Blogginlägg från november, 2021

ALL TIME BEST #58: "Five leaves left"

NICK DRAKE: Five leaves left (Island, 1969)

NÄR DET GÄLLER 60-TALSALBUMEN PÅ MIN 150-LISTA är det i de flesta fall skivor som har kommit i min väg senare i mitt musiklyssnande liv. I alla fall som kvalitativa höjdpunkter från min tidiga ungdom, som sedan har växt till sig och nu har skivorna kvalificerat sig för min rangordnade lista. I Nick Drakes fall delar jag den upplevelsen med många andra musiklyssnare för han gjorde ett blekt och nästan anonymt intryck när han levde, gav ut skivor 1969, 1971 och 1972, men storheten och personligheten blev respekterad långt efter hans död 1974.
   Sommaren 1969, när Nick Drakes debutalbum ”Five leaves left” gavs ut, var jag nog fullt upptagen med att lyssna på hits som ”Something in the air”, ”Honky tonk women”, ”Proud Mary” och kanske notera Elvis Presleys comeback ”In the ghetto” på listorna. Och bland Drakes skivbolagskollegor på Island var det nog album med Fairport Convention, Jethro Tull och Free som fick min stora uppmärksamhet vid den här tidpunkten.
   I den lite hårdare konkurrensen hade ”Five leaves left” svårt att göra sig hörd. Nick Drake var en tystlåten debuterande singer/songwriter som höll en extremt låg ton med sina sånger, ”bleak lonely sound” som de ibland beskrevs som. Det var inget som stod ut då.
   I torsdags var det 47 år sedan, 25 november 1974, Nick Drake valde att avsluta sitt djupt nedstämda liv efter flera år med psykiska problem. Djupt bekymrad och med ett självförtroende som under flera år befunnit sig under noll fanns det enligt Nick ingen framtid.
   På skivdebuten 1969 ekar det bräckliga självförtroendet och det är just den ensamma tonen i de extremt sparsmakade arrangemangen som lyfter skivan till en ganska oöverträffat genial nivå. Männen bakom ”Five leaves left”, producenten Joe Boyd och teknikern John Wood, visste och förstod precis vad Nick Drakes sånger behövde eller snarare inte behövde i form av stor produktion, klatschiga arrangemang eller någon slagkraftig marknadsföring. Nej, de tog tag i Nick Drakes sånger med varsamma händer och en försiktighet som var och är ytterst sällsynt i musikbranschen.
   Boyd, han är paradoxalt nog amerikan, hade redan respekt i framförallt den engelska folkmusikgenren där han låg bakom skivor med både Fairport Convention, John Martyn och Sandy Denny. Faktum är att jag i mina första möten med Nick Drakes tongångar, för åtskilliga tiotal år sedan, då inte tänkte på att han musikaliskt och sångmässigt tillhörde den engelska folkmusikgenren. Men ju mer jag lyssnade på ”Five leaves left” blev det uppenbart hur sång och röst har så många gemensamma kopplingar till exempelvis Denny, Martyn, Richard Thompson (hans gitarr gästar på en låt här) och Linda Thompson.
   Teknikern John Wood skulle för övrigt också bli ett stort producentnamn, främst genom skivor med samma artister som Boyd men också poppigare grupper som Squeeze och Any Trouble.
   Nåväl, Nick Drake var i rätta händer redan från start och det är verkligen en avskalad triumf att varje gång lyssna på ”Five leaves left”. Med några helt underbara stråkarrangemang av Robert Kirby som varken slätar ut eller täcker över utan blir bara en viktig del i Nick Drakes ”sound”. Stråkarna ger Nick Drakes sorgsenhet ett tydligt ansikte.
   Teamet Boyd/Wood slår här någon typ av världsrekord i sparsmakad elegans. Ofta är det bara Drakes akustiska gitarr, ett stråkarrangemang och de tjocka strängarna på en ståbas (Danny Thompson) som backar upp den dystra sångrösten. Ibland, den fantastiskt vackra ”Way to blue”, kompas Nicks bleka stämma av bara stråkar som är så där ljuvligt mänskliga och doftar engelska miljöer på landet.
   Men Nick Drakes sånger är fantastiska även när han kompas av några få andra instrument. Som när congasspelaren Rocky Dzidzornu (känd från några Rolling Stones-skivor, bland annat ”Beggars banquet”) kryddar ”'Cello song”. Eller när Richard Thompson lägger på en lågmäld elgitarr på den inledande låten ”Time has told me” som är en av många höjdpunkter på ”Five leaves left”. Även amerikanen Paul Harris (senare känd som Manassas-medlem) spelar på den låten, ett honkytonk-liknande piano som dock inte bryter den genomgående intima stämningen som byggs upp på ”Five leaves left”.

”WAY TO BLUE”, med bara stråkar till komp, är en av många höjdpunkter på Nick Drakes ”Five leaves left”.



/ Håkan

Ödmjuk Meadows fick möta publiken

Meadows fick äntligen träffa sin publik, både solo...

Bilder: Carina Österling...och tillsammans med sitt band.


Anna Fogel inledde konsertkvällen vid pianot.


MEADOWS
ANNA FOGEL
Foajén/Konserthuset, Örebro 26 november 2021
Konsertlängd: 20:53-21:10 (AF, 17 min) och 21:15-22:38 (M, 83 min)
Min plats: Sittande och stående, mellan 7 och 20 m från scenen.

I EN VARM, VÄNLIG OCH ÖDMJUK ATMOSFÄR, i foajén till Örebro Konserthus, genomförde Meadows (Christoffer Wadensten) på fredagskvällen sin starkt försenade releasekonsert. Meadows första fullängdsalbum ”The emergency album” släpptes egentligen för 20 månader sedan, i slutet på mars förra året, men det var ”något” som kom emellan och releasekonserten fick flyttas fram.
   Helt oplanerat och nästan synsk gav Christoffer skivan titeln ”Oförutsedd händelse” och nu äntligen kunde han framföra de nya låtarna tillsammans med några äldre låtar. Med illa dold lättnad och glädje fick han stundtals hjälp av ett helt band plus två sångerskor att presentera låtmaterialet. Jag har sett Meadows live vid ett flertal tidigare tillfällen, enbart solospelningar dock, så det blev en ynnest att få uppleva honom med mer arrangerat låtmaterial där det också blev mer tid och utrymme för personliga mellansnack.
   För andra gången på en vecka fick jag se den mycket begåvade sångerskan Anna Fogel och här inledde hon ensam konsertkvällen. Vid pianot framförde hon tre låtar och det lät bättre och nästan magiskt om både röst och piano. Speciellt när basisten Linus Enoksson kom in och fyllde ut soundet. Anna skulle sedan göra Meadows sällskap på scen.
   På skiva är Meadows framförallt en lågmäld soloartist med huvudsakligen akustisk gitarr som huvudinstrument men med små medel kryddar han också vissa låtar med smakfulla detaljer som vässar repertoaren med variation. Och det blev än mer underhållande när han på scen tillsammans musiker fick konsertupplevelsen att växa.
   Vid något tillfälle kanske John Vingrens trummor dundrade lite väl häftigt men ofta dekorerade musikerna, Enocksson, bas, Vingren, trummor, Micke (utan efternamn), gitarr/banjo och sångerskorna Fogel och Jennifer Mader-Mainx, arrangemangen med snygga inpass. Och när Carl Carlsvärd på valthorn gjorde entré, på låten ”Addicted”, blev det än mer vackert.
   Det var mycket känslor i luften på Foajén under hela konsertkvällen men kanske allra mest när Meadows drog ur sladden till gitarren, steg ner från scenen och mitt i publiken framförde två låtar, ”Hollow stone” och ”You are behind me”, där han plötsligt fick hjälp av munspelaren Peter Edgren. Ett äkta unplugged-moment av stora mått!
   Meadows bjöd också spontant på en helt nyskriven låt, gjord i logen innan konserten, där han fick med sig publiken i hummande harmonier. Ett spontant levande ögonblick.
   ”Good old days”, med den snygga visselrefrängen, fick avsluta konsertens huvudavdelning till allmänt jubel. Som givetvis följdes av två extralåtar, ”You never know” och ”Moonlight”, som helt naturligt avslutade konsertkvällen.

/ Håkan

Örebro: Nikolaigatan 4B

BADHUSET/NIVÅ


Gamla Badhuset-entrén är numera ingång till en nattklubb.


Entrén till ”bakfickan” Nivå.



Bilder: Örebro StadsarkivVarmbadhusets interiör, Nikolaigatan 4B och gamla Varmbadhusetbyggnaden på 60-talet.


DET SOM JAG I KONSERTSAMMANHANG vid två tillfällen 2005 har namngivit som Badhuset är alltså gamla Varmbadhuset med en lång, lång historia. Byggdes 1899 och arkitekt var Anders Lindstedt 1924 fick stadsarkitekten Georg Arn i uppdrag att rita en utbyggnad till varmbadhuset. Tillbyggnaden invigdes 1928 och simhallen var vid uppförandet Europas största inomhussimhall.
   1950 genomfördes ytterligare en ombyggnad och huvudentrén flyttades till Fabriksgatan.
   1973 stängdes badhuset för allmänheten, men simundervisningen fortsatte till 1986. Sedan dess har huset utnyttjats för bland annat teaterverksamhet och 1997 startade Marie Kühler showdansskolan Entré i huset. Och 1998-2004 satte Peter Flack upp olika Hjalmar-revyer i den gamla ombyggda simhallen.
   Sedan 2009 återfinns Ritz Nightclub (ej att förväxlas med Ritz som låg på Stortorget under 80- och 90-talet) i Varmbadhusets gamla lokaler. Nattklubben, som jag för övrigt aldrig har besökt, har en ”bakficka” (Nivå) där jag i den avlånga lokalen har upplevt några konserter, bland annat under Live at Heart-festivalen 2014.

DI LEVA 7/10 2005 Badhuset
ELDKVARN/MAGNUS LINDBERG 10/12 2005 Badhuset
ISRAEL NASH 29/4 2014 Ritz/Nivå
BLK NOIRE 3/9 2014 Nivå/Live at Heart

/ Håkan

ALL TIME BEST #59: "Totta 6: bortom månen & Mars"

TOTTA: Totta 6: bortom månen & Mars (Capitol/EMI, 2002)

UNDER SIN LÅNGA KARRIÄR SKREV TOTTA inte en enda låt till sin repertoar. Det var ingenting som störde när han var en del av Göteborgs proggrörelse på 70-talet och inte heller under åren när han ägnade sig åt blues i en eller annan form, Tottas Bluesband (1977-88), Hot 'n' Tots (1989) eller Varmare Än Körv (80-talet).
   Paradoxalt nog blev det än mer oviktigt när Totta på allvar började sjunga på svenska 1995. Ty Sveriges bästa låtskrivare stod på kö för att bidra med personligt skrivna texter som var exklusivt skapade för att komma ur Tottas mun.
   Det var då, i mitten på 90-talet, som Torsten Näslund blev Totta med hela svenska folket. Kjell Andersson på det stora skivbolaget EMI stod med öppna armar och välkomnade en av landets mest profilerade röster. Han gav Totta resurserna i form av producenter, musiker, låtskrivare och ett utsökt material som direkt blev favoriter i var mans musikintresse.
   Succén var klockren från start med albumet ”Totta” (1995) i allmänhet och duetten ”Alltid inom mig” med Josefin Nilsson i synnerhet. På Tottas första svenska soloalbum var det Dan Hylander som var den starkt dominerande låtleverantören. Dan var också producent på de fyra första Totta-albumen, bland annat den omåttligt populära (60 000 sålda ex!) ”Totta: Duetterna” (2001) där Totta sjöng med bland annat Marie Fredriksson, Louise Hoffsten och Sanne Salomonsen.
   De tio åren på EMI, på legendariska etiketter som Hi Fidelity, Harvest och Capitol, blev både kommersiellt och musikaliskt en enda lång framgång som slutade med Tottas tragiska död 2005. Tio år som blev en typ av naturlig följetong i åtta numrerade album inklusive den uppmärksammade duettskivan, en annorlunda liveskiva (”Totta 5; Turnén”) och en ”Greatest hits”-samling. Och en postum fortsättning med Dylan-tema, (2006, duettskiva med Mikael Wiehe) och ”Tottas Basement Tapes” (2010). Av vilka den definitiva höjdpunkten ”Totta 6: bortom månen & Mars” slår det mesta och det bästa.
   Skaran av engagerade låtskrivare hade under vägen utökats med Mikael Wiehe, Mauro Scocco, Nisse Hellberg, Peter LeMarc, Plura, kompisen Ulf Dageby, Mats Ronander, Ola Magnell, Per Persson, Kajsa Grytt och till och med Ulf Lundell. En celeber samling namn som även Tomas Andersson Wij, Magnus Johansson och Gunnar Danielsson snart kom att tillhöra.
   Den utomordentligt begåvade gitarristen och producenten Johan Lindström gjorde sin Totta-debut på ”Duetterna”-albumet som både musiker och stråkarrangör. Johan skulle fortsättningsvis vara ovärderlig i utvecklingen av produktion, sound och arrangemang på Tottas skivor.
   Först på den prestigelösa liveskivan ”Totta 5; Turnén” (2002) som följdes av en ännu mer anspråkslös turné som blev en av mina största konsertupplevelser, i slutet på april 2002 på El Sombrero i Örebro, fast den genomfördes på enbart två gitarrister (Bengan Blomgren/Johan Lindström) och en röst. Konserten blev en lång upplevelse (nästan två timmar), musikaliskt bedövande fantastisk och underbart intressant med alla sina udda covers under den trånga och heta kvällen.
   Mindre än två veckor efter den omtumlande konsertupplevelsen spelades ”Totta 6: bortom månen & mars” in under tio dagar i Sandkvie-studion i Visby på Gotland. Den i mina öron största skivklenoden i Totta Näslunds hela karriär.
   På ett nästan exklusivt sätt möts de bästa låtarna från de bästa låtskrivarna, Tottas absolut bästa kvalitéer som sångare och en inramning, Johan Lindströms produktion och arrangemang, som ger varje detalj maximal utdelning.
   Här fick jag äntligen Mauro Scoccos fantastiska låt ”Sex fot under”, en av många höjdpunkter på konserten i april, på skiva, Per Perssons numera legendariska ”Bortom månen & mars”, en underbar svensk tolkning av John Prines ”Angel from Montgomery”, med text av Bodil Malmsten, och Peter LeMarcs lite tuffare ”Hemma före mörkret”.

JOHANNA & DEN BLÅ AMBULANSEN” är i stark konkurrens min absoluta favoritlåt på albumet, Pluras mindre kända bidrag. Det är en underbart skriven kärlekstext med en liten annorlunda twist med en lågmäld men läcker melodi där arrangemangets gitarrer så oerhört fint ackompanjerar den finstämda poesin. Musiken har skrivits av gitarristen Mattias Blomdahl som så elegant har hittat känslorna i det melodiska.



/ Håkan

ALL TIME BEST #60: "Dusty in Memphis"

DUSTY SPRINGFIELD: Dusty in Memphis (Atlantic, 1968)

NÄR JAG FÖR SEX ÅR SEDAN RANGORDNADE det musikaliska 60-talet på Håkans Pop placerade jag den engelska sångerskan Dusty Springfield högst av de kvinnliga soloartisterna. Till och med högre upp än Aretha Franklin och det finns en intressant poäng i den jämförelsen och deras delvis gemensamma historia fast de är uppvuxna i helt olika miljöer på olika sidor av Atlanten. Jag har valt att lyfta fram den amerikanska upplagan av ”Dusty in Memphis” av flera olika skäl.
   Det engelska 60-talets pophistoria är fylld av många slagkraftiga personliga sångröster där Dusty i min mening var den allra färgstarkaste, I tuff och tidig Tio i Topp-konkurrens med Alma Cogan, Connie Francis, Cilla Black, Lulu, Sandie Shaw, Petula Clark och Marianne Faithfull var Dusty den mest personliga sångerskan men till skillnad från samtliga ovannämnda namn hamnade hon, märkligt nog, inte på Tio i Topp förrän 1969. Med en låt som Aretha tackade nej till och finns med på ”Dusty in Memphis”...
   Däremot radade Dusty från 1963 upp en mängd hits i sitt hemland medan framgångarna i USA med några få undantag (”Wishin' and hopin'” och ”You don't have to say you love me”) var lätträknade.
   Med hjälp av framgångarna hemma i England och fascination för hennes röst och starka personlighet ökade intresset för Dusty även på andra sidan Atlanten där de för en gångs skull såg bortom frisyr och ett hårt sminkat ansikte och hörde en fantastisk och personlig mezzosopran.
. När hon 1968 bytte skivbolag i USA till Atlantic växte förhoppningarna på större framgångar där. I USA betraktade de Dusty som en vit soulsångerska. Och för att bättra på förutsättningarna åkte hon dit för att spela in sitt nya album som kom att bli ”Dusty in Memphis”.

INGEN KUNDE PÅ 60-TALET MED BÄSTA vilja i världen påstå att Dusty Springfield var en simpel coversångerska fast hon aldrig skrev låtar till sin egen repertoar. Lika lite som exempelvis i Tina Turner eller Linda Ronstadt, eller för den delen Joe Cocker eller Totta, kritiserades för sina repertoarer så placerades Dusty aldrig i den lite smutsigare covergenren.
   Låtarna som Dusty sjöng in, som vi nästan alltid uppfattade som originalmaterial, förvandlade hon med sin uttrycksfulla mun och fantastiska stämma till sina egna. Och det är ju det som gör ”Dusty in Memphis” till ett så unikt album fast det faktiskt innehåller nio regelrätta covers och två originalinspelningar. Men ingen, eller väldigt få, hade tidigare hört originalmaterialet, med artister som P J Proby, Jerry Butler, Gene Pitney, Ben E King, Drifters med flera, och alla låtar kan än i dag uppfattas som genuina Dusty Springfield-låtar.
   Som nybliven Atlantic-artist kom Dusty till USA 1968 och skulle i skivbolagets ögon och öron uppenbart bli en vit motsvarighet till Aretha Franklin. Hon hade hamnat på samma skivbolag och skulle produceras av samma trio team som låg bakom Arethas listsuccéer, rutinerade producenten Jerry Wexler, teknikern Tom Dowd och arrangören Arif Mardin.
   När jag skrev min 60-talstext om Dusty var det med fokus på singlarna och i en Topp 3 favoritlista placerade jag ”Son of a preacher man”, den historiska klassikern på ”Dusty in Memphis”, på en tredjeplats bakom popmästerverk som ”I close my eyes and count to ten” och ”Goin' back”. Vilket inte betyder att jag tycker Dustys USA-lansering var ett misslyckande utan en stor framgång som plötsligt gjorde den personliga popsångerskan Dusty Springfield till en etablerad och accepterad albumartist.
   Men det var inte med lätthet som ”Dusty in Mmephis” förbereddes och spelades in. Wexler valde låtmaterial som Dusty förkastade samtidigt som hennes ängsliga neuroser, ökande alkoholproblem och droganvändning inte gjorde förutsättningarna bättre. Ursprungligen skulle albumet spelas in i den klassiska Muscle Shoals-studion i Alabama på andra sidan gränsen till Tennessee (och albumtiteln skulle då ha blivit något annan...) men flyttades till American Sound Studios i Memphis. Men en nervös och osäker sångerska med noll självförtroende vägrade sjunga i studion och gjorde sina sångpålägg senare i New York istället.
   I American Sound Studios, där vanligtvis Elvis Presley och Aretha spelade in sina skivor, fanns vid tillfället ett antal kvalificerade och professionella musiker, vana med pressade arbetsvillkor, som gjorde ett habilt lysande jobb. Kärntruppen i det studiobandet, Reggie Young, gitarr, Tommy Cogbill, bas, Gene Chrisman, trummor, Bobby Emmons/Bobby Wood, keyboards, plus kören The Sweet Inspirations, gör ”Dusty in Memphis” till ett musikaliskt mästerverk. Och Dusty lyckades till slut sätta den höga nivån på sitt sjungande, där hennes stämma pendlar mellan urkraft och sårbara känslor, och gör skivan till hennes mest lysande ögonblick som albumartist.
   Albumet innehåller verkligen genomgående höjdpunkter på en skiva som jag upptäckte många år efter release. När ”Son of a preacher man” var på gränsen till sönderlyssnad och Noel Harrisons skådespelarstämma hade sargat minnet av den snälla filmlåten ”The windmills of your mind”. Men det är bagateller på ett album med en handfull läckra Goffin-King-låtar, ett par sällsynta Randy Newman-låtar och en mindre bekant Bacharach-David-låt vars originalinspelningar i sammanhanget är helt betydelselösa.

”BREAKFAST IN BED”, är en av två låtar på ”Dusty in Memphis” (den andra är klassikern ”Son of a preacher man”) som kan tituleras originallåt på albumet.



/ Håkan

ALL TIME BEST #61: "King of America"

THE COSTELLO SHOW FEATURING THE ATTRACTIONS AND CONFEDERATES: King of America (F-Beat, 1986)

LONDON-SONEN OCH LIVERPOOL-BON Elvis Costello utropade sig i februari 1986, då 31 år gammal, till Kungen av Amerika. I samma andetag tog han tillbaka sitt riktiga namn, Declan MacManus, dessutom med mellannamnen Patrick Aloysius som extra tillägg, och för första (och sista!) gången släppte han en skiva under namnet The Costello Show.
   Hans gamla kompband Attractions förekommer bara på en låt, ”Suit of lights”. Och på resten av skivan är det amerikanska musiker under ledning av producenten T-Bone Burnett. Och allt är inspelat i Los Angeles.
   Det var mycket som var nytt i Costellos värld vid den här tidpunkten. Efter tre poprocksensationella album på 70-talet, som uppmärksammad start på sin karriär, provade han på både soul (”Get happy”, 1980) och country (”Almost blue”, 1981) innan han delvis återvände till låtstark kvalitativ poprock på ”Imperial bedroom” (1982) och ”Punch the clock” (1983). 1984 nådde Costello sin karriärs lägsta kvalitetsnivå med ”Goodbye cruel world” och inför nästa Costello-projekt, ”King of America”, vände han blicken mot just Amerika.
   Redan innan ”Goodbye cruel world” släpptes sommaren 1984 hade Elvis soloturnerat tillsammans med amerikanen T-Bone Burnett och det samarbetet fördjupades under senhösten samma år. Efter det intensiva turnerandet med Attractions gav sig paret i november-december ut på en egen turné i Europa som 30 november nådde Stockholm och Konserthuset. Under det fiktiva duonamnet The Coward Brothers framförde paret sju låtar tillsammans, övervägande covers men också en egen originallåt, ”The people's limousine”, som 1985 kom på singel.
   1985 blev ett sporadiskt liveår för Elvis, gjorde en liten turnésväng med T-Bone till Australien och Japan under sommaren men framförallt spelade han in ”King of America” och visade upp ett nytt, mognare och mer vuxet sound med ett helt annat poetiskt språk i bakfickan. Det är rent fantastiska texter på den här skivan och plötsligt var ungdomsidolen Elvis Costello en både etablerad, rutinerad och varierad artist där det inte fanns några gränser för hans musikaliska utveckling.
   T-Bone anlitades också som producent, under det fullständiga namnet J Henry (T-Bone) Burnett. Just här kan man säga att han inledde sin etablerade karriär som framgångsrik producent med många klassiker genom åren på sitt samvete. Både med artister som Roy Orbison, Jackson Browne, Los Lobos och Alison Kraus/Robert Plant men också flera prisbelönta soundtracks.
   T-Bone håller soundet mycket naket och huvudsakligen akustiskt. Och i texterna betraktar Costello kritiskt orättvisorna med både ironi och besvikelse. Ord kryddade med aktuella referenser och sedvanliga ordlekar.
   Med lite perspektiv är ”King of America” det första steget in i en lite mer pretentiös värld för Elvis. Här började hans gamla pop- och rockfantaster tvivla. Visserligen fick fansen nytt hopp innan 1986 var slut på ”Blood & chocolate”, med fullständig Attractions-återförening och Nick Lowe som producent igen, men Elvis var tveklöst på väg mot så kallade seriösa musikgenrer med både jazz, klassisk musik(!) och opera(!!) i sikte.

”KING OF AMERICA” ÄR JU I GRUND och botten en singer/songwriter-skiva. Costello, eller Little Hands of Concrete som han genomgående kallar sig, på akustisk gitarr och i kompet förekommer namn som Jerry Scheff, James Burton och nyligen avlidne Ron Tutt (som alla spelat med den ”riktige” Elvis). Men också ännu äldre stofiler från den gamla jazz- och bluesgenerationen, den legendariske basisten Ray Brown och trummisen Earl Palmer.
   De stora låtarna på skivan är akustiska, ”Brilliant mistake”, ”Our little angel”, ”Little palaces”, ”I’ll wear it proudly”, ”American without tears” och ”Jack of all parades”, men här finns också några snabba, simpla och enkla smakprov på rockabilly (”Loveable”) och blues (”Eisenhower blues”). Den sistnämnda är en cover (av J B Lenoir) och ytterligare en cover, ”Don’t let me be misunderstood”, fick uppmärksamhet när den släpptes på singel som försmak en månad innan albumet kom ut.
   På turnén som följde upp den skivan kompades Elvis Costello återigen av The Attractions. Och ett önskehjul. Han gjorde tre kvällar(!) på Konserthuset i Stockholm - med tre olika repertoarer. Publiken fick snurra på önskehjulet som innehöll sammanlagt 40 låtar och det resulterade naturligtvis i tre helt olika konserter.
   Jag var på plats på den tredje konsertkvällen, 5 november 1986. Elvis gjorde entré mitt i publiken med ett dragspel på magen och efter en timme presenterade han sin hemlige gäst, Jackson Browne. Tillsammans sjöng de några traditionella countrylåtar och efter ABBA:s ”Knowing me, knowing you” fick Elvis först sällskap av sin fru Caitlin O’Riordan innan Jackson Browne återkom och allt avslutades med ”Stay”.

”AMERICAN WITHOUT TEARS”, en av höjdpunkterna, inleder andrasidan på ”King of America”.



/ Håkan

Underhållande men lite ringrostig Richard

En något ringrostig Richard Lindgren bjöd på en coverbaserad repertoar.


På avslutningslåten ”You ain't goin' nowhere” fick Richard hjälp av både Peter Edgren och Olle Unenge.


Uppvärmare Ulrik Ehn framförde sina låtar på piano...

Alla bilder: Carina Österling...och gitarr där han stundtals fick hjälp av (allestädes närvarande) Peter Edgren och Anna Fogel.

RICHARD LINDGREN
ULRIK EHN
Växthuset/Stadsträdgården Örebro 19 november 2021
Konsertlängd: 19:31-20:09 (UE, 38 min) 20:36-21:18 och 21:48-22:51 (RL, 105 min)
Min plats: Sittande lite till vänster, ca 3,5 m från scenen.

HÄR KOMMER EN NÅGOT FÖRSENAD notering om fredagskvällens konsert med Richard Lindgren, som dessutom var höstsäsongens avslutning på arrangör Olle Unenges höstsatsning ”Akustiskt i Växthuset”. En serie konserter med Grus I Dojjan, Marie Bergman/Lasse Englund, Olle Unenge & Orkestern, Staffan Hellstrand och nu skåningen Richard som final.
   Det finns få svenska artister i den breda singer/songwriter-genren som har fångat mig mer än Richard Lindgren. Sedan hösten 2010 har jag dessutom haft honom som nära vän och jag har sedan dess försökt att hålla avstånd på en trygg professionell nivå mellan kritik/recensioner och det privata.
   Richard har under de drygt tio åren varit i Örebro vid så många tillfällen. Jag har räknat ut att jag upplevt honom live här 46 gånger(!). På så många skilda platser som skyltfönstret på Najz Prajz, flera konserter samma dagar på Live at Heart och Folk at Heart, Bishops Arms, MC-klubb, och Stortorget (innan Kungen gjorde entré...) och en privat trädgård på öster förutom alla andra konventionella konserttillfällen. Det är drygt sju år sedan han senast stod på scen i Växthuset i Stadsträdgården. Och nu blev det en lång föreställning av något ringrostig karaktär där det bjöds på både sång och mycket prat.
   Konsertarrangemanget i fredags omfattade två soloartister, huvudartisten Richard Lindgren och ”uppvärmaren” Ulrik Ehn. En ganska perfekt kombination med två artister som har americanastuket som gemensam musikalisk nivå. Båda ackompanjerade sina låtar på både gitarr och piano.
   Ulrik är en ovanligt rutinerad artist med ett album bakom sig och ett kommande på väg. Jag har tydligen, enligt hans påstående, recenserat honom tidigare, när han var med i projekt som SOLE och Gain, men nu är han soloartist.
   Sent omsider har jag fastnat i Ulriks musik och gillar den där lite vemodigt präglade tonen i hans sånger och den framträdde tydligt inför en tyst lyssnande publik i Växthusets lugna miljö. Han framförde sina sju låtar, både äldre och nyskrivet material (”No time for us”), på både gitarr och piano som gav ett musikaliskt varierat intryck. Inte minst när Anna Fogels väna stämma och Peter Edgrens lysande insatser på munspel stundtals dekorerade soundet på scen.

AV TÄMLIGEN NATURLIGA OCH KÄNDA (pandemin) skäl tog Richard Lindgrens karriär som scenartist en lång paus under ett drygt år sedan förra våren, precis som många andra artister. Ett fåtal sporadiska scenframträdanden sedan i somras har inte direkt skakat liv i rutinerade Richards livemusik. Däremot var det inget fel på scennärvaron, den sitter sedan decennier tillbaka tydligt etsad i Richards dna och det var just den detaljen som gjorde fredagskvällens konsert till en lyckosam balansakt där mellansnacken ibland tenderade att ta över hela föreställningen.
   Både privat och på scen är Richard en underhållande berättare och genuint pratsugen, och inspirerad inför publik, tog han nu chansen att berätta sina spektakulära historier ännu utförligare än tidigare. Vi fick fantastiskt underhållande redogörelser om den italienska poeten Giacomo Leopardi, den anmärkningsvärda bakgrunden till ”Five pints and a wink from Gwendolyn”-texten och han passade också på att ge några kritiserade ord om den kvinnliga ordföranden i Abbekås vägförening(!).
   Det blev som sagt många och långa mustiga mellansnack med en flygande start redan efter första låten, ”Lonesome Giacomo”, där Richards ”anförande” nog blev längre än själva låten. Resten av den långa konserten blev ungefär i samma stil med underhållande mellansnack och, enligt min mening, en inte fullt ut så spännande repertoar, en låtlista som inte existerade varken i Richards huvud eller i nedpräntad fysisk form. Utan fanns någonstans på hans ipad som inte ville fungera eller var svårmanövrerad.
   Därför bjöds vi på en alldeles för coverbaserad repertoar. Låtar av Tom Waits, Leonard Cohen, Gordon Lightfoot och givetvis Bob Dylan som alla ligger Richard varmt om hjärtat men som låtmässigt inte gjorde konserten så spännande och originell. I brist på flera läckra Richard Lindgren-original som ”Driftwood”, ”Dunce's cap” och ”Down on my luck” fick vi ”Downtown train”, ”Dance me to the end of love”, ”Early morning rain” och den gamla blueslåten ”St James infirmary”. Ibland rutinmässigt framförda men ibland också magiskt som i ”Tomorrow is a long time”, som vanligt med en vers på svenska, då Olle Unenge kom upp på scen och hjälpte till.
   Medan jag med mitt sjukliga begär satt och saknade nytt och spännande aktuellt oiginallåtmaterial från ett nästan helt inspelat album, ”Grand jubilee”, och även kommande projekt. Fick ändå gehör för ett önskemål med den ännu ej utgivna men alldeles fantastiskt fina ”Return to me mi corazon”. Och finalen på hela konserten blev också en pärla när munspelaren Peter Edgren, som har en benägenhet att dyka upp här och där på scener i Örebro, gjorde sällskap med Richard och Olle och framförde ”You ain't goin' nowhere”. Slutet gott, nästan allting gott.

/ Håkan

Örebro: Östra Bangatan 7A

POSTTERMINALEN


Det som 2005 var en stor parkeringsplats är idag 2021 förvandlat till ett stort kontors- och restauranghus, Citypassagen.

JA. DET KANSKE VAR ÖREBROS MÄRKLIGASTE konsertplats men på den stora parkeringen utanför dåvarande postterminalen genomfördes ett gratis konsertarrangemang 2005, ett artistpaket med företrädesvis schlagerrelaterade artister. Varken förr eller senare har jag uppsökt platsen för konsert...
   16 år senare har det växt upp ett stort hus, Citypassagen, för kontor och restauranger på samma begränsade område.

ALCAZAR/NANNE GRÖNWALL/CHARLOTTE PERELLI/CHRISTER SANDELIN/TOMMY EKMAN 26/5 2005 Postterminalen

/ Håkan

ALL TIME BEST #62: "Wrecking ball"

EMMYLOU HARRIS: Wrecking ball (Elektra, 1995)

SKIVPRODUCENTERNAS INSATSER HAR JU ofta stor del i den slutliga skivans musikaliska resultat och jag har haft anledning att nämna namnen på ett antal färgstarka producenter till albumen som jag hittills har räknat upp på min favoritlista. Rick Rubin, Jimmy Miller, Nick Lowe, Jimmy Iovine och Guy Stevens är några namn som jag har nämnt på vägen.
   Av någon anledning missade jag Bob Johnstons namn när jag skrev om Bob Dylans ”Blonde on blonde”. Och för två dagar sedan, i texten om Beatles berömda ”Sgt Pepper”, undvek jag helt omedvetet att understryka George Martins viktiga insatser när han fick uppdraget att i praktiken uppfylla John Lennons och Paul McCartneys önskemål när de framförde sina gränslösa fantasier.
   Det går inte att berätta om ”Wrecking ball” utan att nämna kanadensaren Daniel Lanois namn.
   Samarbetet mellan Emmylou Harris, artist, och Daniel Lanois, producent, var en enormt viktig injektion i en karriär som hade gått i stå, åtminstone kreativt sett. Emmylou var vid den här tiden fast i de countrytraditionella tongångarna och behövde ny inspiration, ett nytt sound och en ny spännande repertoar. På "Wrecking ball" fick hon allting.
   "Wrecking ball" är en fantastisk comeback och Emmylou var tillbaka på sin tron som hon tjugo år tidigare hade klättrat upp på med klassiska album som "Elite hotel" och "Luxury liner". Den magiskt skinande rösten hade hon haft med sig under alla följande år men det saknades ofta utmaning och spänning. Nog så viktiga ingredienser, för att göra hennes skivor riktigt intressanta.
   Då kom den vid tidpunkten mycket heta producenten Daniel Lanois in med helt nya idéer där han med sitt personliga sound, atmosfäriskt och minimalistiskt, både skalade av och bäddade in arrangemangen. Kanadensaren Lanois var mest känd som producent bakom U2, Peter Gabriel och Brian Eno men överraskade världen när han 1989 producerade "Oh mercy" åt Bob Dylan. Under 90-talet blev han sedan en av de mest efterfrågade producenterna (Hothouse Flowers, Sinead O'Connor, Ron Sexsmith) där "Wrecking ball" var kronan på verket.
   Vid sidan av producentarbetet hade Lanois också en egen artistkarriär om än lite lågprofilerad. Hans solodebut "Acadie" (1989) var fantastisk men "For the beauty of Wynona" (1993) var lite mer medelmåttig.

INGEN HAR VÄL NÅGONSIN TITULERAT Emmylou Harris coversångerska, lika lite som Joe Cocker och Linda Ronstadt, men covers har genom alla år varit en viktig del i hennes repertoar. "Wrecking ball" har en blandning av covers och originallåtar och mixen är mycket lyckad. Exempelvis får Emmylou själv credit på en låt, "Deeper well", som är ett exklusivt låtskrivarsamarbete med Lanois och folksångaren David Olney.
   Emmylou har även skrivit avslutningslåten "Waltz across Texas tonight" tillsammans med sin gamle kompanjon Rodney Crowell. En vacker låt där systrarna Kate och Anna McGarrigle, som för övrigt bidrar med en egen låt på skivan, körar.
   Lanois kreativitet har naturligtvis färgat mycket på albumet. Dels bidrar han med två egna låtar, "Where will I be" (inledningslåten på albumet som jag än idag undrar hur jag reagerade första gången jag hörde skivan...) och "Blackhawk", och dels duettsjunger han på förstnämnda låten och Julie Millers ”All my tears”. På Neil Youngs titellåt, originalet finns på "Freedom" (1989), körar låtskrivaren själv medan vibrafonen har tagit över pianots ursprungliga huvudroll.
   "Blackhawk" är för övrigt en av skivans absoluta toppar. En fantastisk Lanois-låt med två musiker (på sammanlagt sju instrument) och en röst (Emmylou) som överträffar allt.
   Andra utmärkta låtar på "Wrecking ball" är Steve Earles "Goodbye", med låtskrivaren på akustisk gitarr, och Lucinda Williams "Sweet old world", med Neil Young på duettsång och ett ovanligt vackert munspelssolo. Både Anna McGarrigles "Goin' back to Harlan" och Gillian Welchs "Orphan girl" spelade Emmylou Harris in innan låtskrivarna själva gav ut dem.
   Emmylou Harris tjugonde album fick titeln "Wrecking ball" 17 år innan Bruce Springsteen också kallade ett album med det namnet.

”BLACKHAWK”, en av topparna på Emmylou Harris album, är en ytterst vacker inspelning av Daniel Lanois några år gamla låt.



/ Håkan

Omöjligt att välja, omöjligt att rangordna

DET FINNS GIVETVIS ANLEDNING ATT diskutera allt. Skeptiska läsare av Håkans Pop har under hösten nog tyckt att så kallade klassiska album som ”Rust never sleeps”, ”Blonde on blonde”, ”Imagine”, ”London calling”, ”Born to run” och ”Exile on Main St” borde ha fått mer framskjutna placeringar på min 150-lista med favoritalbum. Jag har fått några fysiska kommentarer på vägen men jag hör också ”Det kan man inte kalla seriöst!”-viskningar i luften om min lista.
   Jag kanske inte kan kalla mig seriös men jag vet vad jag tycker om musik och när alla album ställs mot varandra och det ska rangordnas blir det uppenbara problem. Även för mig. Jag har väl inte drabbats av ren och skär ångest någon gång men visst är det ibland både omöjligt att välja och omöjligt att rangordna allt rättvist.
   Min pågående lista om favoritalbum är ingen spegelbild av den objektiva poprockmusikhistorien, där många av de ovannämnda albumen ofta figurerar högt upp på listor, utan är en personlig bedömning just nu av min egen musiksmak och mina egna favoriter.
   ”All Time Best” är ett återbesök i mina starkaste minnen men också i skivor, musik och album som fortfarande betyder något, som enligt mig fortfarande håller en hög kvalitetsnivå och som, förhoppningsvis, kommer bli mina favoriter resten av mitt liv. 150-listan är ju ett konkret sätt att titta tillbaka men också ett underbart sätt att igår, idag och imorgon summera och hela tiden omvärdera historien: Hur blev det, hur känns det nu och hur står sig musiksmaken?
   På ”All Time Best” har jag den exklusiva möjligheten att stoppa in en och annan udda fågel rakt in i den slutgiltiga rangordningen. Jag har ju gjort summeringar förr, plockat ihop favoriter för varje decennium men efter några år tenderar dessa listor och rangordningar att bli lite uddlösa när allt ska sammanfattas.
   Från 60-talet till det nyss avslutade 00-talet finns det massor av favoritskivor att lyssna på. Förutsättningarna ändras hela tiden, smaken och prioriteringarna likaså.
   Skivor är inte statiska eller cementerade upplevelser. Om man jämför med konserter, där det inte går att förändra minnet av eller åsikten om upplevelsen, kan uppfattningen om skivor vara flexibelt och ständigt förändras över tid.
   Igår placerade jag Beatles ikoniska ”Sgt Pepper”-album på en förhållandevis blygsam placering (63) på min All Time Best-lista. Ett album som säkert toppat många andras listor och som i allmän mening utropats som Århundradets Bästa Skiva men inte på min lista.
   Det låter i sanningens namn märkligt men mitt hjärta och samvete vill just nu placera 62 album högre upp på min 150-lista.

Följ gärna med på resan mot nummer ett som kommer avslöjas i maj nästa år. Tre album i veckan. Läs och kommentera gärna så blir följetongen så mycket roligare och mer intressant.

/ Håkan

ALL TIME BEST #63: "Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band"

THE BEATLES: Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band (Parlophone, 1967)

DET FINNS INGET MER BERÖMT ALBUM än ”Sgt Pepper”, vars korta inofficiella men populära titel jag kommer hänvisa till i fortsättningen. Den har på alla sätt, från låtskrivandet och de djärva inspelningarna via skivomslaget och hela konceptet till det historiskt oantastliga värdet, blivit en musikalisk milstolpe som har etsat sig fast i var mans verklighet varken man är Beatles-fantast (som undertecknad) eller inte. Sedan kan jag idag efter många veckors funderingar med en detaljerad analys konstatera att albumet innehållsmässigt motsvarar en 63:e-plats på min rangordnade 150-lista med favoritalbum.
   Under resans gång har jag förklarat förutsättningarna för den här listan några gånger tidigare men jag ska om någon dag skriva en text där jag fördjupar mig i problematiken med en sådan här lista och förklara min utgångspunkt, mina urval och min rangordning. Men först vill jag koncentrera mig på att idag framhålla världens bästa popgrupps mest berömda album som en oerhört underhållande och imponerande skiva – som kunde ha varit ännu bättre.
   Mindre än fem år efter första skivinspelningen som Parlophone-artister släppte Beatles, 1 juni 1967 (en torsdag, för övrigt), pophistoriens mest uppmärksammade album. Under de här åren visade Beatles backspegel upp en otrolig utvecklingskurva, från simpla men genuint slagkraftiga poplåtar till experimentella sound och arrangemang, som sommaren 1967 tog världen med häpnad och fick en snart 15-åring på Norrbygatan i Örebro att kippa efter andan.
   Sedan jag inledde den här 150-listan har jag kämpat hårt för att hålla nostalgin utanför dagens bedömning av mina albumfavoriter men när det kommer till ”Sgt Pepper” kan jag omöjligt lyssna på och förvånas över skivan utan att tänka drygt 54 år(!) tillbaka. När jag i slutet av juni med mitt nyinköpta monoexemplar av ”Sgt Pepper” spelade upp skivan på mina föräldrars radiogrammofon drunknade jag fullständigt i musik och blev både hänförd och omtumlad.
   Just då var ”Sgt Pepper”, för övrigt det första album som jag ägde, en oöverträffad upplevelse ooch jag rycktes naturligtvis med i världens alla positiva synpunkter om detta revolutionerande album som satte en ny nivå för 60-talets popmusik. Känslan finns fortfarande kvar i kroppen när jag lyssnar på skivan idag. Varje låt är en ny höjdpunkt som, utan uppehåll mellan spåren, leder lyssnaren in på nästa låt. Världens första konceptalbum, världens första uppvikbara skivkonvolut på ett enkelalbum och det första skivomslaget med låttexter tryckta. Det var historia som skrevs och det är historia vi hör på Beatles dittills längsta (39:02) album inspelad på blott fyra kanaler.
   I slutet av september 1966 avslutade Beatles sin karriär som livegrupp med en konsert i San Francisco. Bara två månader senare inleddes en skivinspelning, första låt blev ”Strawberry fields forever”, som planerades att bli en del av nästa album. Men snart visade det sig att skivbolaget ville att den låten plus ”Penny Lane” skulle släppas som nästa singel och kunde därmed inte finnas med på ”Sgt Pepper”-skivan som för övrigt inte fick sin långa titel och sitt koncept och tema förrän i februari 1967.

”SGT PEPPER” ÄR TILL STORA DELAR Paul McCartneys projekt med ett övervägande stort antal låtar från hans penna och hans mun fast alla Beatles-medlemmarna naturligtvis bidrog med musikaliska insatser, impulser och idéer. Titellåten, i två delar, ”When I'm sixty-four” (om hans pappa som just fyllt 64), ”Getting better”, ”Fixing a hole”, ”She's leaving home” och ”Lovely Rita” är McCartneys verk. Och hans stora kreativa samarbetspartner John Lennon står egentligen bara bakom tre låtar, ”Lucy in the sky with diamonds”, ”Being for the benefit of Mr Kite!” och ”Good morning good morning”.
   Men skivans final, den helt oemotståndliga "A day in the life", är albumets tydligaste exempel på ett praktiskt samarbete mellan McCartney och Lennon.
   Jag har ändå i alla tider och även just nu uppfattat hela ”Sgt Pepper” som ett stort gruppsamarbete där Ringo Starr i vanlig ordning tilldelades en låt att sjunga, ”With a little help from my friends”, som i många decemnnier efteråt har blivit något av hans signatur. George Harrison har dock fått mindre utrymme på ”Sgt Pepper”, speciellt låtskrivarmässigt. Han bidrar med endast en låt, ”Within you, without you” där han ensam med enbart indiska musiker sjunger och spelar. Han var vid tidpunkten väldigt influerad av indisk musik och skulle i slutet på 1967 spela in ett helt album, ”Wonderwall”, med huvudsakligen instrumental musik.
   Min upplevelse av ”Sgt Pepper” 1967 hade enbart monobaserade ljud men var låtmässigt tillräckligt revolutionerande för att vända upp och ned på alla förutsättningar. Det är kanske en bakåtsträvande tanke men jag blir lite störd av nymixade och återutgivna upplagor av albumet där för mig fladdrande nya ljud och instrument dyker upp i olika kanaler och gör lyssnandet lite för avancerat. Ibland önskar jag att det fanns en monoknapp att aktivera.
   Den ursprungliga planen att låta ”Strawberry fields forever” och ”Penny Lane” bli en del av ”Sgt Pepper” hade låtmässigt gjort albumet ännu kraftfullare. Låt säga att de skulle ersätta McCartneys lite mer simpla låtar ”Getting better” och ”Fixing a hole” så hade ”Sgt Pepper” till hundra procent motsvarat sitt signum som står tryckt på skivomslaget, ”A splendid time is guaranteed for all”, och förmodligen flyttat skivan några tiotal placeringar upp på min lista.

”LUCY IN THE SKY WITH DIAMONDS”, John Lennons mästerverk, var min första favoritlåt på ”Sgt Pepper”.



/ Håkan

ALL TIME BEST #64: "No other"

GENE CLARK: No other (Asylum, 1974)

GENE CLARKS ”NO OTHER” VAR EN STOR FAVORIT redan när jag köpte den framåt julen 1974 men den blev än mer betydelsefull och pånyttfödd intressant när den släpptes på cd under 2000-talet. ”No other” släpptes ursprungligen i december 1974 och jag köpte den direkt utan att varken förhandslyssna eller veta så mycket om innehållet. Däremot hade jag sedan ett drygt år tillbaka fått ett nyintresse för The Byrds, där Gene Clark var originalmedlem, i allmänhet och Clark i synnerhet tack vare bandets återföreningsskiva som kom våren 1973. Där var Clark faktiskt den mest lysande medlemmen. Hans ”Full circle”, som inledde den skivan, och ”Changing heart” var ju helt fantastiska. Dessutom sjöng han på skivans två Neil Young-covers, ”Cowgirl in the sand” och ”(See the sky) about to rain”.
   Jag var ju under de här åren 1973-1974-1975 en hängiven älskare av skivor utgivna på skivbolaget Asylum. Hade exempelvis tidigare under hösten 1974 köpt skivor med Souther-Hillman-Furay Band, Tim Moore och Jackson Browne (”Late for the sky”) så det kändes väldigt naturligt att även inhandla Gene Clarks första soloskiva på två år. Då hade jag ändå missat Clarks skiva innan, ”Roadmaster”, för att den just inte släpptes på Asylum.
   Gene Clark var alltså med i den första upplagan av The Byrds men hans närvaro var tillfällig och sporadisk under några år. Han lämnade gruppen första gången i mars 1966, kom tillbaka i oktober 1967 men lämnade efter bara tre veckor när han skyllde på flygrädsla. Duogruppen Dillard & Clark, tillsammans med Doug Dillard där också kommande Eagles-medlemmen Bernie Leadon ingick, följde men Clark lämnade gruppen i december 1969 för en solokarriär.
   Jag kan inte påstå att jag under 60-talet hade full koll på det här med Byrds-medlemmar som ständigt byttes ut. Jag tror till och med att jag stundtals blandade ihop Michael Clarke, trummisen, och Gene Clark och egentligen bara uppfattade Roger McGuinn som obligatorisk Byrds-medlem.
   Men som sagt 1974, efter en i mina öron lyckad men ändå temporär Byrds-återförening, var Gene Clark het och fick inspelningsresurser för drygt $100 000, en astronomisk summa pengar på den tiden.
   Producent var relativt gröne Thomas Jefferson Kaye som själv 1973-74 gjort två soloskivor. Jag äger den ena, ”First grade”, men har inget minne av den som speciell. Som producent hade Kaye fram till dess ”bara” producerat Loudon Wainwright III, Link Wray, Michael Bloomfield och Bob Neuwirth.
   Men på ”No other” lyckades Kaye mixa ett underbart låturval med storslagna arrangemang och många ypperliga fina musikerinsatser. Plus Gene Clarks alldeles klockrena stämma som är så fylld av självförtroende fast texterna ibland doftar nederlag, dåliga nerver och tillkortakommanden.
   Gene Clark kom ju ur countrytraditionen men ”No other” andas mer västkustrock än ren country. Inspelad i Los Angeles med en mängd skickliga studiomusiker och en fullmatad kör. Det blev som sagt ett storslaget resultat men skivan var, när den släpptes, ett magnifikt och stort kommersiellt fiasko. Men som jag har nämnt vid tidigare tillfällen: Min favoritlista bygger inte på försäljningslistor utan helt på mitt eget tyckande. Därför är ”No other” en skiva som ”ingen annan” på min lista.
   Starten på skivan med ”Life’s greatest fool” är majestätisk och har, trots min tidigare beskrivning, en rätt tydlig countrykänsla. Men produktionen är elegant där den legendariske gitarristen Jesse Ed Davis slidegitarr och en sju kvinnor och en man stark kör bygger en fantastisk låt tillsammans. Med den textmässigt vemodiga slutsatsen:
   Some streets are easy
   While some are cruel
   Could these be reasons
   Why man
   Is life’s greatest fool

DET FINNS YTTERLIGARE EN countryfierad låt på skivan, “The true one” komplett med steelguitar, men sedan är skivan i övrigt en ypperlig mix av mystik (”Silver raven”), suggestiv elektronisk rock (titellåten), David Crosby-liknande intron (”Strength of strings”), Neil Young-baktakt (”Some understanding”), en uppenbart Eagles-liknande kör (Tim Schmit) och långa monumentala sånger.
   Vid sidan av inledningslåten är ”Strength of strings” skivans mest storslagna ögonblick. Som efter ett fint gitarrintro och sitt långa sökande mellanparti sätter fart efter en och en halv minut med bland annat en ljuvlig slidegitarr från Buzzy Feiten, den rutinerade gitarristen som spelat med Butterfield Blues Band, The Rascals och på en mängd klassiska skivor.
   Övriga gitarrister som också medverkar på ”No other” är Jerry McGee, Danny Kootch (Kortchmar) och Steve Bruton utan att skivan kan anses vara överproducerad. Däremot är det en smula förargligt att de lyckats stava fel på trummisen Russ Kunkels namn på inneromslaget.

”LIFE'S GREATEST FOOL” är den fantastiska inledningslåten på Gene Clarks alldeles lysande ”No other”.



/ Håkan

Bryskt gitarrspel med helt förutsägbart slut

Bilder: Carina ÖsterlingPå både gitarr och piano underhöll Staffan Hellstrand ett så gott som utsålt Växthus.


Monica Moa Andersson inledde konsertkvällen med sina traditionellt formade visor.

STAFFAN HELLSTRAND
MONICA MOA ANDERSSON
Växthuset, Örebro 12 november 2021
Konsertlängd: 19:32-19:58 (MMA, 26 min) och 20:12-20.44/21:02-21:42 (SH, 72 min)
Min plats: Sittande på en stol vid ett bord ca 17 meter från scenen,

VARJE GÅNG JAG HAR UPPLEVT STAFFAN Hellstrand live, vid tidigare sju tillfällen i olika sammanhang, har jag saknat det rejäla överraskningsmomentet men jag har heller aldrig blivit det minsta besviken. På det viset motsvarade hans konsert på ett nästan utsålt Växthuset, inför en handfull fantaster blandade med en konventionell vuxen konsertpublik, på fredagskvällen alla förväntningar och förhoppningar.
   Då var han tillbaka, Staffan. Det har hänt en hel del sedan han sist besökte Örebro och Växthuset i Stadsträdgården. På en av de sista pandemifria kvällarna i slutet på februari förra året gjorde Staffan Hellstrand en gedigen konsertinsats där inför en välfylld konsertlokal då också. Arrangemanget var då menat som startpunkt på en serie konserter i Olle Unenges arrangemang men blev istället den sista på ett bra tag. Därför gick det att betrakta Staffan Hellstrands fredagskonsert som en revansch med förhoppningsvis en positiv framtid i fokus.
   Sedan förra Örebro-besöket har Staffan släppt ett album, en temaskiva som förklaras med titeln ”Mordet i Nürnberg-bryggeriet”, som i korta låtar berättar den anmärkningsvärda historien från 1830-talets Stockholm.
   Fyra låtar från det albumet fick en liten komprimerad del i mitten på första set men konserten blev aldrig någon direkt marknadsföring av den ett år gamla skivan. I sedvanlig ordning bjöd Staffan istället på sina mest kända låtar och lika sedvanligt presenterade han sin repertoar med en distinkt akustisk gitarr och stundtals ett välljudande piano som komp. I konsertens mest intensiva sekvenser var det mycket energi i det bryska gitarrspelet som fick ekot av Neil Young, som för övrigt fyllde år i fredags, att sväva högt.
   Helt ensam på scen kunde Staffan inte gömma sig bakom stora arrangemang eller elektricitet. Han fick närma sig publiken på annat sätt, med några välplacerade mellansnack, förstod att det inte var läge att prata ÖSK, som ramade in den musikaliska menyn perfekt.
   I Staffan Hellstrands långa karriär finns det naturligtvis en uppsjö av låtar att välja på, ”jag har varit obehagligt produktiv” nämnde han vid ett tillfälle, som skulle toppa vilken konsert som helst. Men det blev till slut en ganska förväntad låtlista, som han lite anspråkslöst hade präntat ned på på ett A4 (se nedan), med ett helt förutsägbart slut. Staffan hade inte ens brytt sig om att skriva ned titeln på sin mest kända låt, ”Lilla gågel blå”, som blev den naturliga finalen inför en redan tillfredsställd publik.
   Underhållningsvärdet var för övrigt högt redan från start när Monica Moa Andersson från Gullspång satte sig vid pianot och med en smått komisk ådra i presentation och mellansnack lockade till många skratt och positiva känslor. Musikaliskt bjöd hon på en tidlös mix av traditionellt formade visor från egen penna. När hon i sista låten ställde sig upp, tog tag i gitarren och framförde en allsångsdoftande avslutning på sitt framträdande var det ganska personligt och befriande. Då sjöng hon en låt om oktober som omedvetet satte sig i allas huvuden och fick den professionella rocksångerskan bakom min rygg att spontant sjunga med.

Staffan Hellstrands låtar:

Den första snön
Hela vägen hem
Decemberblommor
När våren går på vallen
I Stockholm är jag fri
Jag bara frågar
En kätting och en påk
Berätta för mig om havet
Du går aldrig ensam

Paus

Kromad, svart
Hungrig väg
Bilder av dig
Klockan slår 7 i Sofia
Fel sida av vägen
Romeo i Stocksund
Precis som du är
Spelmannen
Fanfar

Extralåt
Lilla fågel blå



/ Håkan

Örebro: Fabriksgatan 17-19

CONVENTUM




EFTER DET SLUTLIGA BESLUTET ATT BYGGA en konsert- och kongressbyggnad i centrala Örebro togs det första spadtaget i september 2002. Efter 19 månaders hårt arbete stod anläggningen klar i april 2004 med en kapacitet på 1470 sittplatser eller 2400 stående publik. Lokalen kan snabbt ändra skepnad tack vare att läktarna (gradänger) kan hissas upp i taket och förändra konsertlokalen från sittande till stående publik.
   När Conventum invigdes i april 2004 fanns bara ett enda Conventum. 2005 införlivades Club 700 i Conventum-familjen, därefter kallad ”Conventum Club 700” i min konsertlista och 2008 uppstod den större konsert/mäss-lokalen Conventum Arena på andra sidan gatan. Då döptes Conventum om till Conventum Kongress men jag valde, på mina 24 konsertbesök, att fortsättningsvis kalla konsertlokalen för blott Conventum. Återkommer med redovisning av konserterna jag har upplevt på Conventum Arena.
   Jag var på plats vid Conventums första konsertarrangemang i april 2004, Tomas Ledin, och satt högt upp på läktaren, 19:e raden, med ett fantastiskt klockrent ljud i öronen.

Bilder: Magnus SundellAnna Ternheim på Conventum 2016.


TOMAS LEDIN 10/4 2004 Conventum
PETER JÖBACK 2/10 2004 Conventum
LENA PHILIPSSON 6/11 2004 Conventum
LARS WINNERBÄCK/ANNA TERNHEIM 27/11 2004 Conventum
EVA DAHLGREN 19/11 2005 Conventum
THÅSTRÖM 25/2 2006 Conventum
DARIN 1/3 2006 Conventum
BJÖRN SKIFS 9/2 2007 Conventum
LARS WINNERBÄCK/ABALONE DOTS 5/12 2007 Conventum
BJÖRN SKIFS 14/3 2008 Conventum
ULF LUNDELL 30/10 2008 Conventum
HÅKAN HELLSTRÖM 27/2 2009 Conventum
”JUL I FOLKTON" ALE MÖLLER/SOFIA KARLSSON/LENA WILLERMARK/LISA RYDBERG/ESBJÖRN HAZELIUS/ROGER TALLROTH/OLLE LINDER 15/12 2010 Conventum
HÅKAN HELLSTRÖM 26/3 2011 Conventum
ANNA TERNHEIM 8/3 2012 Conventum
JEREMIAS SESSION BAND 5/5 2012 Conventum
ULF LUNDELL 9/11 2012 Conventum
FIRST AID KIT 6/2 2013 Conventum
MARIE FREDRIKSSON 21/2 2014 Conventum
NATIONALTEATERNS ROCKORKESTER 22/2 2014 Conventum
FIRST AID KIT/JO ROSE 20/2 2015 Conventum
ULF LUNDELL 14/11 2015 Conventum
ANNA TERNHEIM/VIKTOR OLSSON 28/2 2016 Conventum
DAN HYLANDER & RAJ MONTANA BAND 13/4 2019 Conventum

/ Håkan

ALL TIME BEST #65: "Vapen & ammunition"

KENT: Vapen & ammunition (RCA, 2002)

JAG ÄR NOG 20 ÅR FÖR GAMMAL för att tillhöra de mest fanatiska Kent-anhängarna. Därför var jag onekligen en slow starter i mitten på 90-talet när Kent lämnade startblocken för att inleda en karriär som blev spikrak mot höjderna, mot upprepade succéer och mot det accepterade etablissemanget.
   I mina öron var ”Kent” (1995) en helt okej men ordinär debut. På de följande albumen, ”Verkligen” (1996) och ”Isola” (1997), växte visserligen min smak för bandet men förutom några starka singellåtar uppfattade jag skivorna ändå som ganska ojämna. Det var först på ”Hagnesta Hill” (1999) som jag började ta Kent på allvar. Men det skulle ändå dröja ett år innan jag fastnade för den omvittnade Kent-magin. Helt oplanerat var det samlingsalbumet ”B-sidor 95-00” som fick mig att på allvar ”upptäcka” bandet.
   Det var dagarna före jul 2000 som skivorna hamnade på mitt bord och inledningslåtarna, de nyskrivna ”Chans” och ”Spökstad”, tog mig verkligen med storm. Omedelbart drabbades jag av en konstig nästan febrig tillfredsställelse. Fortsättningen på cd-samlingen var visserligen både ojämn och slarvig men jag hittade mina favoriter även där. Den fantastiska "Verkligen" gjorde mig övertygad om att Kent var det klart mest personliga av alla svenska band.
   Den nästan religiösa upplevelsen fick mig att skriva en krönika i Nerikes Allehanda om hur mitt inledningsvis svaga Kent-intresse hade vänt till något mycket positivt.
   När jag nu till slut tillhörde den stora gruppen av Kent-supporters visade det sig att drygt ett år senare, våren 2002, skulle väldigt många av de ursprungliga fanatikerna paradoxalt börja rynka på näsan åt Eskilstunas stoltheter i Kent. Singeln ”Dom andra”, som släpptes i mars, accepterades nog brett men om albumet ”Vapen & ammunition” hörde jag snabbt nedlåtande åsikter om att de hade sålt sig och nu var alldeles för kommersiellt intresserade. Att den etablerade gitarristen Jojje Wadenius medverkar på ett spår (”Sverige”) störde de genuina fansen mycket.
   För mig, som var nybliven Kent-fan, var det tvärtom. Singellåtarna på skivan, förutom ”Dom andra” är det ”Kärleken väntar” och ”FF”, älskade jag uppriktigt. Men det som gör ”Vapen & ammunition” till ett storslaget album är ju kvalitén och den inspirerade kreativiteten på de så kallade mellanlåtarna. När de sedan steg för steg lämnar indiegenren bakom sig och breddar sitt sound, bjuder in Titiyo på en låt (”Duett”), låter Wadenius visa sin skicklighet på akustisk gitarr (”Sverige) och slänger in franska sångerskan Nancy Danino på en låt (”FF”) blir hela albumet en glädjerusig lyssning.
   När jag ännu en gång koncentrerat lyssnar igenom ”Vapen & ammunition” upptäcker jag ytterligare några höjdpunkter, ”Pärlor” och ”Hur jag fick dig att älska mig”. Ingen direkt singelpotential på den senare låten men den har en mer smygande karaktär där den orgelliknande synten sätter temperaturen perfekt.
   Vilket gör att ”Vapen & ammunition” är min totala Kent-favorit överhuvudtaget som klart distanserar de kommande skivorna med bandet. De senare skivorna med Kent har sina höjdpunkter, ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” (”Du & jag döden”, 2005), ”Columbus” (”Tillbaka till samtiden”, 2007), de långa episka ”Vals för Satan (din vän pessimisten) och ”Det finns inga ord” (”Röd”, 2009), men slår inte ”Vapen & ammunition” som homogen helhet. Dessutom tog bandet under senare delen av 00-decenniet riktning mot det elektroniska soundet och det var inte min kopp té fast Jocke Bergs låtar stundtals fortsatte vara av hög klass.
   Men jag förstår att det i Kent-kretsar snurrar åsikter åt helt annat håll. ”Vapen & ammunition” har fått blygsamma placeringar i undersökningar om vilket album som är Kents bästa. Därmot har låtar från ”Vapen & ammunition”, ”Socker” och ”Dom andra”, rankats högt i omröstningar.

”HUR JAG FICK DIG ATT ÄLSKA MIG” är en låt på ”Vapen & ammunition” som hamnat i skymundan men som just nu är min stora favorit.



/ Håkan

Anonym bluesrock några gånger för ofta

JOHN HOLM
ALEX HOLM
Frimis Salonger, Örebro 11 november 2021
Konsertlängd: 20:33-20:49 (AH, 16 min), 20:49-22:19 (JH, 90 min)
Min plats: Sittande på 5:e raden snett till höger.

Från att under åtskilliga decennium varit en skygg och tillbakadragen artist med viss scenskräck har John Holm under det senaste decenniet förvandlats till en nästan ständigt turnerande singer/songwriter med allt större kompband vid sin sida som numera fått en tuffare och hårdare profil. Därför hade han på torsdagskvällen inte så svårt att musikaliskt nå ut i den tämligen stora men välfyllda konsertlokalen med sittande publik. Men repertoaren förlorade på det viset också sitt särdrag av ursprungligen lågmälda, akustiska arrangemang med känslomässigt laddade inslag.
   John befinner sig så gott som i mitten på en sex veckor lång turné genom Sverige. Han är fortfarande lite ovän med ljudmixning och är inte alltid överens med gitarrljudet men publikreaktionerna fick honom på gott humör fast han sedvanligt klagade på sjukdom, antibiotika och influensa. Det var absolut inget planerat men genuint spontana mellansnack fick honom, ibland med hjälp från publiken, att utveckla sjukdomsbild och sitt eget mående
   Han må vara en av förebilderna till den nya unga generationen svenska artister där tonsäkerhet är den minst viktiga detaljen men John Holm gör det med stil och en enorm personlighet. Kontakten med publiken var total och det var också den som fick honom att presentera bandet mot slutet av konserten: Förutom sonen Alex Holm, på munspel, gjorde gitarristen Jesper Wihlborg en enorm insats medan ungdomarna Alexander Gunnarsson, bas, och Mattias Sjögren, trummor, höll takten men inte så mycket mer.
   På scen satt John Holm långt till vänster på scen, på betryggande avstånd till sitt kompband som gjorde sitt bästa att följa med i svängarna när han glömde textrader eller hade svårt med introt.
   Förra gången jag upplevde John Holm live, ganska så exakt fyra år sedan, fanns inte det taktfasta kompet med och då framfördes hans legendariska låtskatt både naturligt och lågmält på ett mindre rockigt sätt. På onsdagskvällen flög arrangemangen iväg ibland och blev ganska anonym bluesrock några gånger för ofta och det förvandlade ibland Holms låtar till något mer ordinärt än det är i original.
   Wihlborg var givetvis scenens stora instrumentala gigant när han till synes avslappnat fick gitarren att låta både bräckligt, sprucket och vackert. Han smekte fram underbart fina solon på sina gitarrsträngar. Dock saknade jag stundtals det där gnistrande akustiska gitarrsoundet som är John Holms kännetecken.
   Jag noterade ingen exakt låtlista men misstänker att det, förutom Dylan-tolkningen ”Hård värld”, smög in sig några nya okända låtar i repertoaren. Kunde med viss möda identifiera nya ”Mina drömmar” och var också glad att jag kunde söka rötterna till ”Andra sidan ån” som John Holms översättning av Ry Cooder/John Hiatt-låten ”Across the borderline”.
   John Holms liverepertoar den här kvällen innehöll givetvis många säkra kort och det var mot slutet som de dök upp på rad, ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg”, ”Den öde stranden” och ”Maria många mil och år från här”, till publikens stora glädje.
   Sonen Alex Holm inledde konsertkvällen ensam på scen där han med sin akustiska gitarr sjöng fyra låtar, inklusive Dylans ”It's all over now, baby blue”, som jag misstänker var egna kompositioner men det fick vi ingen information om.

/ Håkan

ALL TIME BEST #66: "Party of one"

NICK LOWE: Party of one (Reprise, 1990)

UNDER DE TRE SENASTE DECENNIERNA försökte Nick Lowe ta ett steg från den enkla, positiva men ganska simpla popmusiken, roliga rim och stulna ackord och bli en mer respekterad låtskrivare. Samtidigt fick han ett genombrott som lågmäld, seriös, känslofull och vuxen singer/songwriter. På ”Party of one”, mitt i förändringen, står han med båda fötterna i båda lägren men albumet får nog ändå betraktas som Nick Lowes avsked till den lite mindre seriösa popbranschen. En vacker och raffinerad mix som bör hedras.
   Största utropstecknet på ”Party of one” är att hitta Dave Edmunds som producent och gitarrist på albumet vilket har gjort soundet både smakfullt och intressant.
   Under ganska bryska förhållanden gick Lowe och Edmunds skilda vägar i februari 1981. Året innan hade det första exklusiva albumet med Rockpile, som efter år av förväntningar äntligen hade förverkligats, blivit både debut och fall. Efter nästan sju år tillsammans splittrades teamet Lowe/Edmunds som nu uteslutande skulle koncentrera sig på sina respektive solokarriärer istället.
   Att Nick Lowe i mars 1988 gick in i studion tillsammans med Edmunds för att spela in ett helt album var alltså ett tämligen oväntat projekt. Men de hade faktiskt träffats kort i Rockfield-studion hösten 1987. En inspelning som resulterade i låten "Lovers jamboree" som hamnade på Lowe-albumet "Pinker and prouder than previous" (1988).
   Bandet bakom Lowe på inspelningarna av ”Party of one” är huvudsakligen samma band som kompade på John Hiatts "Bring the family"-album 1987, minus Hiatt alltså, men här är soundet övervägande uppsluppet.
   Här spelar Jim Keltner, trummor, och Ry Cooder, gitarr, med givetvis Lowe på bas tillsamans med ytterligare några intressanta namn som Moonlighters-medlemmarna Bill Kirchen, elgitarr, och Austin de Lone, piano och akustisk gitarr. Plus den sedan länge rutinerade Lowe-musikern Paul Carrack, orgel och piano, och den legendariske ståbasisten och jazzmusikern Ray Brown på låten "What's shakin' on the hill".
   Skivans längsta låt är 4:01 och albumet är alltså en blandning av lek och allvar. "Who was that man?" har under alla år passerat mina öron som en glad och lustig doo-wop-inspirerad dänga men när jag nu lyssnar närmare på texten upptäcker jag olycka, katastrof och ond bråd död. Den handlar nämligen om mannen som i november 1987 ovarsamt kastade cigaretten i rulltrappan till Piccadilly Line på King's Cross-stationen i London som sedan orsakade den fatala branden som dödade 31 människor. Så brutalt dokumentär hade Nick Lowe aldrig varit tidigare i karriären. Men det skulle alltså bli startskottet för den nye, vuxne, allvarligare och mogne låtskrivaren.

”WHAT'S SHAKIN' ON THE HILL”, en av singlarna från albumet, är en annan låt som pekar åt ett mer vuxet och seriöst håll. Med jazzriff, ståbas (Ray Brown) och en allvarsam ton höll Nick på att etablera ett nytt sound som skulle bli hans melodi under decennier framåt.
   Den låten har sedan funnits med på åtskilliga livekonserter med Nick och det gäller även "All men are liars". En djupt ironisk låt om att alla män är lögnare och drar på ett både kreativt och lustigt sätt in discostjärnan Rick Astley i historien när han rimmar hans efternamn på ”ghastly” (=förfärlig). I tredje textraden, som syftar på Astleys monumentala hit "Never gonna give you up" från 1987, kopierar Nick hans sätt att gå upp i falsett medan Jim Keltner lägger några typiska discorytmer på trummorna.
   Jo men visst, Nick Lowe hade kvar skämtlynnet fast han generellt var lite allvarligare. Ordlekarna i titlar som "Gai-gin man" och låten om kylskåpsvitt, "Refrigerator white", (båda med läcker Ry Cooder-slidegitarr) har ju en härlig Lowe-klang. Även "Shting - shtang", låten som handlar om hur rik Nick Lowe har blivit, måste väl också sorteras in bland de ironiska ögonblicken. Men kanske hade han tittat i kristallkulan för två år senare (1992) har filmen "The bodyguard" premiär och tack vare Nicks gamla låt "(What's so funny) bout peace love and understanding", som förekommer i filmen, skulle han då bli rik som ett troll.
   "Rocky road" är som låt tämligen ordinär men har ett låtskrivarsamarbete som får mig att höja på ögonbrynen, Nick tillsammans med trummisen Simon Kirke i Bad Company. Där finns inte många gemensamma beröringspunkter. Kan det vara så att låten härstammar från sommaren 1977 när den nybildade rockgruppen Rockpile turnerade i USA som förband till Dave Edmunds skivbolagskollegor Bad Company?

”I DON'T KNOW WHY YOU KEEP ME ON”, har inte nämnt titeln tidigare, är en härligt popkryddad låt där jag inte kan upptäcka några komiska sekvenser i texten.



/ Håkan

ALL TIME BEST #67: "Willie Nile"

WILLIE NILE: Willie Nile (Arista, 1980)

BAKOM ETT SVARTVITT NÄSTAN ANONYMT skivomslag, med ett lätt suddigt fotografi på Willie Nile som ska till och tända en cigarett, döljer sig en skiva med elva originallåtar. En debut som uppmärksammades stort 1980. USA-press jämförde honom med både Bob Dylan och Bruce Springsteen och det kan ju ta död på vilken debutant som helst. Och publiken i sin tur trodde Willie tillhörde new wave då han ofta skrev låtar under tre minuter.
   Willie Nile föddes 1949 i Buffalo, New York. Efter studierna flyttade han helt naturligt till Manhattan och Greenwich Village. Hängde på klubbarna (bland annat CBGB’s där han fick uppleva band som Patti Smith, Television, Ramones och Talking Heads.), skrev låtar och kom snart i kontakt med skivbolag som faktiskt tävlade om att fånga Willies uppmärksamhet.
   Efter ett av hans framträdanden på klubben Kenny’s Castaways beskrev rockkritikern Robert Palmer i The New York Times honom som “one of the most gifted singer-songwriters to emerge from the New York scene in years.”. Skivbolagen flockades kring honom och utan att ens ha tagit en ton på skiva var han en av de mest eftertraktade namnen i New York.
   När Nile äntligen skivdebuterade 1980 så hade han rejält med material att välja. Därför innehåller skivan låtar som han skrivit under fyra år och det är kanske förklaringen till att debutskivan allmänt klassas som mycket stark medan uppföljaren ”Golden down”, som kom ett år senare, närmast är bortglömd i sammanhanget.
   ”Willie Nile” har en enkel ljudbild, soundet och arrangemangen är okomplicerad rockmusik med en drivande elgitarr och tjocka lager av elektriska kompgitarrer. Musikaliskt går det inte att dra några paralleller med de ovannämnda CBGB's-namnen och produktionen (Roy Halee) är snarare tillbakalutad än provokativt tuff. 46-årige Halee var mest känd som producent till snällare popartister som Simon & Garfunkel, Laura Nyro, Albert Hammond och Boz Scaggs och hade bevisligen ingen ambition att göra punkig rock med Willie Nile.
   Bandet bakom Nile är dock tajt och kompromisslöst men det är låtmaterialet, Niles egna sånger, som främst gör debutalbumet till en så oförglömlig skiva. Tillsammans med Niles eget gitarr- och pianospel blir kompet, med ytterligare några gitarrer, bas och trummor, så effektivt när det lyfter låtar och framförande.
   Killarna i Niles kompband var med ett undantag, Patti Smiths trummis Jay Dee Daugherty, tämligen okända vid den här tidpunkten. Gitarristen Clay Barnes gör sig ett namn här på skivan när han spelar sina försiktiga men klockrena solon på hälften av albumets låtar. Vilket fick mig att 1980 leta mig tillbaka i historien och upptäcka ett band där han tidigare var medlem, Lowry Hamner & the Cryers, där även Niles basist Tom Ethridge spelade. Barnes blev senare, från 1982, trogen Steve Forberts band som gitarrist.
   Tillsammans med Peter Hoffman, Niles andre gitarrist, skapar Barnes det där fina elektriska gitarrsoundet som präglar många arrangemang på ”Willie Nile”-skivan. Men Nile får också större utrymme som pianist på några låtar där man faktiskt hör ekot av Springsteen i ”Roy Bittan”-pianot.
   Det är omväxlande tempo på låtarna genom hela skivan. Från långsammare material som ”They’ll build a statue of you” och ”Across the river” till uptempolåtar som ”She’s so cold” och ”Old men sleeping on the bowery”.
   ”It's all over”, med det fantastiskt fina kompgitarrintrot, blev singel i USA utan större kommersiella framgångar. På den här sidan Atlanten, i Sverige, är nog ”Vagabond moon” den mest kända låten från albumet. Ulf Lundell gjorde en svensk cover på låten 1983 och döpte den till ”Under månen i natt”.
   Slutligen ett uttalande om Nile av Steve van Zandt: “Willie Nile is so good I can’t believe he’s not from New Jersey!”

”SHE'S SO COLD” är nog den rockigaste låten på Willie Niles debutalbum.



/ Håkan

Örebro: Hamnplan 1

HARRYS



Idag (2021) återfinns Robertsons Hamnmagasinet i Harrys gamla restauranglokaler.

HARRYS ÄR EN KEDJA MED RESTAURANGER, nattklubbar och pubar som grundades i Falkenberg i början av 90-talet. Några år senare etablerades Harrys i Örebro i den kulturmärkta tegelbyggnaden vid Hamnplan som funnits sedan 1888. Då blev Örebro Kanal färdig och Svartån segelbar upp till Hamnplan. Kanalen, slussen och hamnen vid Hamnplan invigdes 24 september 1888.
   I samband med att Hjälmaren sänktes i slutet på 1800-talet byggdes slussen, Svartån rätades, muddrades och blev en kanal, Örebro Kanal, så att man kunde komma in till centrum vid Hamnplan med ganska stora fartyg. Hamnen vid Hamnplan blev Södra hamnen.
   Sedan några år tillbaka finns inte Harrys kvar i Örebro och från i våras ryms en delikatessbutik, Robertsons, med lokala råvaror i bottenplan i det som åter kallas Hamnmagasinet.
   På Harrys har jag upplevt konserter på krogens samtliga tre våningar.

Foto: Anders ErkmanDSH5, förstärkta med Lolita Pops Karin Wistrand, på ett fullpackat Harrys under Live at Heart 2015.

TULLAMORE BROTHERS 17/3 2004 Harrys
NIKOLA SARCEVIC 5/12 2004 Harrys
MATHIAS LILJA 9/12 2004 Harrys
MARK OLSON 9/3 2006 Harrys
TOMAS ANDERSSON WIJ/NAMUR 9/4 2006 Harrys
HENRIK SKANFORS 8/2 2008 Harrys
RICK BROUSSARD'S TWO HOOTS AND A HOLLER/STUART WARBURTON 28/8 2010 Harrys
THOMAS WAHLSTRÖM & BANDET/ECHO 10/9 2010 Harrys/Live at Heart
TULLAMORE BROTHERS/MATHIAS LILJA/DICK TIGER/BAD KARMA/NICLAS EKHOLM 11/9 2010 Harrys/Live at Heart
MATHIAS LILJA 22/3 2014 Harrys
DSH5 4/9 2015 Harrys/Live at Heart
FU*K 5/9 2015 Harrys/Live at Heart
THE SHAMROCK 11/12 2015 Harrys
DSH5 1/9 2017 Harrys/Live at Heart

/ Håkan

"Voyage"

ABBA
Voyage
(Universal)

TIDSPERSPEKTIVET KRYMPER HELA TIDEN och det är ”bara” 40 år sedan ABBA gav ut ett album senast. Och det blir en världsnyhet som konkurrerar med klimatmötet i Glasgow och alla andra rubriker. En musikhändelse som får världens samlade kritikerkår att tycka till om en och samma skiva och uttrycka såväl positiva som olika åsikter. Jag ska förena mig med den massan och för första gången recensera ett ABBA-album. Under de magiska åren 1973-1981, med åtta album, hamnade recensionsskivorna på andra bord och jag fick njuta av världens bästa popmusik utan att säga min mening högt.
   Därför känns det nästan lite högtidligt att lyssna och analysera ett nytt ABBA-album, på utgivningsdagen dessutom. Med ivrig hunger och efter 40-årig abstinens lyssnar jag på skivans tio låtar som bara till 6/10-delar är helt nya och det är något smått revolutionerande jag hör i öronen. Singellåtarna och försmaken ”I still have faith in you” och ”Don't shut me down” har ju varit offentliga i drygt två månader och ”Just a notion” och ”Bumblebee” fanns ju med (om än i korta demoversioner) i ABBA-boxen ”Thank you for the music”.
   Nåväl, hela det dagsktuella nya albumet ska åtnjutas i sin helhet, 37 minuter och 9 sekunder, och bedömas som ett album. ”Voyage” blir en fin resa (ursäkta vitsen!) som soundmässigt kombinerar nostalgi, melodistark pop (”sparkling pop” på engelska), underbara sångstämmor och hypermodern musikalisk nutid i ett och samma andetag.
   Helt naturligt ekar det klassisk ABBA-pop om melodierna på ”Voyage”. Från de starka temperamentsfulla balladerna till de klatschiga popmelodierna som kan vara både folkmusikinspirerade ("When you danced with me") eller discofierad pop, 70-talet och 2021 på en och samma gång.
   Ibland går Benny Andersson och Björn Ulvaeus över gränsen till det banala och sockersöta, julvisan ”Little things” är väl ungefär lika välkammad som en gång ”Sunny girl” och ”Ode to freedom” gränsar till det sakrala, och visst ekar det bekant några gånger om både arrangemang och sångharmonier. Men annars är ”Voyage” till stora delar en fullt respektabel ABBA-comeback. Inte bara en soppa tillagad på samma gamla spik utan tillverkad med både inspiration och nymodig energi.
   Benny Anderssons melodikänsla har vi imponerats av många gånger under de senaste 40 åren i andra sammanhang och ”Voyage” lever inte på stora överraskningar. Då är det mer förvånande och rent sensationellt att ännu en gång höra 71- respektive 75-åriga Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad med bravur återskapa de klassiska ABBA-stämmorna med både kraft och klang. ”No doubt about it” är därför min definitiva favorit på ”Voyage”. Är inte så tydligt hitmässig och jag tror att låten kan leva längre än många andra på albumet.

/ Håkan

ALL TIME BEST #68: "The tiki bar is open"

JOHN HIATT: The tiki bar is open (Sanctuary, 2001)

JOHN HIATT HAR VARIT EN GENUIN FAVORIT under många år och många årtionden men det har ändå gått lite upp och lite ned med inte alltför snäva svängar. Vägen har varit förhållandevis lång, han skivdebuterade ju redan 1974, men jag lever med uppfattningen att det har varit en övervägande positiv resa men minnet är ju som det är. Så gott som alla Hiatts skivor efter ”Bring the family” (1987) har varit av genomgående hög kvalité så det är med stor respekt jag lyssnar igenom John Hiatts bästa album, väldigt många har genom åren figurerat på mina årsbästalistor, för att i någon mån bedöma skivorna så rättvist som möjligt.
   ”Stolen moments” (1990), ”Perfectly good guitar” (1993), ”Walk on” (1995) är naturligtvis fantastiska album som har spridit den lilla missuppfattningen att Hiatts senare soloskivor, från 2000 och framåt, är lite allmänt övervärderade. När jag kollar närmare, och lyssnar än mer noggrant, kan jag nog upptäcka några svackor i Hiatts skivutgivning under de senaste 15 åren. Men starten på 2000-talet är av sedvanlig Hiatt-klass. I konkurrens med ”Crossing Muddy Waters” (2000), ”Beneath this gruff exterior” (2003) och ”Master of disaster” (2005) är det ”The tiki bar is open” som tar priset.
   Albumet är mitt spontana förstaval bland skivorna från den tidsperioden. Men jag tvingades med noggrannhet granska ”Master of disaster” närmare innan jag definitivt bestämde mig. Den skivan har ju en respektfull ädel adel av rockprofiler som bör premieras alla dagar i veckan. Vad slår egentligen Jim Dickinson i producentstolen och hans söner i North Mississippi All Stars i kompet? Men det krävs också ett förstklassigt låtmaterial för att album ska hamna på min 150-lista och ”Master of disaster” vilar lite för tryggt och traditionellt i en alltför bluesrelaterad genre för min smak.
   Jag tycker att ”The tiki bar is open” har både topparna, variationen och det där spontana och naturliga rocksoundet som är så viktigt när helhet ska bedömas och ge höga betyg.
   Det fantastiska kompet på ”The Tiki bar is open” är ju också till sin fördel när det ska jämföras mellan skivor och då har ju killarna i The Goners, som märkligt nog inte har fått sina namn på skivomslaget, extraordinära kvalitéer. Trion med Sonny Landreth, gitarr, Kenneth Blevins, trummor, och Dave Ranson, bas, hade 2003 en genuin bakgrund som Hiatt-kompmusiker.
   Redan hösten 1987 fick de tre Louisiana-musikerna det inte helt avundsvärda förtroendet att ersätta den berömda Cooder/Lowe/Keltner-konstellationen på turnén som följde upp ”Bring the family”-succén. När turnésällskapet nådde Europa och Stockholm i oktober hade jag nöjet att få uppleva en konsert där de tre musikerna med beröm godkänt var lika imponerande live som de mer kända musikerna hade varit i studion under fyra dagar i februari samma år.

INNAN HIATT-SAMARBETET VAR DE de tre musikerna redan en fast konstellation, under gruppnamnet Bayou Rhythm, som under 80-talsåren med Hiatt döptes till The Goners och blev trogna Hiatt på turné under både 1987 och 1988. Vilket också ledde till att bandet av naturliga skäl kompade Hiatt även på studioalbumet "Slow turning" (1988).
   Hiatt hade en vana att ständigt byta kompmusiker och från 1989 och framåt hade banden fantastifulla namn som The Fugitive Popes, The Hamster Of Love, The Guilty Dogs och The Nashville Queens. Men 1999 återförenades Hiatt och The Goners och turnerade stadigt tillsammans fram till och med 2005. Och jag fick ännu en chans att njuta av Hiatt och musiker på konsert i Stockholm 2002. Vilket gjorde att Landreth & Co blev det naturliga kompet på just ”The tiki bar is open” och på skivan därpå, ”Beneath This Gruff Exterior” (2003), fick bandet för första och enda gången credit på ett skivomslag med Hiatt.
   Rocksoundet på ”The tiki bar is open” är som sagt både spontant, naturligt, kompromisslöst och i några låtar nästan hänsynslöst. Ska man jämföra den fullständiga energin hos elgitarrerna som sköljer över lyssnaren och Hiatts attackerande sång måste jag gå tillbaka till 70-talet och ett album som ”Slug line” (1979), i en tid när Hiatts namn tillhörde 70-talets nya rockvåg.
   Öppningslåten på ”The tiki bar is open”, ”Everybody went low”, slår ju effektivt undan fötterna på lyssnaren i en grymt rockig låt och är kanske den mest punkinfluerade låt som John Hiatt har spelat in. Från den vänstra högtalaren mullrar det som en ren jordbävning. Albumet innehåller fler sådana exempel men är ändå som helhet ett varierat rockalbum i både tempo och sound med genomgående nakna enkla arrangemang.
   Den riktiga överraskningen som bryter ett mönster dröjer till avslutningslåten, den nästan nio minuter långa psykedeliskt inspirerade låten ”Farther stars”, som många jämför med Beatles-låten ”Tomorrow never knows”. Men lika lite som just den låten kunde påverka den genuina helheten på ”Revolver”, lika lite kan ”Farther stars” förändra min åsikt att ”The tiki bar is open” är en av John Hiatts allra bästa rockalbum.

”EVERYBODY WENT LOW”, som inleder John Hiatts ”The tiki bar is open”, är en jordbävning i musik.



/ Håkan

Oktober 2021 på Håkans Pop

Foto: Carina ÖsterlingResan till London, utsikten från Richmond Hill (bilden) och en veckas semester i Richmond var månadens höjdpunkt för mig.

VI TAR OSS SAKTA MEN SÄKERT mot 2022 och Håkans Pop innehöll under oktober 21 till stora delar sedvanligt material i de kategorier som regelbundet publiceras på sidan. Med ett enda undantag: En lång notering av en resa till och en veckas semester i London/Richmond.
   Den långa resan mot nummer ett på min rangordnade lista med favoritalbum tillhör det viktigaste på Håkans Pop under säsongen 2021/22 med tre publiceringar i veckan. Under oktober kunde jag avslöja placeringarna från plats 71 till 83 med artister som The Clash, Bob Dylan, Bruce Springsteen, U2, The Band, Wreckless Eric, Joel Alme, Nico, Eddie & the Hot Rods och Jakob Hellman (dock inte exakt i den ordningen...).
   Min dokumentering av platser/lokaler i Örebro där jag under drygt 50 år har upplevt konserter fortsatte under oktober med bland annat skivbutiken Najz Prajz (på två olika adresser), Eyravallen och Skebäcksparken.
   Två livs levande konserter fick jag uppleva under oktober, båda i Växthuset: Marie Bergman & Lasse Englund och Olle Unenge & Orkestern.
   Dessutom var jag på biograf för första gången på väldigt länge. Dokumentären med Tom Petty, ”Somehere you feel free”, om inspelningen av albumet ”Wildflowers” var en höjdpunkt under månaden.

DEN STORA FLODEN AV SKIV-RELEASER har nog stannat av lite eller annars har jag missat några. För mig blev Billy Braggs nya album ”The million things that never happened” den stora glädjande höjdpunkten. Dels var det länge sedan jag lade en ny skiva med engelsmannen på minnet och dels är det åtta år sedan han gav ut ett album överhuvudtaget. Förutom de allra första singlarna 1985/86 är väl Braggs samarbete med Wilco på några skivor hans karriärs höjdpunkter.
   Men nya ”The million things...” är både överraskande och imponerande och tillhör i min mening hans allra bästa i den långa diskografin. Både låt- och soundmässigt är det kvalité rakt igenom hela albumet. Två killar från The Magic Numbers, en grupp vi garanterat hade glömt, har producerat och Billy har också haft sin son till hjälp och det har kanske hjälpt till med kreativitet och energi. Som sedan har resulterat i både piano- och gitarrbaserade arrangemang medan Billy sjunger med en genuint engelskinspirerad stämma.
   Man hör på något sätt rötterna i Lilly Hiatts sång och musik på nya albumet ”Lately”. Nio av tio låttitlar är, lite tråkigt, endast ett ord men låter roligare och mer varierat än så. John Hiatts dotter börjar bli en rutinerat artist, det här är hennes femte album, och utan att bli riktigt personlig som låtskrivare har hon en bra röst och arrangemangen är ganska småtrevliga. Med titellåten kan hon säkert få en hit och på bredbent rockiga ”Gem” kan hon konkurrera med grabbarna på lika villkor.
   Efter några imponerande uppträdanden på Live at Heart genom åren, både akustiskt och helrockigt, finns det förväntningar på Ludwig Hart men i all sin kreativa prakt som låtskrivare och artist blir jag ändå lite besviken på ”Paloma”. Han har sneglat lite för mycket på kommersiell musik och därmed tappat den genuint personliga prägeln i sound och arrangemang.
   För mig blir det premiär när jag börjar lyssna på bandet med det tuffa namnet The War On Drugs på albumet ”I don't live here anymore”. Den melodiska och ljudmässigt finjusterade musiken tog mig först med storm innan albumet i sin helhet blir ganska jämntjockt och mindre intressant. Men jag har ändå fått en favoritlåt, ”Change”.
   Jag har aldrig haft det seriösa tålamodet att lyssna på Osslers skruvade och skramliga ljud till låtar och nya albumet ”Regn av glas” fär mig inte på bättre humör.
   Som gammal fantast (tro mig!) av det engelska progbandet Yes känner jag mig tvungen att lyssna på bandets nya ”The quest”. Med en enda originalmedlem kvar (Steve Howe) ska skivan inte jämföras med bandets 70-talsfavoriter. Låtmässigt är det lättsammare och soundet är snarare syntpop än rock men det är besynnerligt att nye unge sångaren Jon Davison låter så förvillande lik originalbandets Jon Anderson.
   I floden av långa låtar, med långa instrumentala sekvenser, dyker det mot slutet av ”The quest” upp en någorlunda intressant låt för oss alla Beatles-fantaster. Texten till ”Mystery tour” handlar från början till slut om Beatles och en massa låttitlar nämns.
   En initierad vän av Doobie Brothers historia dömde ut bandets nya album ”Liberté” med orden ”fullständigt bedrövligt”. Det tog naturligtvis ned mina förväntningar när jag började lyssna. Inte överraskande tycker jag albumet är helt okej men helt opersonligt och och så där amerikanskt slätstruket som på inget sätt kan konkurrera med bandets tidigaste skivor.

/ Håkan

ALL TIME BEST #69: "Ljus i natten"

MAGNUS LINDBERG: Ljus i natten (Harvest/EMI, 1999)

NU SKA JAG EN GÅNG FÖR ALLA klart konstatera att Magnus Lindbergs enda soloskiva från 90-talet är mycket bättre än det osedvanligt bleka Kjell Andersson-skivomslaget. Åren i ”supergruppen” Grymlings hade gjort Magnus alldeles för rik och alldeles för lat. Efter den gruppens två framgångsrika album, ”Grymlings” (1990) och ”Grymlings II” (1992) med legendariska Lindberg-låtar som ”Jag kan gå ända till Kina” och ”Allt som jag kan ge dig”, ”glömde han bort” sin solokarriär. Tio år efter sitt förra soloalbum kom plötsligt ”Ljus i natten” som just var ett positivt ljus i mörkret men på grund av ett ganska anonymt skivomslag har den till och från hamnat på undantag i en annars intressant skivproduktion.
   1999 gjorde Magnus Lindberg alltså en magnifik comeback som skivartist. Hans 80-tal hade varit fyllda av oerhörda succéer men också långa inaktiva pauser och uppehåll. Efter de mycket uppmärksammade åren med Grymlings blev det lite för mycket av både det ena och det andra för Magnus som drog sig undan från både bransch och uppmärksamhet.
   Men våren 1999 var han tillbaka med en ny soloskiva. Under sin "storhetstid" som soloartist, 1978-1982, var Magnus starkt förknippad med EMI-stallet av artister. Och efter en 17 år lång paus tog han åter upp samarbetet med skivbolaget i allmänhet och sin käre mentor Kjell Andersson i synnerhet. På "Ljus i natten" är Magnus starkare och mer övertygande än kanske någonsin.
   Bakom det överraskande simpla Kjell Andersson-omslaget döljer sig en skiva som är enkelt och odramatiskt inspelad där melodierna och texterna är det viktigaste och utanpåverket, arrangemangen, kommer i andra hand. Producenten Billy Bremner, som spelar fenomenala gitarrer på skivan, är naturligtvis också ansvarig för soundet. Som den här gången inte styrs av teknik eller finesser utan låter instrumenten gitarr, bas/keyboards (Kaj Söderström) och trummor (Pelle Alsing) i ren Rockpile-anda bara är naturliga förmedlare av melodierna.
   Visserligen ett litet begränsat komp men ibland, ”En ensam varg” och ”För oss”, kommer skivstudioägaren Micke "Nord" Andersson in och spelar en alldeles rysligt vacker och effektiv slidegitarr.
   Lika bra som Magnus kan beskriva ren kärlek, eller saknaden av densamma, kan han också beskriva det hårda och kalla i samhället där han alltid försvarar de fattiga och de svaga. På ett personligt sätt står Magnus med båda fötterna på jorden och låter känslorna vägleda genom de både poetiska och personliga textraderna som andas både vemod och överlevnadsinstinkt.
   Inledningen med "Sanningen" är andlöst imponerande i sin rasande framfart. Den rastlöse Magnus låter dessutom stark och frisk i luftrören medan han ivrigt staplar intensiva textrader på varandra. Helt enligt hans gamla modell ”jag springer runt och springer...”.
   Resten av skivan blir en häftig resa via vemodig ballad ("Ser du"), rak rock ("För oss"), country ("När jag ser dig"), snabb pop ("Aldrig mer igen"), cajunrock ("En ensam varg"), rockabilly ("Himlens port"), Neil Young-inspirerat ("Dansa med mig") och en fantastisk "Jag har aldrig vart i Memphis" till det avslutande utropstecknet "En dag som alla andra" med Wille Crafoords text. Magnus har skrivit en av sina vackraste melodier till en text om det då förestående hysteriska millennieskiftet.
   "Ljus i natten" kanske inte överträffar 80-talsalbumet "Röda läppar" men albumet är däruppe på en exklusiv nivå. Och jag fick under åren många tydliga indikationer av Magnus själv att han tycker samma sak ty många låtar överlevde i många år i senare års scenrepertoar. Sju låtar från ”Ljus i natten” blev ryggrad på hans sista akustiska konsert som jag upplevde på Twang i Stockholm i november 2018. Magnus kunde den unika konsten att skriva låtar som passade lika bra med band som utan. Nästan tre år senare ekar textrader känsligt i mitt outplånliga minne av Magnus: ”Det är så långt att gå/Men bara hälften om man är två”.
   "Ljus i natten" var inte bara Lindbergs comeback till EMI. Det var också comeback för den legendariska engelska skivetiketten Harvest som hade sina största framgångar på 70-talet. Ulf Lundells två första album gavs ut på Harvest.

”SANNINGEN” är en knockout-start på Magnus Lindbergs album ”Ljus i natten”.



/ Håkan

ALL TIME BEST #70: "American III: Solitary man"

JOHNNY CASH: American III: Solitary man (American/Columbia, 2002)

FÖRST OCH FRÄMST VILL JAG BESTÄMT beskriva producenten Rick Rubins initiativ att på 90-talet väcka upp Johnny Cashs anseende och smått sömniga karriär som en kulturgärning utöver det mesta. Den excentriske Rubin fick i det ögonblicket fram Johnnys äkta personlighet genom att skruva ner arrangemangen, ge mer fokus åt hans enorma stämma, kalla in de mest hängivna musikerna och inte minst välja material som, trots alla icke-original, tycks vara skräddarsydda för detta pånyttfödda koncept.
   Det mycket lyckade samarbetet resulterade i sex hela album, två utgivna efter Johnny Cashs död 2003, och en 5-cd-samlingsbox (”Unearthed”) med outtakes, gospellåtar och greatest hits från hela karriären. Samarbetet Cash/Rubin blev en mäktig final som till och med överträffade den långa, visserligen ojämna men helt ikoniska karriären med rent musikaliska medel.
   Samarbetet startade officiellt 1994 med albumet ”American recordings” men det var några års förberedelser från Rubins idé i sitt huvud till första release. När Rubin såg och hörde Johnny Cash medverka på en konsert, tillsammans med en mängd andra celebriteter, i samband med 30-årshyllningen av Bob Dylans karriär i oktober 1992 började tanken gro i huvudet under hans rufsiga hårsvall. Han tyckte Cashs karriär under många år varit ignorerad och ville få tillbaka digniteten i rösten, uppdatera soundet, välja den bästa tänkbara repertoaren och ändå behålla den enorma personligheten.
   Redan innan Rubin kom in i Johnny Cashs liv hade den legendariska countryartisten seriösa funderingar på att uppdatera sin karriär. Träffade Bono i U2 1988 i samband med ”Rattle and hum”-inspelningarna och skrev en låt (”Ellis Island”) tillsammans som dock blev outgiven. Samarbetet utvecklades våren 1993 och resulterade den gången i en fantastisk låt som gavs ut, Cash sjöng U2-låten ”The wanderer” och den fick plats på bandets ”Zooropa”-album som gavs ut sommaren 1993.
   Nästan samtidigt blev Rubins till synes vilda idé verklighet när han tillsammans med Cash, inga andra musiker och teknikern Dave Ferguson (för övrigt Anna Ternheims bollplank på skiva och turné 2012) gick in i studion och påbörjade samarbetet som skulle visa sig bli legendariskt.
   Första försöket ”American recordings” (1994) var ett musikaliskt magert verk men ändå en lovande start på ett magiskt samarbete som åren framöver skulle bjuda på så många grandiosa höjdpunkter. Av vilka ”American III: Solitary man”, tredje albumet i samarbetet, är guldkornet i kvintetten. Utan några trummor i kompet men massor av akustiska gitarrer är arrangemangen så unikt gnistrande och närvarokänslan, som är något av Rick Rubins signum när han producerar skivor, är helt uppenbar och lyfter fram röst, text och känslor på ett nästan overkligt sätt.

I JULI 1997 SÅG JAG DEN TRADITIONELLT svartklädde Johnny Cash stå rakryggad i hett solsken på Lollipop-festivalen i Stockholm. Bara några månader senare fick han en sjukdomsdiagnos som man först trodde var Parkinson's men var en annan allvarlig muskelnervsjukdom följt av en svår lunginflammation året efter. Sjukdomarna höll på att ta kål på Johnny Cash så det är en sliten man med en hälsa i fritt fall som till slut spelade in ”American III: Solitary man”. Det kanske går att analysera fram sjukliga svagheter i sångrösten men jag tycker han står stark och stadig i en kropp som kanske håller på att ge upp men som han själv sjunger i öppningslåten, Tom Pettys ”I won't back down”: Jag ger mig inte!
   Fram till Johnny Cash-samarbetet i mitten på 90-talet var Rick Rubin en främmande fågel i mitt lyssnande liv. Det var inte bara utseendet, stort yvigt hår och lika yvigt skägg, som gjorde Rubin till en udda person. Han befann sig liksom på en helt annan plats på den musikaliska skalan där jag aldrig har varit bekväm. Hip-hop-akter och rappare från Bronx och Harlem hade liksom ingen hemvist bland mina pop- och rockrötter. Namn som Beastie Boys, Public Enemy och Run-DMC var just bara namn i en genre som under 80-talet breddades enormt och fick allt större uppmärksamhet. 1983 bildade Rubin skivbolaget Def Jam som blev Def American 1988 och till slut bara American 1994. Första samarbetet med Johnny Cash blev en av de första albumen som gavs ut på den etiketten.
   Albumet innehåller inte så många originallåtar, varken nyskrivna eller nyinspelade, utan tyngdpunkten på hela skivan är nya versioner, verkligen nya personliga versioner, av andra artisters kända eller allmänt mindre kända låtmaterial. Jag vägrar kalla Johnny Cash nyinspelningar för covers för de innehåller så mycket originalitet, personlighet och (som redan skrivits) närvarokänsla att man hela tiden tappar hakan.
   Det må vara riktigt bekanta låtar som ”I won't back down” eller U2:s ”One”, gamla traditionella örhängen som ”That lucky old sun” och ”Wayfaring stranger” eller unika upptäckter hos artister från en helt annan generation, som Nick Cave och Bonnie ”Prince” Billy, så framförs de på ett helt fantastiskt nytt sätt.
   Eller när de letar upp gamla hits som Neil Diamonds ”Solitary man”, som dessutom bidrar till albumtiteln, och är så väldigt vacker och soundmässigt elegant att jag bara njuter av de blixtrande och gnistrande akustiska gitarrerna. Och med en av sjukdomar tärd kropp sjunger Johnny Cash, med hjälp av Tom Petty, med en röst fylld av värdighet, djupa känslor och gränslös passion.

”SOLITARY MAN” är inte bara titellåt på Johnny Cashs bästa album, det är en fantastisk version av den gamla 60-talslåten.



/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.