Blogginlägg från juni, 2006

Ordinär första halvlek men gamla favoriter överraskar

Postad: 2006-06-30 13:06
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30 juni 2006.

Dags att blåsa av första halvlek. När vi idag går in till halvtid och stänger 2006 års första halvår kan vi göra bokslut för sex månaders skivutgivning av högst ordinärt snitt. Inga stora klassiker men mer än en handfull riktigt högklassiga album som kommer att bli rejäla utmanare när årsbästalistan ska nomineras om mindre än sex månader.
   Bruce Springsteen och Neil Young må vara väldigt förutsägbara namn på min lista över artister som gjort årets hittills bästa skivor. Det må vara trångsynt eller uppfattas inskränkt men jag kan villigt erkänna att de här artisterna, som jag regelbundet lyssnat på sedan 1975 respektive 1970, kan fortfarande engagera.
   För det är ju så att just nämnda artister väldigt sällan gör det förväntade och de för branschen så kommersiellt viktiga besluten. Där det ofta bygger på långsiktiga bedömningar och genialt uträknade satsningar. Där har vi exempelvis Per Gessle, ett under av smartness när det gäller kloka, extremt inkomstbringande grepp.
   På den andra sidan kan vi, efter vårens smått överraskande skivor, faktiskt sortera in Springsteen och Young.
   Under 2006 var det bäddat för en majestätisk och nostalgisk återföreningsturné med E Street Band. Istället fick vi en Bruce som ville gräva i sina politiska folkmusikrötter. Inte bara på skiva, på den klart svängiga "Seeger Sessions", utan också live på en överbefolkad scen som verkligen tog hela publiken i sin famn.
   Publiken på Hovet i Stockholm svarade med att aldrig vilja sluta sjunga "Pay me my money down". Ett stort ögonblick och ännu ett oförglömligt minne från en Springsteen-konsert.
Neil Young är under hela sin långa karriär känd för sina tvära kast mellan genrerna men slog under våren något av personligt rekord i spontant och snabbt lappkast.
   I mars var Neil Young inbjuden till South by Southwest-festivalen i Austin, Texas, för att prata om konsertfilmen "Heart of gold", regisserad av Jonathan Demme, som baserades på Youngs förra skiva, hösten mjuka, lätt countryfierade "Prairie wind", när han fick frågan om det inte var dags att skriva en ny "Ohio".
   Young, som inte är känd för att jobba med lång framförhållning, agerade omedelbart. På bara några dagar hade han både skrivit och spelat in en rad politiskt heta protestsånger och några veckor senare streamades låtarna ut på hans hemsida och först 9 maj släpptes "Living with war" på konventionellt sätt på cd.
   Så jobbar en stor artist utan fallskärm och utan påverkan från skivbolagets strategiska rådgivare. Men med ett stort självförtroende och bottenlös passion att vilja sprida sina åsikter omgående.
   En söt, anspråkslös och kanske marginell historia från den stora skivvärlden. Om det inte hade varit så att "Living with war" är en bra, inte bara engagerande, skiva. Full av starka Neil Young-osande rocklåtar som nu, när året skiftar halvlek, känns som en av årets starkaste album.
   Andra bra skivor under årets första halva gjordes av Cat Power, Totta & Wiehe, Richard Lindgren, Neil Diamond, Kajsa Grytt, Nicolai Dunger och Kris Kristofferson.

/ Håkan

Rolling Stones bok

Postad: 2006-06-28 13:03
Kategori: Bok-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/6 2006.

LITTERATUR
Mick Jagger, Keith Richards, Charlie Watts, Ronnie Wood
Enligt Rolling Stones
(Prisma)


Turbulens har varit en viktig ingrediens i rockgruppen The Rolling Stones långa karriär. Lika viktig då, 1963 eller 1972, som nu när Keith Richards vilar ut sin arma skalle och Ronnie Wood planerar ännu ett besök på någon avvänjningsklinik.
   Det har kommit ännu en biografi som berättar historien om pop- och rockkulturens största och mest odödliga (nåja…) band. En bok som baseras på otaliga intervjuer med bandets fyra officiella medlemmar vilket fått till följd att de också ståtar som författarnamn till den här boken.
   Enligt Rolling Stones får anses vara officiell då bandets bolag Promopub B.V. har del i publiceringen. Vilket också fått till följd, som är mycket vanligt när officiella bilder ska tecknas, att boken är så gott som fri från snaskiga detaljer (inga spekulationer kring Brian Jones död), katastrofhändelser (konserten i Altamont nämns bara av Charlie Watts) och direkt negativa konflikter.
   Däremot bildar alla medlemmarnas olika minnesbilder ännu en så gott som heltäckande berättelse om bandets historia. Från mötet på Dartford-tåget i oktober 1960 mellan Mick Jagger och Keith till den omåttligt framgångsrika ”Forty licks”-turnén 2003.
   Fast minnesbilder och historiska fakta måste alltid tas med en nypa salt ty minnet hos 60-åriga gubbar, intervjuerna gjordes nämligen under bandets förra turné, kan nog inte karaktäriseras som helt glasklara. Där har nog minnet påverkats av alla skriverier genom åren och därmed förekommer nog en viss del, helt naturlig, felprocent eller en och annan nödlögn. Misstanken att Keith inte minns varje detalj under sin 40 år långa karriär helt rätt finns hela tiden där...
   Ändå finner jag boken underhållande och även om jag läst historien ett flertal gånger tidigare, och även glömt delar av det, så känns det som jag här matas med ytterligare fakta i det tveklöst intressanta ämnet Rolling Stones.
   Sedan kan ju historien aldrig bokstavligen bli heltäckande då gamla medlemmar varken kan (Brian Jones avled 1969) eller vill (Bill Wyman lämnade bandet 1993, och har skrivit sin egen biografi, och tystlåtne Mick Taylor håller alltid en låg profil) lägga sitt strå till stacken. Och ”nykomlingen” Ronnie Wood har inget officiellt Stones-minne före 1975 fast han hjälpligt repeterar parallellminnen från slutet av 60-talet och Faces-tiden.
   Många detaljer i boken tillhör nog avdelningen myter som får leva vidare ett tag till. Kan det verkligen vara sant att Keith Richards fuzzgitarrpålägg på ”Satisfaction” egentligen var menade som enbart vägledning till ett planerat blåsarrangemang?
   De fyra medlemmarnas kronologiska berättelser bryts av med kapitel kring kända och okända personer i Stones-kretsen. Där exempelvis Atlantic-chefen Ahmet Erteguns berättar om sina möten med bandet, skivbolagsdirektören Marshall Chess sju intensiva år med bandet på 70-talet och den ekonomiske rådgivaren Prins Rupert Loewenstein initierade detaljer om ett band på amatörnivå som sedan växte till en av de mest inkomstbringande guldkalvarna i hela rockbranschen.

/ Håkan

”Plektrum”

Postad: 2006-06-15 16:47
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/6 2006.

Ledin
Plektrum
(Universal)


Trygga, tidlösa och (lite) trötta och trista Tomas. Med andra ord ger Ledin, som sedan flera år tillbaka skippat sitt förnamn, fansen precis det fansen vill ha. Där det inte finns plats för förnyelse eller udda grepp.
   Det börjar rockigt i högt tempo och jag tror för ett ögonblick att Ledin den här gången målmedvetet satsat på ett genomgående rockigare sound men nya skivan är gjord efter precis samma mall som många tidigare Ledin-plattor. Där rockiga poplåtar, mäktiga ballader och melodiska halvtempolåtar avlöser varandra efter känd modell.
   Just det där välkända, så oerhört bekant klingande, gör skivan så fri från överraskningar och gång på gång så är jag övertygad om att jag har hört låten förut fast det bevisligen är nyskrivna låtar.
För här finns det en ny ”Hon gör allt för att göra mig lycklig” (”En andra chans”), en ny ”Festen har börjat” (”Gilla läget”) och även nya smeksamma utmaningar till att bli reklamlåtar.
   Så ”Plektrum” är inget att höja på ögonbrynen åt men givetvis är det stor konst av en stor artist att lyckas tillverka nya original som ekar gammalt. I alla fall på nio av de tio låtarna. Att återigen ta upp den 23 år gamla ”Vi är på gång”, med ett otäckt nästan förskräckligt 80-talssound, kan inte förlåta någonting.

/ Håkan

Sommar, sommar, sommar

Postad: 2006-06-14 12:56
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Sommar i juni 2006.

Sommar, sommar, sommar. Näst efter de eländiga jullåtarna så kommer den lättsamma sommarmusiken som årets ständigt återkommande plåga. Naturligtvis är det inte så men mer eller mindre dagssländeaktiga säsongshits ska varje sommar utropas och koras och tjatas med i. Till leda.
   Så när augusti kommer och den sköna ljumma hösten kryper på så har vi glömt alla osmakliga stunder av sommarens refrängpop och monotona technohits.
   Förra året hette den ”Oh Monika” och i år heter den ”We’re from Barcelona”. Trenden av outsägligt kortlivade sommarhits visar verkligen inte upp någon kreativt uppåtsträvande kurva.
   Tacka vet jag de gamla klassikerna på området, Lovin Spoonfuls ”Summer in the city” som osade het asfalt i skivspåren och några år senare Mungo Jerrys ”In the summertime” som korsade västindiska rytmer med tidlös pop.
   OK, det ligger mycket förutsägbar nostalgi i de självklara valen men det är ju så att ingen sommar var varken varmare eller längre under tonårens oändliga sommarlov. Och därmed också musiken som snurrade runt i P3, på Tio i Topp och Sommartoppen.
Sedan hade ju sommarhitsen då, liksom nu, inte så mycket med sommar och sol att göra. Vi fick liksom nog av the real thing i verkliga livet.
   Sommaren 1967, den så kallade ”Summer of Love”, var nog århundradets sommar på många sätt. Från Haight-Ashbury i Kalifornien spreds kärlekstemat över världen till mänskligheten i allmänhet och ungdomar i synnerhet. Och på toppen av den sommarens helt oförglömliga musikaliska minne, bara en månad efter den omtumlande upplevelsen ”Sgt Pepper”, kom Beatles andra fullkomliga explosion: ”All you need is love”.
   Man behövde nödvändigtvis inte vara 14 år, som undertecknad, men det hjälpte naturligtvis till för att världsbilden skulle bli lite mer färggrann. Fast på tv:n var det fortfarande svartvitt.
   De där sista dagarna i juni och första dagarna i juli hade verkligen något magiskt över sig. Söndag 25 juni kunde 400 miljoner tv-tittare över hela världen i direktsändning se Beatles spela in sin historiska låt i Abbey Road-studion i London. Och knappt två veckor senare, fredag 7 juli, fanns skivan ute i affärerna. En hisnande kvick upplevelse på den tiden.
   ”All you need is love” blev självfallet en direkt odödlig hitlåt men sommarhits har ofta ett extremt kort bäst före-datum, ibland kortare än själva sommaren.
   Sedan hör det till saken att en så ljuvlig årstid egentligen inte kräver någon förstärkning med sång och musik. När solen skiner från en klarblå himmel, den ljumma brisen frasar till i lövverken och småfåglarna sjunger som allra vackrast så behöver känslorna inget ackompanjemang. Allra minst av poetiskt tveksamma textrader och simpla refränger.
   Därför borde musik istället svalka när solstrålarna etsar sig fast i sönderbrända vrister. Då tar jag fram en annan gammal Beatles-singel och vänder upp b-sidan där John Lennon sjunger sin klart underskattade sång ”Rain”. Eller Shane MacGowans omåttligt vemodiga sång ”A rainy night in Soho”. Då får regnet i sångerna ersätta alla solkrämer.

/ Håkan

Stöpt i den traditionella mallen

Postad: 2006-06-04 09:40
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/6 2006.

KONSERT
Punsch
Strömpis 3/6 2006


Örebrogruppen Punsch, under sedvanlig ledning av sångaren och låtskrivaren Christian Ståhlberg, har precis släppt sitt tredje album. Efter, i nämnd ordning, "Fredag i blodet" och "Torsdag i nacken" hade det blivit dags för "Lördag och releasefest" utomhus i Strömpis trädgård.
   Titeln på nya skivan är den omöjliga "Woolloomooloo" (en geografisk plats i Australien) och jag hörde inte Christian nämna namnet en enda gång i lördagskväll. Inte heller tjatade han om att vi skulle köpa nya skivan eller kom med andra kommersiella uppmaningar. Kanske var det så att alla redan hade skivan ty stämningen i publiken var redan i den tidiga försommarkvällen både hög, familjär, dansant och allsångsbenägen.
   Christian är stöpt i den traditionella mallen av singer-songwriter-traditionen med elgitarr och munspelsstativ som viktiga hjälpmedel. Framför ett nätt och tajt kompband som inte gjorde underverk men var trygga och tajta när det bästa från en repertoar på tre skivor lite snabbt, stressat och korthugget skulle presenteras.
   Punsch hade, vad jag förstår, hamnat i kläm mellan lördagskvällens förfester och restaurangens ordinarie verksamhet och fick den inte helt avundsvärda uppgiften att trissa upp stämningen tidigt på lördagskvällen. Men med hjälp av en härlig support i form av kamrater, fans och grannar så blev det så glatt och uppsluppet det rimligtvis kan bli mellan nio och tio på kvällen.
   Till hjälp hade Christian och bandet en ännu större, och därmed både jämnare och bättre, repertoar där de nya låtarna, med toppar som "Kalas" och "Mamanamanaj", naturligt smälte in bland klassiker som "Torsdag i nacken", "Paloma" (med instick av både "La Bamba" och "Twist & shout") och "Fredag i blodet".
   En repertoar som musikaliskt spetsades under flera låtar av munspelsvirtuosen Björn "Bjucke" Alriksson. Som vid flera tillfällen gav låtarna ett lätt countryfierat sväng.
   Och tillsammans med det i övrigt okonstlade, prestigelösa och extremt tidlösa sound som Punsch representerar var det inga större problem att få publiken på fötter den här ljusa sommarkvällen.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (423)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juni 2006 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.