Blogginlägg

Den omöjliga sammanfattningen

Foto: Anders ErkmanTheodore.

EFTER EN VÄLBEHÖVLIG SABBATSDAG ÄR DET KANSKE dags att sammanfatta åttonde upplagan av Live at Heart men det låter sig naturligtvis inte göras i en handvändning, det är svårt för att inte säga omöjligt att göra det. Med en så otroligt musikaliskt bred festival med så många artister, konserter och spelställen, 393 spelningar på 27 scener var det rekordstora budet när programmet gick till tryckning, att det krävdes en hel del förkunskap eller öppna sinnen för att fånga in det mest intressanta. Jag ska inte påstå att jag lyckades bättre än någon annan. Fastnade kanske lite för många gånger i singer/songwriter-träsket för att nu i efterhand vara helt nöjd.
   När jag bläddrade genom festivalprogrammet första gÃ¥ngen hade jag svÃ¥rt att hitta nÃ¥gon röd trÃ¥d eller nÃ¥gon bekant och trygg höjdpunkt att hänga upp kvällens planer pÃ¥. Det skulle Ã¥ andra sidan öppna upp möjligheten till nya spännande upptäckter bland allehanda obekanta namn. Men ocksÃ¥ en hel del tidsödande praktiska problem med djupare research och aktivt lyssnande för att fÃ¥ en klar bild pÃ¥ vilka konserter som skulle passa mig. Nu behövde ju inte alla vara sÃ¥ noggranna som jag utan kanske bara luta sig mot genrer, ursprungsland, sikta in sig pÃ¥ ett spelställe eller nÃ¥got annat.
   För att hitta guldkornen krävdes en hel del arbete. Det gällde att utforska, lyssna, läsa presentationer (fast mÃ¥nga artister hade varit slarviga pÃ¥ ett presentera sig själva i ord pÃ¥ Live at Hearts hemsida) och snabbt bilda sig en uppfattning om sound, framtoning och om det eventuellt fanns starkt material i bagaget.
   Problemet med genrer ska ju vara en första hjälp när det gäller att välja "rätt" artist. Men det finns stora problem när det är individuella val av artisten själv som bestämmer vilken genrer artisten tillhör. Sedan är det, som festivalens artistansvarige Lars-Göran Rosén sÃ¥ flitigt har förklarat för mig ett antal gÃ¥nger, att genrer uppfattas olika i olika länder.
   Engelska singer/songwriters titulerar sig gärna genren folk, apropÃ¥ min lilla "protest" i veckan om vilken genre engelsmannen Sam Brookes (bild vänster) tillhörde, medan artister pÃ¥ den nordamerikanska kontinenten fortfarande kallar sig singer/songwriters. Ungefär lika förvirrande som att det engelsmännen kallar prog har vi i Sverige det urgamla uttrycket symfonirock medan progg är nÃ¥got helt annat här. Sedan finns det gränsöverskridande artister som Kansas City-killen Calvin Arsenia, vars musik egentligen är omöjlig att karaktärisera, som kallar sin musik pop...
   Just genrebeteckningen ska väl i grund och botten bara vara en fingervisning och var för mig inte det största problemet när jag under festivalen ville bilda mig en uppfattning om artist och musik. Av enkla skäl gav det enda musikklippet pÃ¥ Live at Hearts hemsida knappast en tillfredsställande och heltäckande förklaring pÃ¥ artistens/gruppens musik.
   I Ã¥rets Live at Heart-program, vars tryckta variant blev ganska tummat till slut, fanns det fler artister frÃ¥n ett stort och vitt omrÃ¥de pÃ¥ musikkartan sÃ¥ ordet överraskning blev mitt mest använda pÃ¥stÃ¥ende vid upprepade tillfällen. Ville man uppleva nÃ¥got udda och överraskande var Ã¥rets Live at Heart en perfekt tummelplats. Ta bara Calvin Arsenia (bild höger), han som kallar sin musik pop, som ett exempel när han barfota med en stor harpa i händerna och nyckelharpa i bandet tog oss med pÃ¥ just en spännande musikresa.
   Festivalens filmutbud och konferensverksamhet har jag av tidsskäl inte kunnat bevaka men de gÃ¥nger jag har passerat Stortorget, pÃ¥ väg till och frÃ¥n olika spelställen, har det varit välbesatt pÃ¥ sittplatserna framför storbildsskärmen.
   Ã…rets Live at Heart var sÃ¥ sprängfylld med nya bekantskaper av ofta hög kvalité men jag ber om ursäkt för mina ofta tomma svar under pÃ¥gÃ¥ende brinnande festival när nÃ¥gon frÃ¥gade vad jag hade sett som var bra. Helt fokuserad pÃ¥ nästa programpunk blev jag ofta spontant bara tyst och trött när jag egentligen ville rada upp namn och detaljerat förklara och nästan rangordna mina upplevelser. Därför kan jag nu, när jag har vilat upp mig ett dygn och fÃ¥tt lite distans, lista mina fem favoriter pÃ¥ Live at Heart 2017. Och jag ska tillägga att jag tyvärr missade nÃ¥gra brett uppskattade band som det norrländska southern rock-bandet Jetbone, som jag dock har sett vid tidigare tillfälle, amerikanska soulbandet Klezoch det estländska bandet Trad.Attack!

1. Theodore
Jag ska inte påstå att jag var förberedd, hade ju helt missuppfattat genre och musik, men blev helt golvad av musik, arrangemang och uppträdande. Musik som normalt inte tillhör min frukost där referenserna heter Pink Floyd och Radiohead.

2. Sam Brookes
Engelsmannen är en färsk favorit där kombinationen fantastisk röst och avancerat gitarrspel gav en helt personlig framtoning i den överbefolkade singer/songwriter-genren.

3. Ivory Tusk
Jag visste det inte då, i onsdags, efter argentinarens konsert men intrycken från hela hans framträdande på Stora Örebros perfekta scen, musikaliskt (en ljuvligt klingande akustisk gitarr) och låtmässigt, har växt till sig under dagarna och kvällarna sedan dess.

4. Dronningen
Fartfylld vild rockmusik med punkrocktendenser kanske inte heller tillhör vardagen för mig numera men det var ordentligt uppfriskande att få uppleva det här engelska adrenalinstinna bandet på scen.

5. Göran Samuelsson
Den 56-årtige värmlänningen var måhända en främmande fågel i den festival där de ungdomliga akterna dominerade. Men när han i festivalens kanske minsta lokal, Verandan på Scandic Grand, fick total publikkontakt och med egna snillrika formuleringar och starka melodier kunde underhålla var det en ynnest att få närvara.

Bubblare: Crooked Trees, Celeigh Cardinal, The Vanjas och DSH5.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.