Blogginlägg

Gary Wright (1943-2023)

DET VAR LÄNGE SEDAN GARY WRIGHT stod nära nog i centrum för mitt musikintresse, i början på 70-talet med en mindre höjdpunkt i albumet ”Footprint” (1972). Men amerikanen och keyboardskillen Gary fanns i mitt medvetande både före och efter, ofta tack vare sin koppling till George Harrison. Sedan såg jag honom live 2011 på Liseberg i Göteborg när han var en del av Ringo Starrs stora band All Starr Band (med många celebra artister), recensionen av konserten gav jag rubriken ”Ringos svar på popmusikens pensionärsförening”.
   Mina ögon och öron hade observerat Gary Wrights namn och musik under flera år innan han hamnade i George Harrisons sällskap. Gary hade en flera år lång karriär i den engelska gruppen Spooky Tooth bakom sig. Av den gruppens två förgrundsgestalter, sångarna Gary Wright och Mike Harrison, var det Gary som var min klara favorit. Han hade en intensiv soulröst, skrev de bästa och flesta låtarna, singelmaterial bland annat, och hans keyboards färgade gruppens sound när de var som bäst.
   Garys historia är lång och intressant, född i New Jersey 1943, började som barnskådespelare i tv-serier och på Broadway men flera år senare avslutade han sina psykologistudier i Berlin där han samtidigt lärde sig spela keyboards. Under Tysklandstiden bildade han gruppen The New York Times, med enbart covers på repertoaren, som 1967 fick chansen att spela förband till Traffic på en Skandinavienturné.
   I Sverige fick Gary kontakt med Chris Blackwell, skivbolaget Islands boss, som ville att han skulle satsa på en karriär i England och tipsade om Carlisle-kvartetten Art som han tyckte saknade en komponent av Garys kaliber. Gary gick med i gruppen som samtidigt ändrade namn till Spooky Tooth. Den blivande producentstjärnan Jimmy Miller, som då hade gjort sig ett namn som producent för Spencer Davis Group och Traffic.
   Efter tre Spooky Tooth-album, inklusive "Ceremony" som Gary skrev tillsammans med den franske elektroniske kompositören Pierre Henry, lämnade Wright gruppen i februari 1970. Först jobbade Gary som producent under Jimmy Miller, bland annat Steve Gibbons första soloalbum "Short stories", innan han satsade på en solokarriär som inleddes med albumet "Extraction" (1971) där han kompades av studiomusiker.
   Innan solokarriären sparkade igång kom han i kontakt med George Harrison. Beatles-gitarristen hade i flera år haft Spooky Tooths andra album "Spooky two" (1969) som favorit och basisten Klaus Voormann, som spelade på "Extraction" och även tecknade omslaget till skivan, rekommenderade Gary för George inför inspelningarna av "All things must pass". Och Gary blev en av musikerna på skivan, ett samarbete och en vänskap som skulle hålla i 30 år. Inte minst tack vare bådas djupa intresse i indisk religion.
   När "Extraction" släpptes på våren 1971 satte Gary Wright ihop ett kompband (Wonderwheel) med ambition att marknadsföra skivan och turnera. Bland annat fanns blivande Foreigner-gitarristen Mick Jones med i det bandet.

GARY GICK SEDAN IN I STUDION tillsammans med ett gäng utpräglade studiomusiker och inledde inspelningarna till det planerade andra soloalbumet, "Footprint". Förstasingeln från albumet, "Stand for our rights", släpptes omgående efter inspelning och har en imponerande lista på musiker. Förutom George Harrison (under pseudonymen George O'Hara), som spelar gitarr och slide, medverkar på singeln också två trummisar, ytterligare några killar på percussion, basisten Klaus Voormann ("Voorman" på omslaget), ett gäng Delaney & Bonnie-musiker, en massiv tjejkör plus en fullständigt lysande King Curtis med sagolika saxofonsolon.
    Låten, nummer ett på albumets sida två, är i en rättvis showbusinessvärld en klockren hitlåt men nådde inga listframgångar i varken England eller USA. Det stora kommersiella genombrottet för Gary Wright skulle dröja ytterligare fyra år.
   Varken "Extraction" eller "Footprint" hade några kommersiella framgångar och Gary Wright, som inte var bekväm som soloartist, gav tillfälligt upp sin solokarriär och återvände till ett ombildat Spooky Tooth som under åren 1973/1974 släppte tre album som inte var ett dugg mer framgångsrika än 60-talsalbumen.
   Utan större kommersiella framgångar i England flyttade Gary hösten 1974 hem till New Jersey och där fick han en idé att göra en skiva med 97% keyboardmusik. Med alla sina keyboards, en hel maskinpark, två levande trummisar och ett enda gitarrsolo blev det ett album, "The dream weaver" (1975).
   Efter en trög start blev skivan en ofattbar succé, rent kommersiellt, till slut. Det var andrasingeln, titellåten, som plötsligt började klättra mot nummer ett på singellistan som gjorde Gary Wright till en av det årets största succéer. I samma stund förlorade jag hoppet för en av mina musikaliska favoriter.
   Glad i hågen men helt ovetande stegade jag sommaren 1975 till skivbutiken för att köpa Gary Wrights nya album men blev grymt besviken. Det keyboardbaserade soundet var inte bara monotont och händelsefattigt. Jag tyckte då att det var ren slöseri med talang att göra en skiva så fantasilöst.
   Jo, jag äger visserligen några senare Gary Wright-skivor då George Harrison råkar gästa på albumen "Who I am" (1988) och "First signs of life" (1995).
   Det var naturligtvis intressant, om än inte musikaliskt spännande, att 2011 uppleva Gary som en del av Ringo Starrs grupp på en exklusiv Sverige-spelning. Vid ett tillfälle gick Gary fram till mikrofonen och talade en uppseendeväckande bra svenska. Han berättade om sina minnen med George Harrison, hur han följde med George till Indien och blev introducerad för den indiska religionen för att sedan framföra sin kanske mest kända låt, ”The dream weaver”. Det var inte konsertens höjdpunkt... Men ändå ett fint och tydligt minne i mitt medvetande.
   Det fanns en förklaring till Garys överraskande finformulerade svenska då han under många år var gift med svenskan Tina Uppström. Det finns förresten fler Sverige-relaterade minnen i Gary Wrights historia. Sommaren 1973 var han och George Harrison på ett privat besök i Jämtland. Östersunds-posten skrev om händelsen 2007.
   Gary Wright avled i måndags 4 september 2023 i en Parkinson-relaterad sjukdom.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.