Blogginlägg

00: #7. ANNA TERNHEIM

Postad: 2020-03-30 07:58
Kategori: 00-talets bästa

ANNA TERNHEIM: Separation road (Stockholm/Universal, 2006)

LISTAN PÅ MINA FAVORITALBUM FRÅN 00-TALET nådde Topp 10 för några veckor sedan och den allmänna svenska dominansen är fortfarande mäktig. De svenskproducerade albumen avlöser just nu varandra och när jag med hjälp av kristallkulan försöker analysera resan framöver mot nummer ett på listan ser jag i ögonvrån många blågula skivor även i fortsättningen. Under 00-talet (från 2000 till 2009) var det många nya svenska artister som tog sina första stapplande men framgångsrika steg i musikbranschen och det påverkade mig och många andra.
   En svensk artist som jag under 00-talet hade förmånen att upptäcka och följa på nära håll på både scen och skiva var Anna Ternheim. Från den absoluta debuten på scen 2004 via en unik personlig utveckling som scenartist till några enormt starka album på den senare delen av decenniet blev Anna Ternheim något av sensation.
   Att på bara några år vandra den spikraka vägen från uppmärksammad demoartist, överraskande uppvärmare på konsert (innan Tomas Andersson Wij, Lars Winnerbäck och Kent) och lovande men högst ordinär albumdebutant (”Somebody outside”) till en femstjärnig konsertinsats 2006 är få artister förunnat. Utvecklingen från skör, blyg och till synes bräcklig tjej på stol 2004 till en fullvuxen artist med stort självförtroende drygt två år senare har sällan varit så påtaglig som i Anna Ternheims fall.
   Annas utveckling tog nya stora steg för varje ny skiva, ”Leaving on a mayday” (2008) är ytterligare ett urstarkt album, och varje ny turné. Ändå känns ”Separation road” som hennes viktigaste och mest centrala mästerverk som perfekt symboliserar hennes utveckling och succé allra bäst.
   På ”Separation road” lyckades hon motsvara alla höga förväntningar, överträffa alla omänskliga krav och samtidigt flyttade hon gränsen för singer/songwriter-genren långt förbi det rimliga. Visst sitter hon där ensam ibland, sjunger och spelar på sin akustiska gitarr, medan det runtom pendlar fram och tillbaka mellan stora stråkarrangemang och ett lågmält men smått stökigt rockkomp. Omväxlande låter hon gitarren och pianot avlösa varandra längst fram i arrangemangen. Och ingenstans försvinner Anna i det här händelserika framförandet. Rösten, melodierna och känslorna ligger där blottade och brer ut sig mer eller mindre tydligt.
   Även producenten Andreas Dahlbäck, mest känd som trummis men här spelar han synthesizer och körar, har tagit stora och viktiga steg från Annas debut till det här andraalbumet. Han är säkert ansvarig för att albumet har blivit en otäckt effektiv helhet. Inte bara hits och inte bara spektakulära harmonier. Där finns också suggestiva ögonblick, direkt spretiga sekvenser och några verser på tomgång. Men det är den mänskliga balansen som ger en så genomgående fin skiva.
   En skiva som faller för frestelsen att efter ett minuten långt äventyrligt instrumentalt intro inleda med det mest kända spåret, ”Girl laying down”. En av alla höjdpunkter på albumet. Därefter växer och växer skivan för varje låt. I en spännande mix av bitterljuvt vemod och ren skönhet tar vi oss mot finalen med många outsägligt starka låtar. Inte så överraskande utsåg jag ”Separation road” till 2006 års bästa svenska album.

Favoritlåt: "Tribute to Linn". Jag gillar verkligen både det sköra och de lite mer robusta låtarna på ”Separation road”. Mot slutet av albumet får jag båda delarna i de tre avslutande låtarna. En trio fantastiska låtar som inleds med ”Tribute to Linn”, den vackraste ballad som Anna har skrivit. På ett annars väldokumenterat skivomslag finns ingen uppgift om vem som spelar piano på den låten men jag tror och inbillar mig att det är Anna som mjukt och sensuellt värker fram den ”Shoreline”-liknande klangen i instrumentet. Som hon gjorde under turnén hösten 2006. Klas Jervfors bleckblås ökar på den innerliga känslan i sången om en saknad vän.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (436)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (19)
Jul (70)
Konserter (225)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (128)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2020 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Björn Stein 4/07: Även Nisse klädde sig en Stones tisha, Some girls......

Björn Stein 7/06: Ferne är legend från gruppen Risken Finns, då med en annan legend Gunnar Dani...

Silja 7/06: Bilden på Richard och Andi. En meter???...

Björn Stein 6/06: Jag såg Lars Winnerbäck, innan jag läste under bilden......

Tommy Mannfolk 31/05: Har Cantona Albumet, frågan är vilket av alla dessa lag är Ians lag? ...

Jan Arne Martin Lennell 26/05: Alltid lär man sig något nytt! Läser denna artikel och upptäcker till min f...

Kjell J 19/05: Verkligen trist att höra, lärde om Moon Martin via Lennart P, när det begav s...

Lennart Grönfelt 15/05: Fick liveskivan av en kompis 70 som inte tyckte den va något att ha, gick hem o...

Lars Thorstenson 14/05: Hamnade här efter jag hört att Moon tragiskt nog nyligen gått bort. Denna sor...

Jan Lennell 12/05: Fantastiskt album! En av de bättre låtarna tycker jag även är gospelrökaren...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.