Blogginlägg

Oktober 2019 på Håkans Pop

Bilder: Anders ErkmanUnder sista helgen i oktober uppträdde Richard Lindgren & Olle Unenge tre gånger i Örebro.

OKTOBER 2019, EN MÅNAD FYLLD AV SEDVANLIGA ämnen på Håkans Pop som skivfavoriterna från 00-talet, gamla återpublicerade intervjuer och intressanta (men inte alltid bra) coverskivor. Plus aktuella händelser i form av konserter, nyproducerade skivor och några minnesartiklar om musikprofiler som under månaden har gått bort.
   Det har för min del varit en ganska lugn månad vad gäller konserter men det blixtrade till med oväntat intensiv kraft under oktobers sista helg. Besök på jazzklubbens arrangemang tillhör verkligen inte vanligheterna men en söndagseftermiddag på Pennybridge Arms gjorde jag och fru Carina ett undantag. På scen stod och satt trion Lost Pajazzos och underhöll i tre hela set. Lockbetet var förre örebroaren Hasse Larsson, på bas och sång, och gitarristen och sångaren Bonne Löfman som känns igen från många sammanhang.
   När Malmökillen Richard Lindgren kommer till stan, vilket har skett vid upprepade tillfällen, brukar det alltid bjudas på intressanta och ibland långa föreställningar. När han, som nu, uppträdde med ”broder” Olle Unenge blev det än mer intensivt. Under en kväll (på Pennybridge Arms) och två eftermiddagar (båda på Björnes) blev det rikligt med Bob Dylan-låtar på repertoaren men också några exklusiva originallåtar.
   På Pennybridge Arms blev det en strikt låtlista på 17 låtar, första eftermiddagen på Björnes utökades repertoaren med ytterligare Dylan-låtar medan söndagseftermiddagen på samma ställe dagen efter blev en blandning av helt nya låtar och några Dylan-repriser.
   Skivorna på min rangordnade lista på favoritalbum från 00-talet fortsatte under månaden med platserna 26 till 29: Moneybrother, Elvis Costello, Håkan Hellström och Justin Currie. Tillbakablickarna på gamla intervjuer förde oss till Ulf Lundell (1982), Mikael Rickfors (1983), Mats Ronander (1983), filminspelning av ”Sömnen” (1983) och Lorne de Wolfe (1984).
   Jakten på album där artister/grupper spelat in enbart covers fortsätter med oförminskad kraft på Håkans Pop. Förra månaden hade jag i det ämnet hittat skivor med Steve Miller Band, Rolling Stones, Da Management (recension publicerades även på engelska) och Ann Wilson.
   Till månadens tråkiga och sorgliga nyheter hörde flera dödsfall med artister och musiker som jag mer eller mindre har följt genom åren och därmed ville hylla i en minnesartikel: Barrie Masters, Ginger Baker och Steve Cash.

OKTOBER HAR ALLTID VARIT EN INTENSIV MÅNAD för nyproducerade skivsläpp och 2019 var inget undantag. Listan på intressanta releaser var lång men efter långa lyssningar var det bara några album som stod ut på ett eller annat sätt. Från den ursprungliga listan ströks därför namn som New Pornographers, Veronica Maggio, Sturgill Simpson, Deportees, Wilco, Bruce Springsteen (”Western stars”-soundtracket), Ringo Starr och North Mississippi All Stars.
   Bland albumen som stod ut kunde jag inte sluta lyssna på Liam Gallaghers ”Why me? Why not.”, Joel Almes ”Bort bort bort”, och Mando Diaos ”BANG”. Med ännu lite mer koncentration på Sarah Klangs ”Creamy blue” och Neil Youngs ”Colorado”.
   Sarah Klang gjorde förra årets näst bästa album, ”Love in the milky way”, som debutant dessutom. Magiskt imponerande faktiskt och nästan svår att följa upp nu året efter. Sarah och hennes producent och medlåtskrivare Kevin Andersson har på ”Creamy blue” valt det klassiska spåret att göra en uppföljare som väldigt mycket påminner om den Grammis-belönade debutskivan.
   I centrum befinner sig fortfarande Sarahs soulinspirerade popstämma och i balladerna, som dominerar skivan, är det keyboards och piano som målar färgerna i arrangemangen. Det är bra och det är ännu en succé för denna oerhörda talang men jag hade nog varit ännu mer nöjd med lite mer variation i arrangemangen. Som gör att mina favoritlåtar på skivan, ”Wildfire” och ”Between the lines”, innehåller lite mer gitarr än på skivan i övrigt.
   Neil Young har ju genom åren varit pålitlig och släppt skivor så gott som varje år men på senare år har både kvalitén och produktiviteten sänkts något. Med det i minnet inleds nya albumet ”Colorado”, med ett återförenat Crazy Horse (nu med Nils Lofgren igen) i kompet, fantastiskt lovande. Men redan på andra låten, drygt 13 minuter långa ”She showed me love”, spårar det ur med ett oändligt jaminspirerat gitarrsolo som bara känns omotiverat.
   Men skivan i övrigt hämtar sig ganska bra från den parentesen ty soundet och majoriteten av låtar är 3-4 minuters ofta starkt melodiskt och typiskt Young/Crazy Horse-konstruerat material. Med körande och ibland enkelt pianospel som ekar ”After the gold rush”.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.