Blogginlägg från 2020-03-09

00: #10. ROBERT PLANT/ALISON KRAUSS

ROBERT PLANT | ALISON KRAUSS: Raising sand (Rounder/Decca, 2007)

DET ÄR JU OFRÅNKOMLIGT SÅ ATT JAG i mina val av skivor till listan på favoriter bland 00-talets skivor regelbundet måste rannsaka mina minnen, analysera bakgrunden till albumen och rekapitulera mitt förhållande till historien. När det gäller engelsmannen och rocksångaren Robert Plants karriär är den lång och intressant medan den 23 år yngre Alison Krauss musikaliska rötter återfinns i bluegrass och country. Det slår lågmälda gnistor i det här mötet mellan generationer, mellan England och USA, mellan olika genrer och mellan man och kvinna. ”Raising sand” är en sällsynt vacker och genomgående sensationellt välljudande skiva.
   Visst har jag i decennier imponerats av Robert Plants oerhörda röstkapacitet (var det han som uppfann wailandet i rockmusiken?) men möjligen var omgivningen i Led Zeppelin lite för hårdför för mina snälla poppiga öron för att kunna ta honom till mitt hjärta fullt ut där i slutet på 60-talet. Jag var egentligen ingen hängiven beundrare av varken wailande eller Led Zepplins hårda rockmusik. Jag tror inte heavy metal var riktigt uppfunnen då men jag uppfattade det tunga soundet som hårdrock och valde gärna bort det brutalt volymstarka till förmån för snällare popmusik.
   Fel eller rätt går väl att diskutera men jag missade säkert inledningen på en historiskt framgångsrik karriär för Led Zeppelin och har naturligtvis upplevt bandets första skivor igen. Led Zeppelin var en extremt framgångsrik grupp från dag 1 hösten 1968. Turnerade i USA innan första albumet släpptes i januari 1969.. Det jag på avstånd uppfattade som hård rock hade ju andra influenser som både blues och folkmusik och var inte alls lika enkelspårigt volymstark som jag först trodde.
   Nåväl, även jag kom ifatt historien och när bandets fjärde album, som fick titeln med fyra symboler men i vardagligt tal kallas ”Led Zeppelin IV”, släpptes recenserade jag skivan i Nerikes Allehanda 17 november. Var naturligtvis alldeles för upptagen av albumets centrala verk, den nästan (7:55) åtta minuter långa ”Stairway to heaven”, för att ha någon åsikt om hela skivan. Är glad att jag fick uppleva en av rockhistoriens mest klassiska låtar IRL.
   Införskaffade även nästa Zeppelin-skiva, ”Houses of the holy”, men tröttnade sedan ganska snabbt på en grupp som kommersiellt höll på att drabbas av den musikaliska motsvarigheten till elefantsjuka och blev 70-talets definitivt största rockband. Jag hade svårt att uppskatta ett band som höll på att tappa personligheten och jag tror Robert Plant hade liknande funderingar. Ty 1981, ett år efter Led Zeppelins splittring, bildade han bandet Honeydrippers som musikaliskt tittade tillbaka mot 50-talet och Plant ville nu stå med minst två fötter på jorden.
   Zeppelin-gitarristen Jimmy Page fanns med på ett hörn i Honeydrippers och efter några tillfälliga återföreningar med gruppen på 80-talet jobbade Page/Plant nära varandra på 90-talet. Duettskivorna och de båda artisternas soloskivor står pliktskyldigt i skivhyllan utan att ha lämnat några djupare minnen efter sig.
   Alison Krauss karriär, med fiol och en fantastisk röst skivdebuterade hon 1987, var för mig höljt i dunkel när hon 2007 med ett tiotal album bakom sig tämligen överraskande slog följe med rocksångaren Robert Plant för ett album .
   ”Raising sand” är bokstavligen en coverskiva men jag har aldrig, under dessa 13 år, uppfattat skivans innehåll som simpla tolkningar av andras originallåtar. Därtill är producenten T Bone Burnetts urval av låtar så genialt och udda att när jag hörde skivan första gången i oktober 2007 var det i mina öron nyskapande och originellt. Ändå kände jag igen låtskrivarnamn som Gene Clark, Allen Toussaint (under pesudonym), Mel Tillis, Everly Brothers och Tom Waits. (Just idag, när jag skriver det här, blir jag medveten om att Burnetts artistförnamn är T Bone och inte T-Bone. Och får korrigera på ett 30-tal sidor på Håkans Pop...)
   Den etablerade skivproducenten Burnett (Los Lobos, Marshall Crenshaw, Elvis Costello, Roy Orbison, Counting Crows, The Wallflowers, Jackson Browne...) tror jag är nyckeln till skivans fantastiska succé både musikaliskt och kommersiellt. ”Raising sand” är huvudsakligen så smakfullt lågmäld att magin med få instrument, sparsmakade arrangemang och känsliga röster är så tydligt framträdande på varje låt.

Favoritlåt: "Please read the letter". Som jag nämner ovan uppfattade jag hela innehållet på ”Raising sand” som originallåtar jag aldrig tidigare hade hört. Inte ens min favoritlåt, som först fanns på ett nio år gammalt Jimmy Page/Robert Plant-album (”Walking into Clarksdale”), var bekant. En låt som i original är tämligen anonym och anspråkslös och här blommar upp som en formidabel duett. Det sedvanligt avskalade arrangemanget kryddas med Alisons fiol och en slagkraftig refräng som faktiskt kombinerar starka personligheter med en genomgående catchy framtoning.

/ Håkan

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Silja 13/02: Kul!...

Silja 10/02: Det var värst! Imponerande berättelse om all musik som du har fått uppleva i ...

Johan S 9/02: Det var inte illa! Ett helt liv i musikens tjänst! Bra jobbat Håkan!...

Christer 8/02: En sån där konsert som jag ångrar att jag inte gick in på, speciellt efter j...

Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...

Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...

Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.