Blogginlägg från 2021-10-01

ALL TIME BEST #83: "Chelsea girl"

NICO: Chelsea girl (Verve, 1967)

MIN 150 ALBUM LÅNGA LISTA MED FAVORITSKIVOR har naturligtvis krävt massor med research, ivrigt letande i mina gamla minnen samt många nyupptäckta pärlor från den musikhistoria jag aldrig upplevde på plats när skivorna gavs ut. Som exempelvis många 60-tals-album som uppmärksammats mycket mer långt senare. Och i den kategorin hittade jag Nicos album ”Chelsea girl” som jag var helt obekant med när den gavs ut hösten 1967. Då var mina 15-åriga öron fullt upptagna med Beatles och ”Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band”...
   Inte heller var jag strax innan, våren 1967, medveten om ett band som hette Velvet Underground där Nico, med Andy Warhols hjälp, tillfälligt hade fått plats bredvid Lou Reed och John Cale. Trots ganska anspråkslösa röstresurser fick Nico sjunga tre låtar på bandets debutalbum ”The Velvet Underground & Nico” (1967).
   Nico, född (Christa Päffgen) i Tyskland 1938, hade en lång karriär innan hon gjorde entré i New Yorks rockkretsar 1966. Redan som tonåring på 50-talet började hon arbeta som fotomodell i Paris för att via Rom få en mindre roll i Fellini-filmen ”La dolce vita” innan hon kom till London 1965. Där hamnade hon snabbt i de rätta popkretsarna, blev kompis med Brian Jones och Stones manager Andrew Loog Oldham tog hand om Nico och producerade singeln ”I'm not sayin'” med klar hitpotential.
   Trots positiva recensioner blev singeln en flopp och Nico sökte sig till New York där hon åter hamnade i film/mode-branschen med den framgångsrike Andy Warhol, popkonstnär, regissör och producent, som manager. Nicos korta samarbete med Velvet Underground gav henne mersmak för att satsa på sin karriär som sångerska. Hon började jobba med Tim Hardin, Tim Buckley och Jackson Browne, samarbeten som ganska naturligt skulle forma Nico som soloartist.
   På ”Chelsea girls” gör just Jackson Browne debut som låtskrivare, drygt fyra år innan han själv gör skivdebut i eget namn. Tre låtar kommer från hans penna, ”The fairest of the season”, ”Somewhere there's a feather” och ”These days” av vilka den senare är mest känd. Skrevs av 16-årige Jackson och ytterligare två coverversioner av låten, Tom Rush 1970 och Gregg Allman 1973, gavs ut innan Browne själv fick ut den på skiva.
   Ingen av de övriga Browne-låtarna har sett dagens officiella ljus med varken låtskrivaren eller någon annan. Synd, för jag tycker ”Somewhere there's a feather” har klara kvalitéer som låt.
   Även låtarna av Tim Hardin och Bob Dylan, ”Eulogy to Lenny Bruce” respektive ”I'll keep it with mine”, är ganska exklusiva på Nicos album. Hardin gav ut sin version av låten, med titeln ”Lenny's tune”, först på en liveskiva 1968. Och Dylan-låten, som allra först gjordes på skiva av Judy Collins 1965, kom inte på en officiell skiva med låtskrivaren förrän 1985 på ”Biograph”-samlingen.
   Nico har inte riktigt släppt kontakten med Velvet Underground-folket på sitt debutalbum. Hälften av låtarna på skivan är skrivna av en eller flera gruppmedlemmar av vilka den över åtta minuter långa ”It was a pleasure then” är den mest udda och understryker Nicos och producenten Tom Wilsons ambitioner att inte ha några kommersiella tankar med skivan.
   Den svarte skivproducenten Tom Wilson var redan här legendarisk i skivbranschen, som producent av Bob Dylans och Simon & Garfunkels skivor, men från 1966 sökte han sig musikaliskt vidare när han började producera Frank Zappa/Mothers Of Invention, Blues Project och Animals som med Eric Burdon i spetsen blivit ett amerikanskt band. Och Wilson kom tidigt in i Nicos solokarriär.
   Wilson producerade också ovannämnda Velvet Underground/Nico-skiva och blev också den naturliga producenten på Nicos ”Chelsea girls”. Och man hör tydligt hans influenser i de nästan barockinspirerade arrangemangen, flöjterna, stråkarna och melodiernas utformning.
   Men tillsammans med ovannämnda låtmaterial är det naturligtvis Nicos personlighet som gör ”Chelsea girls” till ett näst intill oförglömligt album. Som en lite blekare, mer ledsen och mindre kommersiell Marianne Faithfull ger hon med sin personliga barytonröst sitt fullständiga fokus på varje låt på albumet.

”SOMEHERE THERE'S A FEATHER”, Jackson Browne-låten som tillhör topparna på Nicos första soloalbum.



/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.