Blogginlägg

ALL TIME BEST #67: "Willie Nile"

WILLIE NILE: Willie Nile (Arista, 1980)

BAKOM ETT SVARTVITT NÄSTAN ANONYMT skivomslag, med ett lätt suddigt fotografi på Willie Nile som ska till och tända en cigarett, döljer sig en skiva med elva originallåtar. En debut som uppmärksammades stort 1980. USA-press jämförde honom med både Bob Dylan och Bruce Springsteen och det kan ju ta död på vilken debutant som helst. Och publiken i sin tur trodde Willie tillhörde new wave då han ofta skrev låtar under tre minuter.
   Willie Nile föddes 1949 i Buffalo, New York. Efter studierna flyttade han helt naturligt till Manhattan och Greenwich Village. Hängde på klubbarna (bland annat CBGB’s där han fick uppleva band som Patti Smith, Television, Ramones och Talking Heads.), skrev låtar och kom snart i kontakt med skivbolag som faktiskt tävlade om att fånga Willies uppmärksamhet.
   Efter ett av hans framträdanden på klubben Kenny’s Castaways beskrev rockkritikern Robert Palmer i The New York Times honom som “one of the most gifted singer-songwriters to emerge from the New York scene in years.”. Skivbolagen flockades kring honom och utan att ens ha tagit en ton på skiva var han en av de mest eftertraktade namnen i New York.
   När Nile äntligen skivdebuterade 1980 så hade han rejält med material att välja. Därför innehåller skivan låtar som han skrivit under fyra år och det är kanske förklaringen till att debutskivan allmänt klassas som mycket stark medan uppföljaren ”Golden down”, som kom ett år senare, närmast är bortglömd i sammanhanget.
   ”Willie Nile” har en enkel ljudbild, soundet och arrangemangen är okomplicerad rockmusik med en drivande elgitarr och tjocka lager av elektriska kompgitarrer. Musikaliskt går det inte att dra några paralleller med de ovannämnda CBGB's-namnen och produktionen (Roy Halee) är snarare tillbakalutad än provokativt tuff. 46-årige Halee var mest känd som producent till snällare popartister som Simon & Garfunkel, Laura Nyro, Albert Hammond och Boz Scaggs och hade bevisligen ingen ambition att göra punkig rock med Willie Nile.
   Bandet bakom Nile är dock tajt och kompromisslöst men det är låtmaterialet, Niles egna sånger, som främst gör debutalbumet till en så oförglömlig skiva. Tillsammans med Niles eget gitarr- och pianospel blir kompet, med ytterligare några gitarrer, bas och trummor, så effektivt när det lyfter låtar och framförande.
   Killarna i Niles kompband var med ett undantag, Patti Smiths trummis Jay Dee Daugherty, tämligen okända vid den här tidpunkten. Gitarristen Clay Barnes gör sig ett namn här på skivan när han spelar sina försiktiga men klockrena solon på hälften av albumets låtar. Vilket fick mig att 1980 leta mig tillbaka i historien och upptäcka ett band där han tidigare var medlem, Lowry Hamner & the Cryers, där även Niles basist Tom Ethridge spelade. Barnes blev senare, från 1982, trogen Steve Forberts band som gitarrist.
   Tillsammans med Peter Hoffman, Niles andre gitarrist, skapar Barnes det där fina elektriska gitarrsoundet som präglar många arrangemang på ”Willie Nile”-skivan. Men Nile får också större utrymme som pianist på några låtar där man faktiskt hör ekot av Springsteen i ”Roy Bittan”-pianot.
   Det är omväxlande tempo på låtarna genom hela skivan. Från långsammare material som ”They’ll build a statue of you” och ”Across the river” till uptempolåtar som ”She’s so cold” och ”Old men sleeping on the bowery”.
   ”It's all over”, med det fantastiskt fina kompgitarrintrot, blev singel i USA utan större kommersiella framgångar. På den här sidan Atlanten, i Sverige, är nog ”Vagabond moon” den mest kända låten från albumet. Ulf Lundell gjorde en svensk cover på låten 1983 och döpte den till ”Under månen i natt”.
   Slutligen ett uttalande om Nile av Steve van Zandt: “Willie Nile is so good I can’t believe he’s not from New Jersey!”

”SHE'S SO COLD” är nog den rockigaste låten på Willie Niles debutalbum.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.