Blogginlägg

Anders Erkman (1958-2020)

PÅ HÅKANS POP HAR JAG I SNART ELVA ÅR noterat aktuella dödsfall för artister, musiker och andra celebriteter, som jag under åren haft en musikrelaterad koppling till. Personer som jag har haft ett synnerligen mer eller mindre aktivt minne av eller har gjort musik som har lämnat outplånliga spår efter sig. Under tiden har jag väl funderat på om eller när någon i min egen närhet går bort och hur jag kommer att reagera för att sedan beskriva min relation.
   Nu har det hänt och när det olycksbringande beskedet om min käre fotograferande vän ANDERS ERKMANS tragiska bortgång hamnade i min mejlbox i onsdagskväll blev jag så oerhört chockad, helt lamslagen och fullständigt tom i både tanke och handling att jag först inte alls orkade minnas tillbaka på alla våra gemensamma upplevelser vi hade haft tillsammans. Det blev med ens för stort och för tungt och för ledsamt att tänka tillbaka på allt det roliga och spännande som vi fick vara med om i 40 år.
   När jag nu, efter några dagars eftertanke, återvänder till alla genomgående goda minnen som jag under alla år fick uppleva tillsammans med Anders är det bara ljusa och fantastiskt inspirerade händelser som susar genom min skalle.
   Anders och jag blev under många år, under 80-tal och 90-tal, ett team som helt utanför våra ordinarie arbetsuppgifter på Nerikes Allehanda bevakade konserter, intervjuade artister och höll god kontakt med arrangörer och annat folk i nöjesbranschen. Anders fotograferade och jag skrev.
   Jag kan helt ärligt påstå att utan Anders hade jag aldrig fått uppleva så många av våra gemensamma konserter för tidningens räkning. Det var nästan alltid Anders som initierade ett konsertuppdrag, presenterade idén för sin chef, styrde upp hela projektet och ordnade allt det praktiska med ackreditering och fotopass. Anders körde sedan bilen till aktuell stad som kunde vara Västerås, Falun, Stockholm eller Göteborg när vi inte var på hemmaplan.
   Jag kom liksom varje gång till ett färdigdukat bord och fick ofta en bekväm sittplats på någon pressläktare eller kunde lite anonymt smyga mig fram till en passande ståplats, gärna i närheten av ljudmixaren. Anders däremot fick kämpa med vakter, vild publik och en ofantlig trängsel närmast scenen. Ibland med örat livsfarligt mot en volymstark högtalare jagade han de rätta kameravinklarna och fick sedan inte många sekunder på sig (ofta bara konsertens tre första låtar) att fånga sina unika bilder.
   Stress och en för vanligt folk helt oacceptabel arbetsmiljö fanns inte i Anders värld. Han gjorde alltid sitt jobb med samma höga ambition och gång på gång resulterade det i underbara bilder och huvudsakligen svartvita konsertminnen. Medan jag lugnt och stilla kunde notera konsertens mest angelägna detaljer i mitt anteckningsblock och sedan skriva min recension långt senare i lugn och ro hemmavid.
   Jag hade precis ännu en gång lyssnat färdigt på Ulf Lundells ”I ett vinterland” (2000), en av artistens allra bästa album, när jag fick det sorgliga och chockartade beskedet om Anders död. Och just Ulf Lundell har under åren varit ett återkommande tema i mina och Anders gemensamma konsertupplevelser. Jag vet inte exakt hur många konserter med Lundell vi har upplevt tillsammans men jag minns den första, och för all del även den sista, med klara ögon.
   Jag tror den legendariska Ulf Lundell-konserten på Prisma i Örebro 1978 (se nedan) var Anders debut som konsertfotograf. Redan där var trängseln enorm framför scenen på en överfylld klubb men den då 20-årige Anders lyckades i kaoset ändå knäppa några av sina mest berömda bilder (se nedan).
   Lundell-temat har följt oss i hälarna sedan dess, eller om det var vi som tog rygg på honom, och det finns ett oräkneligt antal ögonblick av minnen att gräva ner sig i. Inte minst med hjälp av Anders många bilder och upplevelserna runt om.

SOM NÄR VI REDAN HÖSTEN 1980 MÖTTE Lundell och bandet i Västerås några dagar innan dubbelkonserten på Konserthuset i Örebro. Och hösten 1982 när vi under några kvällar följde en allt populärare Lundell från Karlstad till Falun för att sedan landa hemma på Idrottshuset i Örebro.
   Sedan vet jag uppriktigt inte vilken av våra gemensamma Lundell-konserter som har varit bäst eller mest givande. Det kan ha varit turnépremiären i Falun hösten 1985, comebackspelningen i Rocklundahallen i Västerås 1988, Mariebergsskogen i Karlstad 1993 (med Sten Booberg på gitarr), några konserter i Karlskoga 1996 och 1997, den akustiskt baserade konserten på Conventum 2008 eller den fantastiska sommarkonserten utomhus vid Slottet 2015.
   Ulf Lundell blev genom åren en av Anders stora favoriter (”Ulf Gerhard” som han alltid kallade honom) men det fanns i hans värld även andra artister på samma exklusiva nivå, exempelvis Van Morrison, The Beatles, Mats Ronander, Paul McCartney och Bob Dylan . En av våra stora upplevelser tillsammans var just Dylan på Ullevi 1984 (se nedan). Den tredje av fyra Ullevi-konserter mellan 1982 och 1985 och Anders var på samtliga. Rolling Stones 1982 (se nedan) och Bruce Springsteen 1985 var de andra mäktiga Ullevi-upplevelserna.
   Med Dylan i huvudrollen såg vi också konserten på Hovet i Stockholm 1987 när han kompades av Tom Pettys Heartbreakers. Men på egen hand, utan min närvaro, fick Anders uppleva konserter med BB King, Chuck Berry, Phil Collins, Crosby, Stills & Nash, Simon & Garfunkel och många andra.
   Året efter Ulf Lundells kommersiella höjdpunkt 1982 hade Anders och jag en ambition att göra en liknande resa med Dan Hylanders Raj Montana Band som vi hade gjort med Lundell. Vi fick vara med om en omtumlande tid när Dan, hans Py och deras kompband gick från ett uppskattat klubband till stor publiksuccé på några år. På Ritz i Stockholm kom vi bandet på nära håll i januari 1983 och sedan följde åtskilliga konserthöjdpunkter i Örebro.
   Anders och jag kom som sagt artisterna nära på den här tiden och jag tror och vet att det vanligtvis var Anders kamera och hans sociala kompetens som ofta skapade möten, trivsamhet, ödmjukhet och normal ömsesidig kamratskap. Som det paradoxala mötet med Phil Lynott i Karlskoga Folkets Park i augusti 1983. Efter min intervju med Phil, som var ett ganska frostigt möte med en ganska tystlåten artist, fick Anders fram fotbollen. Med ens började Phil leka med bollen (se nedan) och resultatet blev några historiska bilder på en världsstjärna.
   Det finns som sagt ett överflöd av mina speciella minnen med Anders Erkman och bokstavligen ännu fler bland hans fantastiska fotografier. Minnen som har präglat mer än halva mitt liv. Så många historier, så många anekdoter och så många minnen att ständigt återvända till.
   Till viss del går det väl att minnas konserter genom att läsa mina gamla recensioner (finns här på Håkans Pop) men det är ju Anders Erkmans svartvita bilder som bokstavligen väcker minnen, som får dofterna från det gamla konsertögonblicket att framträda igen och får mig att ännu en gång dra mig till minnes den genuina känslan från förr.
   Med anledning av att jag just hade avslutat lyssningen på Lundells ”I ett vinterland”, strax innan jag fick det fatala beskedet, kan jag så här på slutet av mina rader bara citera en enda låttitel i sammanhanget, ”Jag saknar dig”. Tack Anders, utan dig...


Bob Dylan 1984.


Ulf Lundell 1978.


Phil Lynott 1983.

Samtliga bilder: Anders ErkmanRolling Stones 1982.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.