner ett flertal gånger.
   Med tanke på förutsättningarna var det givetvis en heroisk insats Kjellvander stod för men musikaliskt saknade jag ändå stundtals tyngden från ett band som hade personifierat låtarna ännu bättre och gjort mig, som redan upplevt ett par utsökta Christian Kjellvander-gig på egen hand, ännu mer tillfredsställd.

/ Håkan

The Refreshments setlist

THE REFRESHMENTS
Strömpis, Örebro 27 april 2006

Going back to Memphis
Hello sun, goodbye rain
Shy guy (JB)
Don’t matter to me (JB)
One dance, one rose, one kiss
A guy like that
Taxi driver
Lunchtime kind of a guy
Dreams of you
The king is back
Rocket in my pocket
Every night (JB)
Instrumental (JB)
55 Ford (JB)
Veronica
Easy to pick up, hard to put down
Old black Joe (I’m coming home) (JB)
Miss you Belinda
Don’t you lie to me (Fats D/Chuck B)
Ain’t it alright
Let it rock

/ Håkan

”We shall overcome”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/4 2006.

Bruce Springsteen
We shall overcome
(Columbia/Sony BMG)

Precis som förra året kommer det en ny Bruce Springsteen-platta med våren. Medan förra årets upplaga hade en tämligen splittrad helhet så är "We shall overcome" en genuin coverskiva. Och naturligtvis väljer Bruce ett alldeles udda koncept för sin skiva med uteslutande ickeoriginal.
   Skivan kallas även för "The Pete Seeger Sessions" och på något sätt, fråga mig inte vilket, finns det en gemensam nämnare till skivans 13 låtar i folksångaren Pete Seeger. Han har bokstavligen bara del i ett fåtal av skivans låtar men säkert har alla funnits med i hans gränslösa repertoar genom åren.
   Hursomhelst är det Bruce med ett stort komp, 13 musiker och sångare, som ger sig på folkmusik, gospel och protestlåtar. På pappret tämligen okommersiellt men i verkliga livet en synnerligen svängande och okomplicerat glad historia.
   Duon "O Mary don't you weep" och "John Henry" efter varandra är en minst lika stor karnevalsraket som någonsin "Hungry heart" var. Och även om instrumenten fiol, dragspel och Asbury Jukes-blås här leder arrangemangen är det verkligen totalt sväng som till och med E Street Band har svårt att toppa.
   Lägg till några innerligt framförda ballader, exempelvis ljuvliga "Shenandoah", så har vi ett närmast helgjutet album från Bruce.

/ Håkan

Promenad i London längs Memory Lane

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21 april 2006.

Vi är onekligen på god väg in i framtiden. Hela tiden. Eller 24-7 som det populärt stavas i detta tidevarv. Vi går bevisligen framåt men minnen får oss att sakta farten och blicka snett tillbaka. Eller stanna upp för en stund och låta eftertanken förenas med några dimmiga bilder från förr.
   Aldrig blir tillbakablickandet så tydligt som när jag kommer till London. Dels inbjuder hela stadens atmosfär till en nostalgisk resa tillbaka. Och dels har jag bevisligen upplevt ett och annat anmärkningsvärt i den här staden genom åren.
   En promenad i London down Memory Lane är verkligen att se sanningen i vitögat och att tiden har sin gång.
   Precis vid Covent Garden, där turister och lösdrivare varje dag flockas kring gatuskådespelare och jonglörer, ligger Rock Garden, restaurangen som i sin källare en gång hade en rockklubb. Där gjorde Dag Vag sin Englandsdebut 26 november 1980 utan att locka annat än svenska rockjournalister och turister.
   Jag minns inte bandet och jag minns inte om det var inställt eller fullsatt när vi stod utanför Rock Garden även kvällen efter. Däremot minns jag tydligt att vi i reservplanen den kvällen satsade på Marquee utan att riktigt veta vem som spelade. Det råkade bli det up-and-coming irländska bandet U2…
   Klassiska Marquee är sedan länge också nedlagt. 1988 flyttade klubben från Wardour Street till Charing Cross Road men tynade snabbt bort och där återfinns i dag Mean Fiddler-klubben, en del i en stor organisation spelställen som också inkluderar Astoria, Jazz Cafe, The Forum och Borderline.
   Mean Fiddler lanserade sin konsertverksamhet under 80-talet i Willesden utanför London. Där såg jag folkrockbandet The Men They Couldn’t Hang 1988 inför hejdlöst hänryckta ungdomar. Bandet som aldrig lyckades skaka av sig lillebrorskomplexet till The Pogues återförenas dock då och då. Själv glömmer jag aldrig bandets första spelningar i januari 1985 då jag under en vecka i London lyckades pricka in tre av deras konserter.
   Ovan nämnda Borderline, jättepub i källarvåningen på centrala Orange Yard, drar mängder med halvstora namn till sig. De närmaste veckorna spelar Ian McNabb, Robbie Fulks, Deadstring Brothers och Inmates där.
   Ovanför Borderline, i gatunivå, fanns tidigare den utmärkta texmexrestaurangen Break For The Border. Den fina skylten är numera ersatt av en glittrig neonskylt som nästan skadeglatt utropar: GAY.
   Som lite för abrupt påminner om att Londons rockliv genom åren tappat många fler av sina små eller halvstora pubspelställen. Där jag exempelvis saknar Cricketers, Greyhound och Sir George Robey bland Time Outs utbud av konserter.
   Dessutom stod vi den här gången inför det inte helt perfekta problemet att den gamla legendariska rockpuben Half Moon i Putney fortfarande drar till sig mycket folk. Martin Carthy, Steeleye Span-gitarristen, med fru Norma Waterson drog utsålt hus och vi fick nöja oss med att imponeras av en vägg med bilder på alla kända artister som uppträtt på puben genom åren. Alla från Stones till Kate Bush, faktiskt.

/ Håkan

“Dylan”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/4 2006.

Totta & Wiehe
Dylan
(Capitol/EMI)

Det som från början skulle bli en i raden av lysande temaskivor från Totta, med enbart Dylan-tolkningar, utvecklades under resans gång till en duettskiva, med textförfattaren Mikael Wiehe, och en sagolik final på en gränslöst framgångsrik karriär. Tottas sista, verkligen sista, skiva har en klang som in i minsta detalj har en smärtsam underton.
   Långt från kommersiella krav och ännu längre från inställsamma glidningar har Totta och Mikael gjort en skiva som verkligen river upp sår, som ärligt visar upp kärleken till materialet och så snyggt och läckert ger Dylan på svenska en helt rättvis och självklar bild.
   Bluesmättade ballader och smått countryinspirerade infall men det är bara två regelrätta duetter men massor av storslagna toppar. Inte minst tack vare Johan Lindströms, som alltid, mycket lyhörda produktion som ger de både kända och obskyra Dylan-låtarna en känslig musikalisk tolkning.
   Vemodigt drastiska textrader, som Wiehe placerat i Tottas skrovliga mun, blandas med ett engagemang, främst från Wiehe, som kan förflytta berg. Inte sedan Hoola-tiden har Mikael Wiehe varit så arg och bitsk som i ”Ni som tjänar på krig”.

/ Håkan

Refreshments konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/4 2006.

KONSERT
The Refreshments
Strömpis, Örebro 13/4 2006

Det var varken första eller sista gången Refreshments besökte Örebro och det har sina randiga skäl av förutsägbarhet när ett band, som synes turnera oavbrutet, återvänder och möter sin publik som exakt får vad de förväntar sig.
   Själv var jag på förhand mer splittrat osäker än jag varit på länge. Dels lite avvvaktande skeptisk efter en skiva, ”24-7”, som inte helt håller hög klass. Och dels lätt förväntansfull för att möta bandet, som senaste gångerna uppträtt i stela Konserthuset, i dess perfekt rättvisa klubbmiljö.
   Och visst var det på alla sätt som att komma hem. Där Strömpis hade trollat fram en magnifik stor scen ur väggen som gjorde framträdandet än mer positivt. Trångt, svettigt, högt tempo, dansant publik och, kort sagt, en alldeles underbar stämning fast luft den här kvällen var en bristvara.
   Min lite nedlåtande kritik om senaste skivan, som lite snäll och 50-tals-inspirerad, fick på skam när bandet i torsdagskväll levererade femstjärniga attacker av låtar som ”Hello sun, goodbye rain” (redan en stor publikfavorit med sitt avväpnande texmex-tempo), ”The king is back”, ”Shy guy”, ”Lunchtime kind of a guy” och även lyckades injicera så mycket energi i tryckaren ”Dreams of you” att låten lyfte sig flera klasser live.
   Förutsättningarna på scen har under bandets drygt tioåriga karriär slipats till proffsig säkerhet utan att tumma på deras outplånliga personlighet.
   Det var under de lite snällare låtarna, typ ”Veronica”, som partymaskinen och det oerhört väloljade och tajta bandet gjorde sina största insatser den här kvällen.
   För det var ju trots allt så att när publiken älskade Refreshments som allra mest hejdlöst i låtar som ”Miss Belinda”, ovan nämnda ”Hello sun” och ”One dance one rose one kiss” så kunde inget överträffa knock out-versionen av ”Taxi driver”. Där drivet i halvfart, de nästan talade sekvenserna och det smarta arrangemanget var fullständigt i särklass.
   Sedan fick vi extralåtarna ”Ain’t it alright” (den tungt rullande NRBQ-covern) och Chuck Berrys ”Let it rock” som ren bonus. På övertid då luften på dansgolvet framför scenen sedan länge var slut.

Refreshments låtar:
Going back to Memphis
Hello sun, goodbye rain
Shy guy (JB)
Don’t matter to me (JB)
One dance, one rose, one kiss
A guy like that
Taxi driver
Lunchtime kind of a guy
Dreams of you
The king is back
Rocket in my pocket
Every night (JB)
All in one (JB)
Veronica
Easy to pick up, hard to put down
Old black Joe (I’m coming home) (JB)
Miss you Belinda
Don’t you lie to me (Fats D/Chuck B)
Ain’t it alright
Let it rock

/ Håkan

Tomas Andersson Wij Namur konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/4 2006.

KONSERT
Tomas Andersson Wij
Namur
Harrys, Örebro 9/4 2006

Tomas Andersson Wij hade förvisso ett helt excellent band med sig till Örebro i höstas men när han nu återvände så var han helt ensam. För att vara den svenska urtypen av den nya singer/songwriter-generationen så var det i söndagskväll inte överraskande lätt för honom att översätta låtarna till det mindre och intima formatet.
   Med bara sin akustiska gitarr som komp växte sångerna och texterna till en större helhet än på exempelvis den senaste skivan, höstens splittrade ”Tomas Andersson Wij”. Där fanns de stora sångerna och de ännu större texterna men osäkerheten pendlade mellan raderna.
   Så för andra gången på kort tid så spelade den skivans låtar ingen huvudroll i Tomas aktuella scenrepertoar. Istället bjöd han på ett tidsmässigt brett urval av låtar. Plus en helt nyskriven låt och en Ebba Grön-cover.
   Som i Harrys varma sköna pubatmosfär spetsades med ett otal alldeles fantastiska anekdoter. Mellansnack som placerade många låtar i ett intressant sammanhang fast 79/80, Thåström och Imperiet blev lite fel.
   Ängsligheten i framträdandet, som varit vanligt vid tidigare Örebrobesök, var nu som bortblåst och Tomas styrde och ställde som den store låtskrivare han är. Där han inte bara lätt kunde framföra önskelåtar utan tog sig också tid att ta om textrader eller missade intron.
   Även Namur, ett av kvällens två förband, hade för kvällen ett extremt slimmat format. Med enbart David Åhlén, som i grund och botten ÄR Namur, på scen blev det också en variant av singer/songwriter-framträdande. Om än inte lika traditionellt och konventionellt som Andersson Wij men med stort utrymme för en rejäl personlighet.
   En röst, en akustisk gitarr och så lågmält att barens kassaapparat överröstade framförandet. Inte mycket påminde om senaste skivan men det blev ändå mycket emotionellt laddat när Åhlén med både innerlighet och kraft under stor koncentration tog sig igenom den 15 minuter långa (eller snarare korta) repertoaren. Ett framträdande som absolut inte lämnade någon oberörd.

Tomas Andersson Wijs låtar:
??”Trögt”
Värmlands indianer
Mellanstora mellansvenska städer (NY LÅT)
Tommy
Bär en hel värld
Förortsbarn (Ebba Grön)
En svensk rockstjärnas död
??”Det finns stigar du trampat”
Gröna vagnarna
Landet
Ett slag för dig
Blues från Sverige
Gör nånting vackert
Första snön

/ Håkan

”Live från den mixade zonen”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/4 2006.

Anders F Rönnblom Band
Live från den mixade zonen
(F-Records/Lovanje Projekt/CDA)

Två konsertkvällar på K5 i Örebro i höstas har blivit en livedubbel-cd som också fungerar som en greatest hits-samling då den innehåller de flesta av Anders F:s alla klassiker.
   ”Live från den mixade zonen” är faktiskt Anders F:s första livedokumentation av sitt material och det är inte utan att man känner sig lite stolt att ha stått i publiken när de här 23 låtarna spelades in.
   Ganska så trovärdigt löper låtarna på i ungefär samma ordning som live men känslan som uppstod då, i september 2005, har lite svårt att infinna sig när allt rullas upp genom några högtalare i ens vardagsrum. Det är naturligtvis inte Rönnbloms fel utan mer tekniska problem då inspelningar av konserter sällan eller aldrig kan återges rättvist på skiva.
   Dessutom har kortade eller skippade mellansnack sänkt livekänslan och drygt tio minuterslåtar blir sällan bra varken live eller på skiva.
   Men det finns naturligtvis många toppar. Exempelvis när Anders står ensam på scen och tillsammans med en hysteriskt ordagrann publik sjunger ”Din barndom skall aldrig dö” eller omåttligt populära ”Det är inte snön som faller” som med sin ”God Jul”-refräng passade lika dåligt då som nu men för alltid är inskriven i svensk pophistoria.

/ Håkan

Ulf Lundell setlist

ULF LUNDELL
Trädgår´n, Göteborg 6 april 2006

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Janne Bark: gitarr
Jens Frithiof: gitarr
Marcus Olsson: hammondorgel och saxofon
Surjo Benigh: bas
Mikael Ajax: trummor

1. Kär och galen
2. FOXF
3. Annalisa
4. En fri man i stan
5. Vänd dej inte om
6. Snön faller och vi med den
7. Hon gör mej galen
8. Kapten Kidd
9. Kom du nånsin iväg?
10. Honung
11. Ditt sällskap ikväll
12. Lazarus
13. Humbucker blues
14. Miraval Blues
15. Roadhouse Kirschheim
16. Sex
17. Levande och varm
18. Förlorad värld
19. S:t Monica
20. Öppen väg, öppen bil

Extralåtar:
21. Top Hat
22. Idiot city
23. Aldrig nånsin din clown

Extra extralåtar:
24. Soldat kommer hem
25. Om det här är vintern
26. Gå ut och var glad
27. Jag går på promenaden

/ Håkan

"Salvation hardcore"

Richard Lindgren
Salvation hardcore
(Scandinavian/Playground)

Att beskriva det som country är långtifrån hela sanningen. Lika lite som det svenskklingande namnet säger någonting. Nej, det här är sensationell americana inspelad på svensk mark, i Skåne, med idel inhemska musiker bakom en svensk stämma med genuin amerikansk accent.
   Musikaliskt och soundmässigt, de akustiska instrumenten dominerar, har Richard rötterna i allt från Hank Williams till Townes Van Zandt men det sjungs och skrivs med sådan finess och äkthet att det är häpnadsväckande.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.