Blogginlägg

Ännu en delvis udda konsertkväll

Calvin Arsenia.


Crooked Trees.

Alla bilder: Carina ÖsterlingCeleigh Cardinal.

DET BLEV PÅ TORSDAGSKVÄLLEN ÄNNU EN MUSIKALISKT händelserik afton på årets Live at Heart. Det var visserligen inte oväntat men med många för mig tidigare okända artister på scen blev det en spännande och ofta givande vandring mellan scenerna. Vägen är ofta målet på festivalen och det är där man träffar på publik, får tips och kanske plötsligt ändrar sin ursprungsplan. Igår höll jag mig, med något litet undantag, efter planeringen. Min ambition idag är att jag för en gångs skull ska försöka hålla mig kortare med en förhoppningsvis snärtigare sammanfattning av gårdagskvällen men "problemet" är att det händer så mycket...
   Vill man uppleva nÃ¥got udda och överraskande är Ã¥rets Live at Heart en perfekt tummelplats. Vi inledde torsdagskvällen med en amerikan frÃ¥n Kansas City, Calvin Arsenia, som barfota med en stor harpa i händerna och en sÃ¥ngröst som svingade sig upp och ned i tonerna. Ibland är det skönt med musik utan referenser och jag vägrar i det här fallet göra nÃ¥gra jämförelser. Det var rytmisk musik pÃ¥ gränsen mellan soul och jazz och när Calvin framförde en för mig oigenkännlig version av Britney Spears "Toxic" blev det här en gränsöverskridande upplevelse.
   Ackompanjerades av trummor och keyboards/nyckelharpa och ibland fanns det en vilande musikalkänsla i Calvins framförande och när han avslutade med en fantastiskt fin tolkning av Radiokeads "Fake plastic trees" sÃ¥g jag slutscenen i en vacker film framför mig samtidigt som mitt intresse för den engelska gruppen ökade med 100%.
   I Nikolaikyrkans mäktiga atmosfär stod tvÃ¥ försynta stockholmare, Emil Gyllensvärd Salmi och Kevin Spring med gruppnamnet Crooked Trees, och kände sig inledningsvis lite utlämnade. En akustisk gitarr och en elgitarr är kanske i tunnaste laget för att framföra en mängd egenskrivna lÃ¥tar plus en Bruce Springsteen-cover (setlista höger). Men med hjälp av en överraskande stor stöttande publik och en växande säkerhet släppte nervositeten och det blev bÃ¥de lÃ¥tmässigt, "Love ocean" var en mycket stark lÃ¥t, och musikaliskt mycket bra.
   Nästa programpunkt pÃ¥ ett fullpackat East West, kanadensiska Cadillac Junkies med en mix av country och rock'n'roll, var bÃ¥de proffsigt och förutsägbart och det fick mig att bryta en princip som jag nästan alltid har pÃ¥ Live at heart.
   Mitt under konserten förflyttade jag mig lite snabbt till närliggande Stora Örebro och Kristianstadsgruppen Bara Jonsson and Free, ett band som kanske saknar den rejäla karisman men som musikaliskt var bÃ¥de melodiskt och rockigt.
   Tillbaka i Nikolaikyrkan blev vi lite snopet lurade pÃ¥ konsertstart med Celeigh Cardinal, en lÃ¥ngväga festivalgäst frÃ¥n den norra prärien i Kanada, ty redan sex minuter innan officiellt klockslag hamnade vi mitt i en alldeles lysande version av John Prine-lÃ¥ten "Angel from Montgomery".
   TvÃ¥ akustiska gitarrer och en cahon/mandolin-spelare gav ett härligt mjukt och svängigt sound och Celeigh, uttalas "Kay-lee", sjöng med en varm och vänliga stämma och hela framtoningen andades en mix av professionell och personlig prägel.
   Jag satt sedan enkelt och bekvämt kvar pÃ¥ första bänk i kyrkan och fick mig nÃ¥gra minuter senare till livs ett framträdande av italienaren Fabrizio Cammarata som avslöjade mycket känslor i den lilla kroppen. Spelade gitarr intensivt, smÃ¥ ljudproblem störde nÃ¥got, men framförallt var det hans sÃ¥nger och röst som med hjälp av sydländsk intensitet etsade sig fast i minnet.
   En överraskande lÃ¥gmäld Washington Phillips-gospel frÃ¥n 1925 bröt av Fabrizios originalrepertoar som nästan uteslutande var pÃ¥ engelska. SlutlÃ¥ten framfördes däremot pÃ¥ italienska, inleddes a cappella och avslutades mycket känsloladdat och framkallade en tÃ¥r i ögat, inte bara bland publiken utan ocksÃ¥ hos artisten själv.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.