Blogginlägg

TisdagsAkademien (17)

TisdagsAkademien, Janne Rindar , jag och Olle Unenge, har sedan februari 2023 våra möten på Makeriet på Kungsgatan i Örebro. Där diskuterar vi varje vecka (gissa vilken dag!) musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk som vi gemensamt har sett.


DE TRE MEDLEMMARNA I TISDAGSAKADEMIEN fortsätter att varje vecka träffas och diskutera nya artister, nya ämnen och nya dokumentärer inom en rad olika områden. Rapporterna från våra möten skrivs ned i korta minnesrader för att fungera som stöd för diskussionerna.
   Dagens samlande rapport omfattar möten från i somras och framåt hösten 2023 och innehåller diskussioner om dokumentärer med Bee Gees, en soulfestival från 1969,-Harry Nilsson, om skivbolaget Silence, Buffy Sainte-Marie, och Marc Bolan.




BEE GEES: How can you mend a broken heart (SvtPlay, 1:46, 2020)
Musikdokumentär som följer bröderna Barry, Maurice och Robin Gibbs väg till framgången, från deras tidiga år i Australien, till den diskofeber som följde Saturday Night Fever. Men Bee Gees var mer än bara falsettsång. De var utomordentligt begåvade låtskrivare som skrev några av de största låtarna av sin generation.
   Dokumentären inleds på en konsert 1979 där Bee Gees sjunger titellåten, hämtad från Bee Gees mindre framgångsrika period (1972), inför en stor publik.
   2019, Barry Gibb i Miami, en gråhårig gammal man som tänker tillbaka och läspar när han pratar. De var inga vanliga bröder i Bee Gees.
   Brisbane 1958. Pappa var manager innan de kom till England 1967 och fick Robert Stigwood, som manager.
   Bröderna skrev ”To love somebody” ursprungligen till Otis Redding som dock förolyckades i en flygkrasch.
   Mark Ronson och Noel Gallagher berättar. Noel är väldigt positiv: ””Rösterna är som instrument som ingen kan köpa”.
   Robin hade ett enormt hårsvall.
   Lulu (som gifte sig med Maurice), Vince Melouney, gitarr, och Nick Jonas berättar.
   Bee Gees: ”Vi ville bli individuellt kända”. Därför blev det krig mellan Robin och Barry.
   Barry berättar om droger, piller och dryck.
   Brödernas kompband: Alan Kendall, gitarr i bandet. Dennis Bryon, trummor, och så småningom Blue Weaver, keyboards.
   1974 var ingen intresserad av Bee Gees.
   Eric Clapton berättar. Det var Erics förslag att Bee Gees skulle spela in i Miami 1975, i Criteria-studion. De bodde på samma ställe som Eric hade gjort några år innan, 461 Ocean Boulevard.
   Teknikern Karl Richardson berättar. ”Spännande kemi”. Skivproducenten Arif Mardin, Justin Timberlake och Chris Martin (Coldplay) berättar.
   ”Main course” (1975) blev en vändpunkt i Bee Gees karriär. Bland annat ”Jive talking”. Albhy Galuten, som arrangerade stråkar, berättar.
   De började göra musik för dansgolvet. Discosoundet exploderade 1977. ”Saturday night fever” och lillbrorsan Andy Gibb började sin karriär.
   Frankrike 1977, Chateau-studion där Elton John hade spelat in några år tidigare. Risigt ställe. Chopin hade bott på Chateau-slottet.
   Slutet på filmen handlar mer om låtskrivande och producerande åt andra artister (album med Barbra Streisand, Dionne Warwick, Diana Ross, Kenny Rogers/Dolly Parton och en låt med Celine Dion) än den egna karriären.
   1985 comeback. ”You win again” en hit. 1997 kom de med i Rock'n'roll Hall of Fame.
   April 2017. Ed Sheeran sjunger ”Massachusetts”.
   En avskalad ”Run to me” avslutar dokumentären som betyder att cirkeln är sluten. Från Bee Gees svacka i karriären, 1972.

Bonustraditionen på TisdagsAkamiens möten fick i augusti 2023 ett nytt inslag. Janne tyckte vi skulle titta på ett avsnitt ur Otis Gibbs podd där han berättar intressanta saker. I det här avsnittet, med rubriken ”When Dire Straits met Bob Dylan”, berättar Otis om en bok som basisten John Illsley har skrivit.



SUMMER OF SOUL (or, when the reveolution could not be televised) (Sf Anytime, 1:58, 2021)
Regissör Ahmir ”Questlove” Thompson,
   Under sex helger i rad sommaren 1969 besökte tusentals människor Harlem Cultural Festival i Manhattans Mt Morris Park. En festival som just då hamnade i skuggan av den stora Woodstock-festivalen samma sommar. Ett hav av svarta människor, sammanlagt 300 000. Fri entré.
   Stevie Wonder inleder på scenen som inte hade tak (någon gick runt med ett paraply över Stevie...). Innan han satte sig vid trummorna och spelade ett häftigt solo.
   Det är total partystämning i den hårt packade publiken. The Chambers Brothers, med vit trummis, fortsätter.
   ”Harlem var en himmel för oss”.
   ”Jag förknippade sommaren 1969 med våld” och vi får ögonblicksbilder från fatala händelser med dödlig utgång. Vietnamkriget pågick, rasmotsättningar i USA, och månlandningen med Apollo 11 20 juli 1969 var inte populär. ”De skulle ha satsat pengar på den fattiga befolkningen istället”.
   44-årige BB King spelar, ”Världens största bluessångare”.
   Tony Lawrence, initiativtagare till festivalen som sponsrades av Maxwell House-kaffe.
   John V Lindsey, republikan och borgmästare i New York var populär bland de svarta.
   Många festivaldeltagare ger sin syn på festivalen idag.
   5th Dimension på scen. Bra teknisk kvalité på filmen. Populära Edwin Hawkins Singers följde: ”Oh happy day”.
   Staple Singers. Pops Staples gitarrist. Religiös gospel. Blues + gospel. Mahalia Jackson.
   Jesse Jackson gjorde ett anförande. Berättar om Martin Luther King.
   David Ruffin sjunger ”My girl”, kanske bästa musiken i filmen. Gladys Knight & the Pips: ”I heard it through the grapevine”.
   Efter scenframträdande hoppade artisterna ut i publiken. Backstage existerade inte.
   Sly & the Family Stone. Trångt i publiken. Inga staket.
   Mongo Santamaria, rytmer, jazz. Ray Barretto, mer rytmer. Latinjazz.
   Stevie Wonder, 19 år, berättar. Hugh Masekela, trumpet.
   Nina Simone. ”To be young, gifted and black”. ”Hennes räst befinner sig mellan sorg och hopp”.
   Summer Of Soul var festivalen som glömdes bort.
   Sly Stone sjunger ”Higher” som inte kom på skiva förrän 1971.

Bonustraditionen på TisdagsAkamiens möten fick i augusti 2023 ett nytt inslag. Jag tyckte vi skulle lyssna/titta på ett avsnitt ur Otis Gibbs podd där han berättar intressanta saker. I det här avsnittet, med rubriken ”We've lost Robbie Robertson” hyllar han Robbie Robertson.




HARRY NILSSON: Who is Harry Nilsson (and why is everybody talkin' about him)? (YouTube, 1:53, 2010)
Harry Nilsson föddes 1941. Den långa dokumentären inleds med hans sång ”1941” där han berättar om sitt liv.
   Låtskrivarna Jimmy Webb och Van Dyke Parks berättar.
   Harry hade i sin ungdom problem med sin icke närvarande pappa. Ett problem vi har stött på ett flertal gånger när vi har tittat på artistdokumentärer.
   Många intervjuer med många artister som levt nära Harry Nilsson. Vi får även höra Harry själv förklara sin historia. Han lämnade hemmet när han var 15. Åkte till East LA. Jobbade på bank klädd i kostym men började skriva låtar. Perry Botkin Jr förklarar. 50 dollar i veckan var lönen.
   När Beatles kom till USA 1964 blev Harry ett stort fan av den engelska gruppen. Han lämnade banken och blev artist.
   Micky Dolenz, Monkees, berättar om en låt med Nilsson som hamnade på albumet ”Headquarters” men det var egentligen på albumet ”Pisces, Aquarius, Capricorn & Jones Ltd”.
   Inför andra albumet 1967, ”Pandemonium Shadow Show”, målade Harry ansiktet.
   Rick Jarrard, första producenten, berättar. Brian Wilson också liksom Randy Newman, Ray Cooper och låtskrivaren Paul Williams.
   Harry berättar själv, med engelsk accent, hur det lät när John, Paul och Ringo ringde honom.
   Harrys sånger har en klassisk ton, jämför exempelvis med Cole Porter.
   Brian Wilson beskrev hans låtar som ”experimental melodies”.
   Randy Newman vill jämföra Nilsson med Paul McCartney, Schubert(!) och Elton John.
   Al Kooper och Eric Idle berättar.
   John Lennon beskrev Harry Nilsson som sin ”favoritgrupp”. Manager Derek Taylor: ”As good as it gets”. Yoko Ono berättar.
   Harry upptäckte 1969 att hans pappa levde och träffade honom.
   Fred Neil-låten ”Everybody's talkin'” från filmen Midnight Cowboy. Men hans singel släpptes 1968, året innan filmen hade premiär. Fick en Grammy för sin inspelning.
   Ny producent: Richard Perry som berättar mycket i dokumentären.
   Inga konserter, inga turnéer. Ray Cooper: ”He was quite shy”. Nilsson avgudade Randy Newman. Robin Williams berättar.
   Harry gifte sig första gången 1964. Andra gången 1969 och fick grabben Zak Nilsson. Han var inte mogen för att bli pappa.
   Efter succén ”Nilsson Schmilsson” fick han ”drinking problems”. Och då var halva programmet kvar...
   Osannolik filmsekvens där Nilsson står med en massa åldringar och sjunger ”I'd rather be dead”.
   Han var intresserad av standardlåtar, evergreens, som Richard Perry tyckte var helt fel att spela in. Jämför med Frank Sinatra.
   Richard Perry: ”Harry hade death wish”.
   Blev kompis med Ringo. May Pang: Party time. Lennon/Nilsson: Albumet ”Pussy cats”. ”Friendship made in hell”.
   Tredje frun Una figurerar mycket i slutet på dokumentären. Från Dublin, fick tre barn och nu var han glad och lycklig med barn.
   1980 skrev han låtarna till filmmusikalen ”Popeye” med Robin Williams.
   Bankrutt på 90-talet. Musik till Terry Gilliams ”The fisher king”
   Januari 1993: heart attack.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”All along the watchtower” med Nathaniel Glasser som gäst.




TYSTNADEN – en film om Silence, musiken och tidemn (SvtPlay, 2019, 58 min)
Silence Records har sedan 1970 gett oss nyskapande, egensinnig och magisk musik från Bo Hansson, International Harvester, Philemon Arthur & the Dung, Turid, Samla Mammas Manna, Bob Hund, Hedningarna med flera.
   Skivbolaget i värmländska Näved drivs av den legendariske ljudteknikern Anders Lind, Eva Wilke och Nikolaj Steenstrup. Silence ger inte ut ny musik längre, men studion är fortfarande igång och till Näved kommer musiker från när och fjärran.
   En film från 2020 av Kristina Lindström, Kristian Petri och Johan Söderberg.
   Anders Lind, ljudtekniker på Silence, var besatt av det perfekta ljudet.
   1967, Summer of love, spelade Anders in allt på Bill Öhströms Klubb Filips. Mothers Of Invention, Jimi Hendrix bland annat.
   En fantastisk dokumentär med mycket autentiska bilder från 60-talet.
   Eva Wilke berättar: ”En stor våg av en ny värld öppnade sig”.
   Anders sa till Eva ”Du ser vacker ut i motljus”.
   Bosse Hanssons ”Sagan om ringen” blev första skivan. Det satte fart på skivbolaget Silence.
   Bo Anders Persson blev nästa viktiga person. Gärdet 1970. Jämför med Woodstock. Träd Gräs och Stenar. International Harvester. Kom och förändrade det strikta 60-talet.
   Odlingsfilosofen Anders Björnsson, guru i Värmland: ”I harmoni med naturen”
   1970 spelmansstämma i Delsbo var en viktig del i Silence fortsättning.
   1970: Eva berättar att grammofonskivan i framtiden kommer avveckla sig själv.
   Philemon Arthur & the Dung vann en Grammis 1972.
   1976 hittade de huset i Näved, Koppom. Ansågs för flummiga av bland annat Tommy Rander.
   Spännande 90-tal men 2003 försvann skivförsäljningen.
   Bo Hansson ”Han kommer och går”. Katten heter Bosse.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Olle valde kapitlet om låten ”Whiffenpoof song” (Bing Crosby).




BUFFY SAINTE-MARIE: Carry it on (Telefilm/SvtPlay, 2022, 1:31)
Det faktum att hon redan för ett par år sedan passerade de 80 hindrar inte den kanadensisk-amerikanska sångerskan och låtskrivaren Buffy Sainte-Marie att fortsätta med det som hon alltid har hållit på med.
   Viljan att skapa musik är fullt intakt, liksom hennes engagemang i människorättsfrågor och kampen för ursprungsfolks rättigheter. I den här nyproducerade dokumentären berättar hon själv sin historia, tillsammans med en rad kollegor från musikbranschen, som Joni Mitchell, Jackson Browne, Robbie Robertson och Taj Mahal. Allt ifrån ”Universal Soldier” till den Oscarsbelönade ”Up Where We Belong”.
   Regi: Madison Thomas.
   ”Hon låg alltid steget före”. Joni Mitchell: ”Imponerades av henne”.
   Över 80 år gammal och banbrytande. Hon bor på Hawaii och tror på ensamhet.
   En fräsch ny intervju med Buffy.
   Hon tillhör urbefolkningen. Adopterad och uppvuxen i Mains/Massachusetts. ”Där fanns inga indianer”.
   1963 kom hon till Greenwich Village. Träffade Bob Dylan och spelade på Gaslight Café. Fick en positiv recension, sedan knackade skivbolagen på dörren.
   Joni Mitchell och Taj Mahal intervjuas.
   Hon var ett ensamt barn. ”Musik blev min enda vän”.
   Djupt engagerad i urbefolkningen. Fick skivkontrakt med Vanguard.
   Jackson Browne och John Kay intervjuas.
   ”The universal soldier”. Sångens budskap var att det var soldatens fel att det var krig. Joni stod inte för texten. Trodde Donovan, som också spelade in låten, skrev den.
   Robbie Robertson intervjuas.
   ”Until it's time for you to go”. Elvis Presley spelade in låten 9 gånger. 157 gånger har den spelats in av olika artister.
   Buffy medverkade i tv-serien ”The virginian” som sändes 1962-1971.
   American Indian Movement. Buffy var en av förgrundsgestalterna. Svartlistad av FBI.
   ”Up where we belong”. Fick en Oscar för låten hon skrev med sin dåvarande man Jack Nitzsche som var en svår heroinist och misshandlade henne. Tog sonen Cody och flydde.   
   Hon är numera digital konstnär. Allkonstnär.
   Låten ”Power in the blood” 2015. Stor uppmräksamhet,.
   Buffy är konstnär, musiker och mamma. Och aktivist.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Jag valde kapitlet om låten ”Blue bayou” (Roy Orbison).




MARC BOLAN: Cosmic dancer (BBC, 59:27, 2017)
”Fame was the drug for Marc”.
   En annan röst, en different artist. Superior being.
   En annan röst i dokumentären (skådespelaren Jamie Bamber) berättar Bolans historia.
   ”Jag var i min egen värld”.
   Harry Feld, Marcs bror berättar.
   Fick namnet Marc efter sin pappas bror.
   Tog sig in i musiken redan som barn. Såg filmen ”The girl can't halp it”. Rock'n roll.
   Little Richard och Elvis Presley var stora förebilder.
   Marc slarvade bort skolan. Uppvuxen i Hackney.
   Skivproducenten Tony Visconti berättar.
   Simon Napier-Bell, manager, berättar.
   Marc: ”Jag var poet, hade Dylan som idol. Och Chet Baker och James Dean. ”Total obsession”.
   Skrev låten ”Hippy gumbo”, 1966. Solosingel. Sedan John's Children, jämför soundet med The Who. Singeln ”Desdemona”. Andy Ellison, sångare, berättar.
   Psykedelia och influerad av Ravi Shankar. Bildade Tyrannosaurus Rex, namnet från en John Bradbury-bok. John Peel hjälpte fram duon, akustisk gitarr och congas.
   Fascinerades av ”Lord of the rings”.
   1969 kom elgitarren in i Marcs liv.
   Inte intresserad av politik.
   June Bolan, frun och manager, berättar.
   Elgitarren ”Changed everything”. T Rex. Ny partner: Mickey Finn. Rader av hits. ”Ride a white swan” först. ”Hot love”. Glam och glitter introducerades, A turning point. ”Jeepster”. ”Get it on”.
   Började med make up. Blev tjejidol. Glamrockdandy.
   Bandet sprack under ”The slider”-inspelningarna i Frabnkrike. Och det började gå neråt.
   Gloria Jones kom in i Marcs liv. Siktade mot USA men det var Bad timing. ”White soul music” som spårade ur.
   Cocaine. Levde i en fantasi. Han behövde hjälp. Captain Sensible berättar.
   Rolan Bolan föddes 1975.
   Toyah berättar. 1977 dog Marc Bolan i en bilolycka i Barnes.
   Det var en typisk dokumentär som berättade om både uppgång och fall.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Things have changed” med Oskar Örn som gäst.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.