Blogginlägg

ALL TIME BEST #77: "The unforgettable fire"

U2: The unforgettable fire (Island, 1984)

REDAN 1984 VAR DET MINNET AV FLERA tidigare U2-händelser som gjorde att mina förväntningar inför bandets fjärde album ”The unforgettable fire” var på gränsen till oemotståndliga. Helt oplanerat, ska det erkännas, såg jag U2 på Marquee i London redan i november 1980. Jag ska inte påstå att jag upplevde några historiska vingslag eller såg några nya stjärnor tändas den kvällen. Men i efterhand har konsertögonblicket naturligtvis växt i betydelse och spelade tveklöst en stor roll i mina förhoppningar när U2 hösten 1984 skulle släppa sitt första fullfjädrade album som etablerat band.
   Men ännu större förklaring till mina förväntningar var nog upplevelsen på tv-skärmen 20 augusti 1983 när Bono & Co i en direktsändning från Tyskland gick över alla positiva gränser. Med Bonos otroliga scenkarisma och några fantastiska låtar som ”I will follow”, ”Sunday bloody Sunday” och ”New years day” var plötsligt U2 i rockbranschens fokus. Liveinspelningarna skulle senare samma höst släppas på ett minilivealbum, ”Under a blood red sky”, som kom att extremt utvidga de positiva förutsättningarna för ett band som var på väg mot den absoluta världstoppen.
   Som om inte bandets positiva utveckling under 1983/84 var nog kom U2-singeln ”Pride (in the name of love)” som ett utropstecken och en underbart fantastisk försmak fyra veckor innan albumet släpptes. Ett album som jag omedelbart värderade så högt att jag än idag vill påstå att ”The unforgettable fire” är deras totalt bästa album.
   Albumet kom att ruska om mig på riktigt allvar. I all sin instrumentala enkelhet lyckades den lilla anspråkslösa sättningen skapa stämningar som låg närmare hjärtat än hjärnan. Visserligen var det med stor hjälp av ljudkonstnären/producenten Brian Eno , Skivan var min näst största favorit 1984. Bara slagen av ett album som musikaliskt och soundmässigt inte har överlevt decennierna lika bra...
   1984 höll U2 på att avsluta samarbetet med den engelske producenten Steve Lillywhite. På bandets tre studioinspelade album hade Lillywhite ljudmässigt skapat det där typiska kristallklara och numera historiskt betydelsefulla U2-soundet. ”Boy” (1980), ”October” (1981) och ”War” (1983) var ju en lovande start på bandets skivkarriär. Men kanske inte så spännande om man jämför med U2:s kommande historia. Den redan respekterade Eno bildade här för första gången ett producentteam med den orutinerade och än så länge tämligen okände kanadensaren Daniel Lanois (Eno/Lanois). Det var naturligtvis ett genidrag och inledningen på ett samarbete som, till och från, varat i många år därefter.
   ”The unforgettable fire” blev bandets stora genombrott. Både kommersiellt, musikaliskt och låtmässigt. I all sin enkelhet lyckades U2 utnyttja sina små resurser på ett närmast genialt sätt och Bonos röstomfång var gudabenådat.
   Skivan hade ett mer homogent och tätare sound än tidigare. Några österländska klanger, fräcka stråkar på titelmelodin och lite tamburinrassel var bara små detaljer i det monumentala soundet. Bakom det lätt svårtillgängliga i några låtar, säkert påverkat av Enos närvaro, upptäcker man både kamouflerade och geniala grepp.
   Albumet föregicks alltså av singelreleasen ”Pride (in the name of love)”, en låt tillägnad Dr Martin Luther King, Jr, och fred är ett tydligt tema genom hela skivan. Låten uppstod på ett soundcheck i november 1983. En viss Christine Kerr körar på just den låten. Chrissie Hynde var nämligen vid tillfället gift med Simple Minds-sångaren Jim Kerr. Ytterligare en låt, ”MLK”, handlar om medborgarrättsaktivisten King.
   Sedan släpptes bara ytterligare en singel från albumet, titellåten som kom i mars 1985. Men skivan innehåller givetvis många andra starka låtar. Där ”A sort of homecoming” och ”Bad” är de mest uppenbara och oförglömliga. Plus uppseendeväckande låttitlar som ”Elvis Presley and America”, ”Indian summer sky” och ”4th of July”, låtar som kanske har fallit i glömska i konkurrens med albumets mer spektakulära låtmaterial men fyller sin plats på ett helhetsmässigt fantastiskt album.

”A SORT OF HOMECOMING”, den enda låten som har fått sin text reproducerad på skivomslaget till ”The unforgettable fire”.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.