Blogginlägg

Smart soul och rock på klubben

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/10 2006.

DEPORTEES
Klubb Smart/Satin, Örebro 14/10 2006

För egen del ansåg jag att Klubb Smart i lördagskväll hade engagerat sitt mest intressanta (och smartaste...) namn någonsin, norrländska Deportees. Jag var så förväntansfull innan konserten att det egentligen bara fanns risk för en enda sak: besvikelse. Men den förstärkta kvartetten, med trummor och extragitarrist, från norr gjorde verkligen allt för att motsvara högt ställda förväntningar.
   Den lilla scenen på övervåningen rymmer väl inte sex personer om det ska inkludera svängrum och en acceptabel scenshow men det brydde sig inte de båda brödraparen om. För de lyckades framföra nya låtar och de mest uppmärksammade låtarna från förra skivan på ett alldeles strålande färgstarkt sätt.
   Värmen och trängseln var kompakt och ”vi ska göra allt för att försämra luftkonditioneringen ytterligare”, som de uttryckte det.
   Den där countrystämpeln som bandet fått på sig är ganska missvisande. Gitarristen Anders Stenberg spelade visserligen steelguitar vid ett flertal tillfällen men soundet lutade ändå mer åt rock än country.
   Och mitt i den överdimensionerade volymen, som dessvärre tog bort kontrasterna i sångaren Peder Stenbergs röst, blev Deportees ett rejält rockband.
   Däremot var soulinfluenserna och därmed också de dansanta tongångarna tydligare. Där de helt spontant verkligen fick igång den medvetna publiken i allsång och dans fast utrymmet framför scenen var lika med noll.
   Det blev faktiskt så att förra skivans sound på scen också smittat av sig på många av de nya låtarna. När Peder gick upp i soulig falsett och funkbasen fick för stor plats. Just i de ögonblicken förlorade bandet lite i personlighet men jag kan, objektivt nog, också förstå hitpotensen i låtar som ”Arrest me til it hurts” och ”Cry cry cry” och den fantastiska slutlåten ”Streets of you”.
   Då tyckte jag däremot att ”Damaged goods”, ”Who is gonna meet me” (där bandet spelade som ett litet, mycket litet, E Street Band) och ”Missing you, missing me” var bättre representanter för ett band som har möjligheter att utvecklas till något mycket stort i det rock-Sverige där soloartister stjäl all uppmärksamhet.

/ Håkan

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.