Blogginlägg

Rekommendationer är ett måste

Martin HÃ¥kan Qvarfordt med band.


Ad Hoc-orkestern.

Alla bilder: Carina ÖsterlingKarl Brothers.

UTAN TIPS FUNGERAR INTE FOLK AT HEART. Jag får frågor - och frågor. Folk vill ha tips och rekommendationer om artister på Folk at Heart. Jag krockar hela tiden med människor som har sådana önskemål. Men jag vet ofta inte mer än de som frågar - ofta mindre. Därför sitter vi på restaurangen och undrar vad som ska hända efter maten och väljer mellan Deborah Henriksson och ingenting annat när en gammal arbetskamrat springer förbi och slänger ur sig att "Martin Håkan måste du se". Han nämner Happy Hippo Family i förbifarten och jag lägger i mitt sargade minne ihop att sångaren i Martin Qvarfordt känner jag igen och vi drar oss till den konserten vars scen befinner sig på samma restaurang vi sitter på fast lite längre bort.
   Bakom de tämligen anonyma förnamnen Martin och HÃ¥kan hittar vi pÃ¥ scen en liten fantastisk popkvintett. Visserligen är det här ett soloprojekt med Qvarfordt men gruppen bidrar med bÃ¥de cello och valthorn för att smycka ut lÃ¥tarna till nÃ¥got personligt utöver det vanliga där bÃ¥de utsökta popmelodier och känsliga ballader tillhör repertoaren.
   Efter en liten konstpaus, en mycket viktig detalj pÃ¥ festivalarrangemanget, var vi djärva nog att lyssna pÃ¥ Karl Brothers, en duo av ganska avancerad avantgarde musik pÃ¥ repertoaren. Det är verkligen inte min kopp te när det gäller musik men i en mycket liten dos, nästan mikroskopisk liten, blev det ändÃ¥ intressant. Unikt att fÃ¥ uppleva tvÃ¥ människor pÃ¥ "scen" där en spelar sopransax och en spelar pÃ¥ ett antal snäckor(!) och de har uppenbart inte kommit överens om vilken melodi de ska spela. Det kallas väl friform och jazz ligger mig närmast att jämföra med. OK, en hyfsad upplevelse och ett skönt avbrott bland en massa andra musikupplevelser pÃ¥ Folk at Heart.
   Sedan kom det som alltid lysande ögonblicket när Ad Hoc-orkestern skulle spela. Andreas Svensson, dragspelaren i bandet och tillika festivalgeneral för hela Folk at Heart, hade inte koll var han skulle spela. Men missförstÃ¥ndet slutade lyckligt och det för kvällen förstärkta bandet, med kanadensaren Graham Lindsey, drog snart igÃ¥ng sina mustiga folkmusiklÃ¥tar där en majoritet av materialet faktiskt är skrivet av dom själva och inte taget frÃ¥n en gammalmodig och evig tradition hundra Ã¥r tillbaka. Ett sug, en energi som är andlöst imponerande varje gÃ¥ng jag hör orkestern.
   Vi hoppade invigningstalet med landshövdingen Maria Larsson men jag sprang pÃ¥ henne vid flera tillfällen vid olika konsertscener senare pÃ¥ kvällen.
   Efter ytterligare en liten paus hamnade vi pÃ¥ Rivertown Blues konsert. Ett band, tvÃ¥ tjejer, tvÃ¥ killar, som inte spelar utpräglad blues utan mer soulinriktad och starkt känslostark pop med en kraftfull kvinnlig röst längst fram. En överraskning.
   Följdes pÃ¥ samma scen pÃ¥ ett lite mer vuxnare Dimpker Brothers som lämnat de sprittande poplÃ¥tarna bakom sig och nu spelade och sjöng mer känslosamt material. I alla full under de inledande minuterna som vi hann bevista innan jag drog till ett hotellrum där Austin-tjejen Bianca De Leon med sin akustiska gitarr presenterade otroliga intressanta historier i bÃ¥de mellansnack och lÃ¥ttexter. Rena anekdoter av hög kvalité och musikaliskt var det inte mindre intressant.
   DSH5 (jag behöver väl inte pÃ¥minna om bokstavs- och sifferkombinationen numera stÃ¥r för David Södergrens Hot Five), hade krämat pÃ¥ volymen ordentligt för att bli fredagskvällens rockigaste inslag pÃ¥ Folk at Heart. Numera är det inte längre nÃ¥gon överraskning att Karin Wistrand gick upp och sjöng "Söders ros" med bandet men det är fortfarande lika underhÃ¥llande. Ett antal nya lÃ¥tar i scenrepertoaren kändes upplyftande för ett band som aldrig sviker pÃ¥ scen.
   Timmen var sÃ¥ dags sen och vi fick dÃ¥ en sista nyck för att se om det där Bongo Band (se höger) skulle fÃ¥ plats i hotellrum 132. De lyckades men vi kunde bara räkna till sju trummor och en dansös och ett helvetiskt bankande pÃ¥ bongotrummor. En sorts suggestiv energi i sjok som aldrig ville ta slut sÃ¥ vÃ¥rt eget hotellrum blev räddningen där JVM-finalen precis hade inletts.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.