Blogginlägg

Covers: Spooky Tooth

SPOOKY TOOTH featuring MIKE HARRISON: The last puff (Island, 1970)

DEN ENGELSKA GRUPPEN MED DET GANSKA uppseendeväckande namnet Spooky Tooth lockade mitt musikintresse från start. Den Jimmy Miller-producerade debuten ”It's all about” (1968) står där tryggt i skivhyllan, men gruppens karriär tynade snart bort med ”hjälp” av mindre spektakulärt och nästan anonymt låtmaterial. Experimentet med den franske elektroniske kompositören Pierre Henry ”Ceremony” (1969) hoppade jag helt rätt över och det coverdominerade fjärde albumet ”The last puff” var inte heller någon höjdare. Och, konstaterade jag alldeles nyss, är fortfarande en genomgående svag och opersonlig skiva. Med en grupp under upplösning, det hörs!
   Första upplagan av Spooky Tooth splittrades alltså hösten 1970 men återuppstod två år senare och var då både starkare och mer intressanta med stora kreativa originella ambitioner. Under den epoken, 1972-1974 som resulterade i tre album, var Spooky Tooth min stora favoritgrupp. Då leddes gruppen av återkommande amerikanen Gary Wright, som hade lämnat Spooky Tooth tidigt 1970 och finns följaktligen inte med på ”The last puff”. En av anledningarna till att skivan är så opersonlig.
   Efter den skivan och under resten av 1970 var Spooky Tooth en rörig sammansättning musiker, med bland annat tre Grease Band-medlemmar på skivan, och sedan ett delvis annat band på höstturnén innan allt senare föll ihop.
   ”The last puff” är alltså inspelad med riktigt dåliga förutsättningar med ett band som var en tillfällig lösning som förklarar det slentrianmässiga innehållet och även den svaga produktionen. Förre Joe Cocker-pianisten Chris Stainton har producerat albumet tillsammans med gitarristen Henry McCullough, som för övrigt snart skulle spela i Wings med Paul McCartney.
   McCullough vässar arrangemangen med sin gitarr på några låtar men sångaren Mike Harrisons röst är genomgående både trött, hes och oinspirerad, som en dålig kopia av Cocker. Och låtmaterialet sviker rejält.
   Att göra en cover på den väldigt speciella Beatles-låten ”I am the walrus”, som dessutom släpptes som singel, var nog inte rockhistoriens smartaste idé, snarare hopplöst oövertänkt. Den riktigt svaga Joe Cocker-låten ”Something to say”, som överraskande skulle dyka upp som albumtitellåt med Cocker två år senare, var väl något som Stainton hade skrapat upp efter ”Mad Dogs & Englishmen”-turnén.
   Elton John-låten ”Son of your father”, som hade släppts på singel med Spooky Tooth redan 1969, är en mycket blek kopia av den pianogospelinspirerade version som Elton släppte på ”Tumbleweed connection” några månader senare på hösten 1970. Och ”The wrong time” skulle den icke närvarande låtskrivaren Wright göra så mycket bättre på en egen skiva samma år. Chris Staintons avslutande titellåt var nog inte mer än ren och skär utfyllnad som den instrumentallåt med pianot i centrum som den är.
   Den enda höjdpunkten som jag kan urskilja från det här svaga låtmaterialet är versionen av David Ackles ”Down river” med en härlig hammond och starkt gitarrspel.
   Även informativt brister ”The last puff” på många punkter. Exempelvis saknas namnet på Eltons ständige låtskrivarpartner Bernie Taupin innanför parentesen efter ”Son of your father” och även ”Nobody there at all” saknar låtskrivarnamnet Timothy Martin. Och Henry McCulloughs efternamn stavas slarvigt och felaktigt McCulloch på baksidan av skivomslaget.
   Efter det svaga albumet skulle bandet, i en delvis ny sättning med återvändande Gary Wright som huvudsaklig låtskrivare och sångare, dyka upp i storstilad form våren 1973 med fina albumet ”You broke my heart so I busted your jaw” och allt var förlåtet.


Side one
"I Am the Walrus" (John Lennon/Paul McCartney) – 6.20
1967. Singel-b-sida (”Hello, goodbye”) med The Beatles.
"The Wrong Time" (Gary Wright) – 5:07
Original.
"Something to Say" (Joe Cocker/Peter Nichols) – 6.05
Original.

Side two
"Nobody There At All" (Mike Post) – 4.06
1968. Singel med Bobby Doyle.
"Down River" (David Ackles) – 5.20
1968. Singel med låtskrivaren.
"Son of Your Father" (Elton John) – 4.02
1969. Singel med Spooky Tooth.
"The Last Puff" (Chris Stainton) – 4.15
Original.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.