Blogginlägg från 2018-01-26

I min skivhylla: Grin

Postad: 2018-01-26 07:59
Kategori: I min skivhylla



NILS LOFGREN GRIN: 1 + 1 (CBS S 64652)

Release:
December 1971
Placering i skivhyllan: Hylla 3. Mellan Grins båda album "Grin" (1971) och "All out" (1973).

FÖR TREDJE GÅNGEN I RAD I MIN SERIE om spontana val i skivhyllan tänkte jag välja ännu ett debutalbum, Grins första skiva från 1971. Det är en underbar start på Nils Lofgrens professionella skivkarriär. Men jag upptäcker snart att uppföljaren från samma år är ännu bättre och ägnar därför dagens text åt "1 + 1". Som ni kanske har upptäckt har jag sorterat in skivan bland övriga Grin-skivor på G men som sann bokstavstrogen skivsamlare, där etiketten är hundraprocentigt vägledande, bör den istället stå först bland alla Nils Lofgren-skivorna. Artistnamnet på "1 + 1" är på både skivomslag och etikett nämligen odiskutabelt Nils Lofgren Grin. Gruppens övriga tre album gavs ut under det enklare namnet Grin.
   Lofgren var som sångare, gitarrist och huvudsaklig låtskrivare givetvis gruppens ledare men tillsammans med Bob Berberich, trummor, och Bob Gordon, bas, som också sjöng vissa låtar, en trio som Nils bildade 1969. Jag har inte läst någon officiell förklaring till Grin-namnet men jag har en avancerad teori att gruppnamnet föddes ur en felstavning av Lofgrens efternamn (Lothgrin) som låtskrivare på en singel-b-sida 1968, Dolphins "Grubb's blues".
   Innan Grin gjorde sin skivdebut i september 1970, singeln "We all sung together". medverkade Lofgren som pianist på Neil Youngs klassiska "After the gold rush" (1970) där han också var med och körade. Nils hoppade även tillfälligt och lite hemligt med i Crazy Horse, Youngs kompgrupp. På den gruppens första skiva släppte han till två egna låtar till skivan, ”Beggars day” (skulle långt senare bli en av hörnstenarna i Lofgrens konsertrepertoar) och ”Nobody”.
   Första Grin-albumet kom i juni 1971 men trots lite draghjälp från Youngs producent David Briggs och Crazy Horse blev det inget kommersiellt genombrott. Men förstalbumet, med sina raka rocklåtar och och klatschig pianopop, fick mig ändå att i någon sorts årskrönika 1971 utropa gruppen till nästa års genombrott. Men Grin skulle ändå leva vidare till 1973 utan några större rubriker.
   Först skulle gruppens andra album "1 + 1" släppas och musikaliskt och innehållsmässigt underströk den med kraft mina optimistiska visioner om Grins positiva framtid. Officiellt var releasedatumet i januari 1972 men i Europa släpptes den sent 1971. Precis som debuten gavs skivan ut på bolaget Spindizzy i hemlandet USA men den kortlivade etiketten (1970-73) existerade aldrig i Europa. Bolagets amerikanska koppling till Columbia gjorde att mitt Hollandspressade exemplar har den något mindre spännande CBS-etiketten.
   Inte så överraskande stoltserar Lofgren ensam på omslagets front, med sitt eget namn framför Grin. Skivbolagets ambition är uppenbart att profilera Nils Lofgren men gruppens övriga två medlemmar finns med på vikupp-omslagets baksida. Gruppen var än så länge en trio men till tredje albumet "All out" hade Nils Lofgrens bror Tom blivit fast medlem och gjorde Grin till en kvartett.

UNDER GRIN-TIDEN OCH SEDAN UNDER HELA den långa solokarriären har Nils Lofgrens sound pendlat mellan det vackert soft melodiska och det rockigt elektriska. På "1 + 1" blir det extra tydligt när låtarna i de båda kategorierna delades upp och fick varsin sida, Rockin' Side respektive Dreamy Side, som därmed också förklarar albumtiteln.
   Den rockiga sidan inleder albumet och ska väl på något sätt presentera bandet som ett genuint rockband med eftertryck men är inte uteslutande någon vild och våldsam elektrisk urladdning. Produktionen, ännu en gång med David Briggs vid spakarna, är ganska återhållsam och varierad. De akustiska gitarrerna bäddar ofta in den rockiga attacken men givetvis får Lofgrens gitarr lite större utrymme här och hans röst är av något grövre kaliber i det lite tuffare materialet.
   Bandkollegorna Bob och Bob får varsitt sångnummer, den lite swamprockiga "Slippery fingers" och "End unkind" med det Kinks-influerade introt, på låtar som faktiskt blir bandets andrasingel från albumet. Albumets första låt, "White lies", tillhör topparna och släpptes mycket riktigt som inledande singel i samband med albumreleasen.
   Men låten med det överlägset största attraktionsvärdet på "1 + 1" är tveklöst "Moon tears". En låt som skulle leva vidare i många år i konsertsammanhang och på liveskivor långt in i Nils Lofgrens solokarriär. I finalen på konserten 1979 fanns "Moon tears" med bland extralåtarna och följdes av "Soft fun" som avslutade hela konserten.
   Just "Soft fun" ligger som sista låt på den lugnare andrasidan på "1 + 1". En melodisk höjdpunkt och nästan pampigt inramad pianoballad som med ett orkesterarrangemang (av David Blumberg) inklusive "kyrkorgel" blir en enastående vacker slutpunkt.
   Innan dess är det många detaljer med Nils Lofgrens softa och melodiska sida i blickpunkten. Hans snälla men aldrig smetiga röst ger låtar som "Sometimes" och "Lost a number" nästan singer/songwriter-vibrationer fast med lite mer avancerade akustiska gitarrer, banjo och ett dragspel. Poppiga "Hi hello home", med Graham Nash i kören, är kanske den låt som fastnade omedelbart 1972 men som jag fortfarande uppfattar som en skimrande pärla.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2018 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.