Blogginlägg

00: #11. KENT

KENT: Vapen & ammunition (RCA, 2002)

JAG ÄR NOG 20 ÅR FÖR GAMMAL för att tillhöra de mest fanatiska Kent-anhängarna. Därför var jag onekligen en slow starter i mitten på 90-talet när Kent lämnade startblocken för att inleda en karriär som har varit spikrak mot höjderna, mot upprepade succéer och det accepterade etablissemanget.
   I mina öron var ”Kent” (1995) en helt okej men ordinär debut. På de följande albumen, ”Verkligen” (1996) och ”Isola” (1997), växte visserligen digniteten men förutom några starka singellåtar uppfattade jag skivorna ändå som ganska ojämna. Det var först på ”Hagnesta Hill” (1999) som jag började ta Kent på allvar. Men det skulle ändå dröja ett tag innan jag fastnade för den berömda Kent-magin. Helt oplanerat var det samlingsalbumet ”B-sidor 95-00” som fick mig att ”upptäcka” bandet.
   Det var dagarna före jul 2000 som skivorna hamnade på mitt bord och inledningslåtarna, de nyskrivna ”Chans” och ”Spökstad”, tog mig verkligen med storm. Omedelbart drabbades jag av en konstig nästan febrig tillfredsställelse. Fortsättningen på cd-samlingen var visserligen både ojämn och slarvig men jag hittade mina favoriter även där. Den fantastiska "Verkligen" gjorde mig övertygad om att Kent var det klart mest personliga av alla svenska band.
   Den nästan religiösa upplevelsen fick mig att skriva en krönika i Nerikes Allehanda om hur mitt inledningsvis svaga Kent-intresse hade vänt till något mycket positivt.
   När jag nu till slut tillhörde den stora gruppen av Kent-supporters visade det sig att drygt två år senare, våren 2002, skulle väldigt många av de ursprungliga fanatikerna börja rynka på näsan åt Eskilstunas stoltheter i Kent. Singeln ”Dom andra”, som släpptes i mars, accepterades nog brett men om albumet ”Vapen & ammunition” hörde jag snabbt nedlåtande åsikter om att de hade sålt sig och nu var alldeles för kommersiellt intresserade. Att den etablerade gitarristen Jojje Wadenius medverkar på ett spår (”Sverige”) störde möjligen de genuina fansen något.
   För mig, som var nybliven Kent-fan, var det tvärtom. Jag älskade hitsen och även många av de så kallade mellanlåtarna på albumet och gör det än i dag kan jag konstatera när jag ännu en gång koncentrerat lyssnar genom skivan.
   Vilket gör att ”Vapen & ammunition” är min Kent-favorit överhuvudtaget och distanserar klart övriga 00-skivor med bandet. De andra skivorna med Kent har sina höjdpunkter, ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” (”Du & jag döden”, 2005), ”Columbus” (”Tillbaka till samtiden”, 2007), de långa episka ”Vals för Satan (din vän pessimisten) och ”Det finns inga ord” (”Röd”, 2009), men slår inte ”Vapen & ammunition” som homogen helhet. Dessutom tog bandet under senare delen av 00-decenniet riktning på det elektroniska soundet och det är inte riktigt min kopp té.
   Men jag förstår att det i Kent-kretsar snurrar åsikter åt helt annat håll. När svenska nyhetssajten Gaffa i senaste mellandagarna rankade Kents alla album gav de ”Vapen & ammunition” en blygsam 12:e-placering på en lista av 13... Men när Kent nyligen uppmanade sina följare på Facebook att delta i en stor undersökning om vilken som faktiskt är Kents bästa låt hamnade faktiskt två låtar från ”Vapen & ammunition” på topp tio. En hedrande fjärdeplats för ”Socker” och lite längre ned ”Dom andra”.

Favoritlåt: "Hur jag fick dig att älska mig". Som redan sagts kanske ”Vapen & ammunition” saknar de rejält historiska topparna, fast undersökningen som jag hänvisar till ovan talar ett annat språk, men jag har svårigheter att välja ett enda favoritspår. Men efter moget övervägande väljer jag ”Hur jag fick dig att älska mig”. Den har inte alls singelpotential, som jag under tidigare år hade imponerats av när det gäller Kent, utan har en mer smygande karaktär där den orgelliknande synten sätter temperaturen perfekt. Helt underbara 5:21. Kanske ska jag, eftersom jag inte har nämnt hans namn tidigare, tillägga att Joakim Berg, geniet i Kent, är en av Sveriges bästa låtskrivare och sångare.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.