Blogginlägg

ALL TIME BEST #78: "Blonde on blonde"

BOB DYLAN: Blonde on blonde (Columbia, 1966)

AV EN REN TILLFÄLLIGHET HAR TVÅ dubbelalbum hamnat bredvid varandra på min favoritalbumlista. Förra veckans ”The river” följs av ”Blonde on blonde”. Och för inte så många dagar sedan placerade jag Clashs klassiska dubbelalbum ”London calling” på plats 82 på min lista. Men det är aldrig kvantitet som kvalificerar skivor till min lista. Inte heller omvärlden kan påverka mina åsikter, med tanke på att ”Blonde on blonde” av kritiker och Dylan-experter ofta rangordnas som en av världens bästa album genom alla tider.
   Nej, det är enbart min egen bedömning av ren och skär kvalité som betyder mest för att ett album ska få en hedersplats i min skivsamling.
   1966 lyssnade jag inte på album med Bob Dylan. På 60-talet var Dylan för mig en artist som främst hade gjort några fantastiska singlar, "Positively 4th Street" och "Like a rolling stone". Där var kreativiteten enastående och i min värld överträffade Dylan sig själv här utan att jag hade någon närmare kontakt med hans album. Med tiden har jag naturligtvis lyssnat ifatt på Dylans 60-talsalbum och har nu kommit överens med mig själv om att innehållet på ”Blonde on blonde” i sin helhet motsvarar en78:e-plats på min favoritlista.
   Utan att närmare ha lyssnat på hela ”Blonde on blonde” sommaren 1966, när skivan släpptes, var jag givetvis medveten om många låtar redan på den tiden. Från albumet, med sina 14 låtar, släpptes fem singlar av vilken ”Rainy day women #12 & 35” gjorde mest intryck i sitt vilda otyglade och väldigt Dylan-udda arrangemang. Då fanns det inga spår av folksångaren à la Woody Guthrie kvar i Dylans framtoning.
   Året innan ”Blonde on blonde” släpps, sommaren 1966, skulle bli ett extremt turbulent år för Bob Dylan. Efter ”Highway 61 revisited” (1965), albumet innan ”Blonde on blonde”, bestämde sig Dylan för att skaffa ett elektriskt kompband. Hösten 1965 kompas han av Levon & the Hawks, ursprungligen Ronnie Hawkins band, på konserter och det blev naturligt att de följde med Dylan in i studion i New York för att spela in nästa album, det som skulle bli ”Blonde on blonde”, men det fungerade inte och inspelningarna flyttades fram.
   Däremot fortsatte bandet kompa Dylan på turné, där de annonserades som Bob Dylan & the Band (men utan Levon Helm på trummor), men när skivan på allvar skulle spelas in i Nasville vid två tillfällen februari och mars 1966 var det, förutom Robbie Robertson på gitarr och Al Kooper på keyboards, lokala studiomusiker som kompade.
   Tillsammans med rutinerade och professionella musiker som Charlie McCoy, munspel/trumpet, Kenny Buttrey, trummor, och Harold ”Pig” Robbins, piano, fungerade det mycket smidigare både musikaliskt och samarbetsmässigt. Det gav ”Blonde on blonde” det homogena sound som, tillsammans med låtarna, har gjort skivan så oöverträffat berömd.
   Av singellåtarna från ”Blonde on blonde” kom ”Just like a woman” att sätta sig i minnet på ett speciellt sätt, som cover med Manfred Mann som faktiskt släppte den på singel innan Dylan gjorde det och blev Tio i Topp-etta i fyra veckor hösten 1966. ”One of us must know (sooner or later)” och ”I want you” är två andra singellåtar som tillhör Dylans mest kända repertoar men det är helheten på ”Blonde on blonde”, med så många andra klassiska albumlåtar, som ger dubbelalbumet dess historiska betydelse.
   ”Visions of Johanna” och det drygt elva minuter långa mästerverket ”Sad eyed lady of the lowlands” är ju monumentala utropstecken när albumet pendlar mellan ett par traditionellt bluesiga låtar på rutin och några rejält starka rocklåtar som ”Absolutely sweet Marie”, ”Memphis blues again” och ”Most likely you go your way and I'll go mine”.
   Plus en för mig totalt okänd låt, ”4th time around”, som jag har upptäckt på senare tid och har blivit en stor favorit. Få artister, bland annat Steve Gibbons och Robyn Hitchcock, har gjort en cover på den låten men Dylans version med snyggt munspel och en envis akustisk gitarr slår det mesta.
   Enligt mina egna efterforskningar är ”Blonde on blonde” historiens första dubbelalbum i populärgenren. Den slår faktiskt Frank Zappas ”Freak out!” med en vecka och tillhör tveklöst musikhistoriens mest framstående dubbelalbum.

”4TH TIME AROUND”, en anspråkslös men bortglömd pärla från Bob Dylans legendomspunna album ”Blonde on blonde”.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.