Blogginlägg

00: #25. JOHN HIATT

Postad: 2019-11-04 07:50
Kategori: 00-talets bästa

JOHN HIATT: The Tiki bar is open (Sanctuary, 2001)

JOHN HIATT HAR VARIT EN GENUIN FAVORIT under många år och många decennier men det har ändå gått lite upp och ned. Vägen har varit lång, han skivdebuterade ju redan 1974, men det har varit en övervägande positiv resa men minnet är som det är. Den spontana tanken placerar Hiatts 90-talsalbum i skymundan men när jag kollar närmare har de med få undantag hamnat på väldigt många av mina årsbästalistor.
   Så gott som alla Hiatts skivor efter ”Bring the family” (1987), hans absoluta höjdpunkt, har varit av fantastisk hög kvalité. ”Stolen moments” (1990), ”Perfectly good guitar” (1993), ”Walk on” (1995) är ju naturligtvis fantastiska skivor men jag tror det inte helt lyckade supersamarbetet Little Village, med Hiatt, Nick Lowe, Ry Cooder och Jim Keltner, har spridit den uppenbara missuppfattningen att Hiatts soloskivor är lite övervärderade.
   Därför är det med stor respekt jag lyssnar igenom John Hiatts album på 00-talet för att min bedömning ska bli så rättvis som möjligt. Hans produktivitet kanske inte överträffar 90-talet men där finns tveklöst några höjdpunkter. Dagens huvudroll ”The Tiki bar is open” är mitt spontana förstaval men jag tvingades med noggrannhet även granska ”Master of disaster” (2005) innan jag definitivt bestämde mig. Den skivan har ju en respektfull ädel adel av rockprofiler som bör premieras alla dagar i veckan.
   Jag menar, vad slår egentligen Jim Dickinson i producentstolen och hans söner i North Mississippi All Stars i kompet? Men det krävs ju också ett förstklassigt låtmaterial för att ett album ska utmana ett annat. ”Master of disaster” vilar lite för tryggt och traditionellt i en bluesrelaterad genre för min smak. Jag tycker nog att ”The Tiki bara is open” trots allt har både topparna, variationen och det där spontana och naturliga rocksoundet som är så viktigt när helhet ska bedömas och ge höga betyg som homogen och jämnstark.
   Det fantastiska kompet på ”The Tiki bar is open” är ju också till sin fördel när skiva ska ställas mot en annan skiva och då har ju killarna i The Goners, som lite orättvist inte har fått sitt namn på skivomslaget, extraordinära kvalitéer. Trion med Sonny Landreth, gitarr, Kenneth Blevins, trummor, och Dave Ranson, bas, har ju en genuin bakgrund som Hiatt-kompmusiker.
   De fick ju det inte helt avundsvärda förtroendet att ersätta den berömda Cooder/Lowe/Keltner-konstellationen på turnén som hösten 1987 följde upp ”Bring the family”. När turnésällskapet nådde Europa och Stockholm i oktober hade jag nöjet att få uppleva en konsert där de tre Louisiana-musikerna med beröm godkänt var lika imponerande live som de mer kända musikerna hade varit i studion under fyra dagar i februari samma år.
   Redan innan Hiatt-samarbetet var The Goners en fast konstellation som tidigare hette Bayou Rhythm (då med Mike Binet på trummor) och blev nu trogen Hiatt på turné under både 1987 och 1988. Vilket också ledde till att bandet av naturliga skäl kompade Hiatt även på studioalbumet "Slow turning" (1988).
   Hiatt hade en vana att ständigt byta kompmusiker och från 1989 och framåt hade banden fantastifulla namn som The Fugitive Popes, The Hamster Of Love, The Guilty Dogs och The Nashville Queens. Men 1999 återförenades Hiatt och The Goners och turnerade stadigt tillsammans fram till och med 2003. Och jag fick ännu en chans att njuta av Hiatt och musiker på konsert i Stockholm 2002. Vilket gjorde att Landreth & Co blev det naturliga kompet på just ”The Tiki bar is open” och på skivan därpå ”Beneath This Gruff Exterior” (2003) fick bandet för första och enda gången credit på ett skivomslag med Hiatt.

Favoritlåt: "Everybody went low". Öppningslåten på ett album är alltid viktig och slår i det här fallet fullständigt undan fötterna på lyssnarna. En grymt rockig låt och är kanske den mest punkinfluerade låt som John Hiatt har spelat in. Efter ett intensivt intro på akustisk gitarr börjar Hiatt sjunga efter 12 sekunder men efter ytterligare 16 sekunder dunkar bandet igång i ett rasande tempo. Och från vänstra högtalaren mullrar det som en ren jordbävning. Låten är på inget sätt representativ för albumet som är ett förstklassigt varierat album. Exempelvis avslutas skivan med en nästan nio minuter lång psykedeliskt inspirerad låt.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (423)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2019 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.