Blogginlägg
Smart soul och rock på klubben
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/10 2006.
DEPORTEES
Klubb Smart/Satin, Örebro 14/10 2006
För egen del ansåg jag att Klubb Smart i lördagskväll hade engagerat sitt mest intressanta (och smartaste...) namn någonsin, norrländska Deportees. Jag var så förväntansfull innan konserten att det egentligen bara fanns risk för en enda sak: besvikelse. Men den förstärkta kvartetten, med trummor och extragitarrist, från norr gjorde verkligen allt för att motsvara högt ställda förväntningar.
Den lilla scenen på övervåningen rymmer väl inte sex personer om det ska inkludera svängrum och en acceptabel scenshow men det brydde sig inte de båda brödraparen om. För de lyckades framföra nya låtar och de mest uppmärksammade låtarna från förra skivan på ett alldeles strålande färgstarkt sätt.
Värmen och trängseln var kompakt och ”vi ska göra allt för att försämra luftkonditioneringen ytterligare”, som de uttryckte det.
Den där countrystämpeln som bandet fått på sig är ganska missvisande. Gitarristen Anders Stenberg spelade visserligen steelguitar vid ett flertal tillfällen men soundet lutade ändå mer åt rock än country.
Och mitt i den överdimensionerade volymen, som dessvärre tog bort kontrasterna i sångaren Peder Stenbergs röst, blev Deportees ett rejält rockband.
Däremot var soulinfluenserna och därmed också de dansanta tongångarna tydligare. Där de helt spontant verkligen fick igång den medvetna publiken i allsång och dans fast utrymmet framför scenen var lika med noll.
Det blev faktiskt så att förra skivans sound på scen också smittat av sig på många av de nya låtarna. När Peder gick upp i soulig falsett och funkbasen fick för stor plats. Just i de ögonblicken förlorade bandet lite i personlighet men jag kan, objektivt nog, också förstå hitpotensen i låtar som ”Arrest me til it hurts” och ”Cry cry cry” och den fantastiska slutlåten ”Streets of you”.
Då tyckte jag däremot att ”Damaged goods”, ”Who is gonna meet me” (där bandet spelade som ett litet, mycket litet, E Street Band) och ”Missing you, missing me” var bättre representanter för ett band som har möjligheter att utvecklas till något mycket stort i det rock-Sverige där soloartister stjäl all uppmärksamhet.
/ Håkan
Ännu finns det magi i de gamla skivspåren
Fantastisk konsertkväll till det goda hjärtat
<< | Oktober 2006 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | ||||||
2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 |
9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 |
16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 |
23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 |
30 | 31 |
Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...
Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...
Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...
Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...
Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...
Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...
Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...
Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...


Kommentarer till blogginlägget: