Blogginlägg

ALL TIME BEST #66: "Party of one"

NICK LOWE: Party of one (Reprise, 1990)

UNDER DE TRE SENASTE DECENNIERNA försökte Nick Lowe ta ett steg från den enkla, positiva men ganska simpla popmusiken, roliga rim och stulna ackord och bli en mer respekterad låtskrivare. Samtidigt fick han ett genombrott som lågmäld, seriös, känslofull och vuxen singer/songwriter. På ”Party of one”, mitt i förändringen, står han med båda fötterna i båda lägren men albumet får nog ändå betraktas som Nick Lowes avsked till den lite mindre seriösa popbranschen. En vacker och raffinerad mix som bör hedras.
   Största utropstecknet på ”Party of one” är att hitta Dave Edmunds som producent och gitarrist på albumet vilket har gjort soundet både smakfullt och intressant.
   Under ganska bryska förhållanden gick Lowe och Edmunds skilda vägar i februari 1981. Året innan hade det första exklusiva albumet med Rockpile, som efter år av förväntningar äntligen hade förverkligats, blivit både debut och fall. Efter nästan sju år tillsammans splittrades teamet Lowe/Edmunds som nu uteslutande skulle koncentrera sig på sina respektive solokarriärer istället.
   Att Nick Lowe i mars 1988 gick in i studion tillsammans med Edmunds för att spela in ett helt album var alltså ett tämligen oväntat projekt. Men de hade faktiskt träffats kort i Rockfield-studion hösten 1987. En inspelning som resulterade i låten "Lovers jamboree" som hamnade på Lowe-albumet "Pinker and prouder than previous" (1988).
   Bandet bakom Lowe på inspelningarna av ”Party of one” är huvudsakligen samma band som kompade på John Hiatts "Bring the family"-album 1987, minus Hiatt alltså, men här är soundet övervägande uppsluppet.
   Här spelar Jim Keltner, trummor, och Ry Cooder, gitarr, med givetvis Lowe på bas tillsamans med ytterligare några intressanta namn som Moonlighters-medlemmarna Bill Kirchen, elgitarr, och Austin de Lone, piano och akustisk gitarr. Plus den sedan länge rutinerade Lowe-musikern Paul Carrack, orgel och piano, och den legendariske ståbasisten och jazzmusikern Ray Brown på låten "What's shakin' on the hill".
   Skivans längsta låt är 4:01 och albumet är alltså en blandning av lek och allvar. "Who was that man?" har under alla år passerat mina öron som en glad och lustig doo-wop-inspirerad dänga men när jag nu lyssnar närmare på texten upptäcker jag olycka, katastrof och ond bråd död. Den handlar nämligen om mannen som i november 1987 ovarsamt kastade cigaretten i rulltrappan till Piccadilly Line på King's Cross-stationen i London som sedan orsakade den fatala branden som dödade 31 människor. Så brutalt dokumentär hade Nick Lowe aldrig varit tidigare i karriären. Men det skulle alltså bli startskottet för den nye, vuxne, allvarligare och mogne låtskrivaren.

”WHAT'S SHAKIN' ON THE HILL”, en av singlarna från albumet, är en annan låt som pekar åt ett mer vuxet och seriöst håll. Med jazzriff, ståbas (Ray Brown) och en allvarsam ton höll Nick på att etablera ett nytt sound som skulle bli hans melodi under decennier framåt.
   Den låten har sedan funnits med på åtskilliga livekonserter med Nick och det gäller även "All men are liars". En djupt ironisk låt om att alla män är lögnare och drar på ett både kreativt och lustigt sätt in discostjärnan Rick Astley i historien när han rimmar hans efternamn på ”ghastly” (=förfärlig). I tredje textraden, som syftar på Astleys monumentala hit "Never gonna give you up" från 1987, kopierar Nick hans sätt att gå upp i falsett medan Jim Keltner lägger några typiska discorytmer på trummorna.
   Jo men visst, Nick Lowe hade kvar skämtlynnet fast han generellt var lite allvarligare. Ordlekarna i titlar som "Gai-gin man" och låten om kylskåpsvitt, "Refrigerator white", (båda med läcker Ry Cooder-slidegitarr) har ju en härlig Lowe-klang. Även "Shting - shtang", låten som handlar om hur rik Nick Lowe har blivit, måste väl också sorteras in bland de ironiska ögonblicken. Men kanske hade han tittat i kristallkulan för två år senare (1992) har filmen "The bodyguard" premiär och tack vare Nicks gamla låt "(What's so funny) bout peace love and understanding", som förekommer i filmen, skulle han då bli rik som ett troll.
   "Rocky road" är som låt tämligen ordinär men har ett låtskrivarsamarbete som får mig att höja på ögonbrynen, Nick tillsammans med trummisen Simon Kirke i Bad Company. Där finns inte många gemensamma beröringspunkter. Kan det vara så att låten härstammar från sommaren 1977 när den nybildade rockgruppen Rockpile turnerade i USA som förband till Dave Edmunds skivbolagskollegor Bad Company?

”I DON'T KNOW WHY YOU KEEP ME ON”, har inte nämnt titeln tidigare, är en härligt popkryddad låt där jag inte kan upptäcka några komiska sekvenser i texten.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.