Blogginlägg

STIFF#2: The Pogues

Under Håkans Pop-säsongen 2008/09 rangordnade jag mina favorit-Stiff-singlar. The Pogues "A pair of brown eyes" var 2:a på min lista.


THE POGUES: A pair of brown eyes/Whiskey you’re the devil
(Stiff BUY 220)
Release: Mars 1985

Redan på sin tredje singel, våren 1985, växte det röjiga och smått punkiga engelsk/irländska bandet Pogues till ett band med stor dignitet. Där också de sugande, personliga och de otroligt effektiva balladerna skulle få en framträdande position i bandets repertoar. Annars var de fram ”A pair of brown eyes” mest kända för sin vilda framfart och folkpoplåtar i ett rasande tempo. Båda deras tidigare singlar, ”Dark streets of London” och ”Boys from the county hell”, tillhörde den genren.
   ”A pair of brown eyes” var något helt annorlunda. En personligt melankolisk sång om ett par bruna ögon som låtskrivaren Shane MacGowan vemodigt inte kunde glömma. Den handlade sedvanligt också mycket om fest, dryck och pubbesök. Inledningen är smått legendarisk där MacGowan uttrycker sig både finstilt och grovt på samma gång. Och musikaliskt var man som lyssnare fastnaglad i den spännande historien och det underbart hypnotiska arrangemanget. Där vi nog ska tacka producenten Elvis Costello för goda råd. Så här inleds sången:
   One summer evening drunk to hell
   I stood there nearly lifeless
   An old man in the corner sang
   "Where The Water Lilies Grow"
   And on the jukebox Johnny sang
   About a thing called love

Elvis Costello hade just kommit in i Pogues liv, intresserad av bandets basist Cait O’Riordan som han senare gifte sig med, och det var naturligtvis han som gav gruppen ett ännu större självförtroende korsat med den överdådiga produktionen signerad just Mr Costello.
   ”A pair of brown eyes” var startpunkten för Pogues storhetstid som band. Singeln följdes av ytterligare framgångsrika singlar, ”Sally MacLennane” och ”Dirty old town”, innan det Costello-producerade albumet ”Rum, sodomy & the lash” släpptes. Enligt min mening höjdpunkten på Pogues hela karriär på skiva.
   Första gången låten hördes offentligt var på en Pogues-konsert i Skottland. Det var när de uppträdde på Queen Margaret Union i Glasgow 1 februari 1985. Då låg ”A pair of brown eyes” fint inbäddad mellan ”Whiskey you’re the devil” (mer senare) och ””Dark streets of London”.
   Promotionvideon till den här låten har också en egen liten historia. Den regisserades av Liverpool-födde Alex Cox, kultregissören mest känd för ”Repo man”, som åren efter skulle göra två långfilmer med mycket musikaliskt innehåll, ”Sid & Nancy” (1986) och ”Straight to hell” (1987). Den förstnämnda handlar givetvis om Sid Vicious och hans flickvän och den andra handlar om, enligt IMDb, ”blood, money, guns, coffee, and sexual tension”. Här hade hela Pogues, Joe Strummer, Dennis Hopper, Grace Jones och Jim Jarmusch mer eller mindre framträdande roller.
   Cox har berättat hur han en gång hamnade i Pogues sällskap och friheten han fick när han gjorde videon, som du kan se här nere, för låten:
   "I went to see the Pogues and the reaction they got was one I'd never seen a band get in England before – people doing battle on the dancefloor. Even in the days of English punkdom it was all very restrained. People would pogo up and down in their little space and clap politely after each song. But the Pogues got the kind of reaction Suicidal Tendencies get in L.A. "We were really given a lot of freedom, there was no pressure from Stiff to make a conventional rock video. They knew they were going to get something weird. The only problem is that it is difficult to get airplay because it suggests that Britain is perhaps not entirely free and absolutely perfect. That political aspect tends to put the BBC and ITV off showing it. Plus there's things like the dog eating the eyeball."

I mars 1985 var Pogues samma sextett som året innan debuterade på skiva och scen. På baksidan av skivomslaget till singeln, där Shane MacGowan sitter vemodig med hatt, radade övriga medlemmar upp sig snyggt: Shane, Jem Finer, James Fearnley, Cait O’Riordan, Andrew Ranken och Spider Stacey. Men innan sommaren hade Philip Chevron anslutit till gänget. En irländare med nära band till Costello, han hade gjort en singel på Costellos skivbolag, som redan i mars fanns med i gänget bakom Pogues.
   Han producerade b-sidan på singeln, den traditionellt hejdlösa dryckesvisan ”Whiskey you’re the devil”. En vanligt förekommande låt i pubkretsar och versionen med The Clancy Brothers är nog den mest kända.
   Chevron producerade även extralåten ”Muirshin Durkin”, även den en gammal traditionell låt, som fanns med på 12”-versionen av ”A pair of brown eyes”. Johnny McEvoy hade en hit 1966 med ”Muirshin Durkin” och The Irish Rovers spelade in en variant på samma låt 1967, då med titeln “Goodbye Mrs Durkin”. ”Whiskey you’re the devil” är också
   Men det är naturligtvis framförallt låten ”A pair of brown eyes” som gjort att Pogues har hamnat på min Stiff-lista på en mycket hedrande andraplats. En låt som textmässigt avslutas lika effektivt och grandiost poetiskt som den började:
   So drunk to hell I left the place
   Sometimes crawling sometimes walking
   A hungry sound came across the breeze
   So I gave the walls a talking
   And I heard the sounds of long ago
   From the old canal
   And the birds were whistling in the trees
   Where the wind was gently laughing

På cd: ”A pair of brown eyes” finns på nyutgåvan av ”Rum, sodomy & the lash” (Pogue Mahone/Warner Bros, 2004) och de andra två singellåtarna återfinns på nyutgåvan av ”Red roses for me" (Pogue Mahone/Warner Bros, 2004).
Video: Promotionvideon till “A pair of brown eyes”.
YouTube: Finns ett otal mer eller mindre bra, ofta det senare, privata liveupptagningar från 00-talet med Pogues. Därför har jag valt en audioversion från 1987, inspelad på Barrowlands i Glasgow.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.