Blogginlägg

Ännu en delvis udda konsertkväll

Postad: 2017-09-01 09:52
Kategori: Live at Heart





Calvin Arsenia.


Crooked Trees.


Alla bilder: Carina ÖsterlingCeleigh Cardinal.

DET BLEV PÅ TORSDAGSKVÄLLEN ÄNNU EN MUSIKALISKT händelserik afton på årets Live at Heart. Det var visserligen inte oväntat men med många för mig tidigare okända artister på scen blev det en spännande och ofta givande vandring mellan scenerna. Vägen är ofta målet på festivalen och det är där man träffar på publik, får tips och kanske plötsligt ändrar sin ursprungsplan. Igår höll jag mig, med något litet undantag, efter planeringen. Min ambition idag är att jag för en gångs skull ska försöka hålla mig kortare med en förhoppningsvis snärtigare sammanfattning av gårdagskvällen men "problemet" är att det händer så mycket...
   Vill man uppleva något udda och överraskande är årets Live at Heart en perfekt tummelplats. Vi inledde torsdagskvällen med en amerikan från Kansas City, Calvin Arsenia, som barfota med en stor harpa i händerna och en sångröst som svingade sig upp och ned i tonerna. Ibland är det skönt med musik utan referenser och jag vägrar i det här fallet göra några jämförelser. Det var rytmisk musik på gränsen mellan soul och jazz och när Calvin framförde en för mig oigenkännlig version av Britney Spears "Toxic" blev det här en gränsöverskridande upplevelse.
   Ackompanjerades av trummor och keyboards/nyckelharpa och ibland fanns det en vilande musikalkänsla i Calvins framförande och när han avslutade med en fantastiskt fin tolkning av Radiokeads "Fake plastic trees" såg jag slutscenen i en vacker film framför mig samtidigt som mitt intresse för den engelska gruppen ökade med 100%.
   I Nikolaikyrkans mäktiga atmosfär stod två försynta stockholmare, Emil Gyllensvärd Salmi och Kevin Spring med gruppnamnet Crooked Trees, och kände sig inledningsvis lite utlämnade. En akustisk gitarr och en elgitarr är kanske i tunnaste laget för att framföra en mängd egenskrivna låtar plus en Bruce Springsteen-cover (setlista höger). Men med hjälp av en överraskande stor stöttande publik och en växande säkerhet släppte nervositeten och det blev både låtmässigt, "Love ocean" var en mycket stark låt, och musikaliskt mycket bra.
   Nästa programpunkt på ett fullpackat East West, kanadensiska Cadillac Junkies med en mix av country och rock'n'roll, var både proffsigt och förutsägbart och det fick mig att bryta en princip som jag nästan alltid har på Live at heart.
   Mitt under konserten förflyttade jag mig lite snabbt till närliggande Stora Örebro och Kristianstadsgruppen Bara Jonsson and Free, ett band som kanske saknar den rejäla karisman men som musikaliskt var både melodiskt och rockigt.
   Tillbaka i Nikolaikyrkan blev vi lite snopet lurade på konsertstart med Celeigh Cardinal, en långväga festivalgäst från den norra prärien i Kanada, ty redan sex minuter innan officiellt klockslag hamnade vi mitt i en alldeles lysande version av John Prine-låten "Angel from Montgomery".
   Två akustiska gitarrer och en cahon/mandolin-spelare gav ett härligt mjukt och svängigt sound och Celeigh, uttalas "Kay-lee", sjöng med en varm och vänliga stämma och hela framtoningen andades en mix av professionell och personlig prägel.
   Jag satt sedan enkelt och bekvämt kvar på första bänk i kyrkan och fick mig några minuter senare till livs ett framträdande av italienaren Fabrizio Cammarata som avslöjade mycket känslor i den lilla kroppen. Spelade gitarr intensivt, små ljudproblem störde något, men framförallt var det hans sånger och röst som med hjälp av sydländsk intensitet etsade sig fast i minnet.
   En överraskande lågmäld Washington Phillips-gospel från 1925 bröt av Fabrizios originalrepertoar som nästan uteslutande var på engelska. Slutlåten framfördes däremot på italienska, inleddes a cappella och avslutades mycket känsloladdat och framkallade en tår i ögat, inte bara bland publiken utan också hos artisten själv.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (63)
Blogg (532)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (82)
Konserter (244)
Krönikor (196)
Larm (20)
Listor (59)
Maxi12" (35)
Minns (180)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< September 2017 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.