Blogginlägg

I min skivhylla: Steve Gibbons Band

THE STEVE GIBBONS BAND: Down in the bunker (Polydor/Goldhawke 2383 502)

Release: Augusti 1978
Placering i skivhyllan: Hylla 4. Mellan Steve Gibbons Bands båda album "Any road up" (1976) och "Get up and dance - The best of Steve Gibbons" (1979).

ATT NU ÅTERVÄNDA TILL DET HÄR NÄSTAN 40 år gamla albumet är som att möta en gammal vän igen. Till skillnad från kanske 80 procent av skivhyllornas övriga skivor sitter "Down in the bunker" så djupt förankrat i minnet fast det var länge sedan jag koncentrerat lyssnade på albumet. Minnet kring skivan är så förknippat med Gibbons och bandets stora framgångar i Sverige vid den här tidpunkten. Något som jag dessutom fick nöjet att uppleva på nära håll. Och det fördjupar naturligtvis skivans betydelse och mina känslor för en av 70-talets musikaliskt och kommersiellt stora album.
   Steve Gibbons hade haft en nästan onaturligt lång karriär bakom sig, till stor del utan större rubriker, när det hösten 1978 plötsligt exploderade. "Down in the bunker" väckte uppmärksamhet (låg ett halvår på Topplistan och sålde 100 000 ex bara i Sverige!), en konsert på Club Malmen i Stockholm blev startskottet (13 november, jag var där!), svensk tv vaknade (17 november, Häftig Fredag!) och den helt utsålda svenska vårturnén 1979 nådde Örebro 4 april (jag intervjuade Steve!).
   Birmingham-sonen Steve var 37 år när genombrottet kom. En anmärkningsvärt hög ålder i en redan då åldersfixerad popbransch. Själv var jag 26 år och uppfattade den mogna "åldermannen" Steve med stor respekt när jag mötte honom strax efter konserten i Örebro Konserthus. Jag ville naturligtvis prata om den långa karriären, hur hans artistbana startade redan 1960 i gruppen Dominettes, medan han ville njuta av de aktuella framgångarna. Men jag tyckte den långa historien (som på 60-talet fortsatte i The Ugly's med ett antal singlar, det korta mellanspelet i superbandet Balls 1970, soloskivan "Short stories" (1971) och inhoppet i Idle Race som 1972 bytte namn till Steve Gibbons Band) var minst lika viktig.
   Redan 1972 var bandet en fast enhet och innehöll exakt samma medlemmar som 1978 skulle få sitt genombrott i både Sverige och Tyskland, "Down in the bunker" väckte faktiskt större uppmärksamhet här än i hemlandet England.
   Förutom frontmannen och Balls-kollegan/basisten Trevor Burton var musikerna i Steve Gibbons Band tämligen anonyma som namn. Men alla hade erfarenhet från andra Birmingham-band som Tea And Symphony (gitarristerna Dave Carroll och Bob Wilson) och Locomotive (trummisen Bob Lamb). Trots all rutin hade bandet dock en trögstartad inledning. Efter Balls-äventyret och soloskivan var Gibbons låst av gamla kontrakt, hos den egensinnige managern Tony Secunda, som omöjliggjorde skivinspelningar. Under flera år och på hundratals spelningar spelade sig bandet tajt och stabilt vilket skulle bli värdefullt för framtiden.
   Pete Townshend dök ofta upp på bandets konserter, blev intresserad och när kontraktsproblemet var löst stod Steve Gibbons Band med både skivkontrakt och nya managers, allt kopplat till The Who. Skivetiketten Goldhawke ägdes av Roger Daltrey, Bill Curbishley/Pete Meaden, vid olika perioder Who-managers, tog hand om ekonomin, skivorna spelades in i Townshends studio Eel Pie Studio och bandet fick följa med The Who på turné.

FRI FRÅN BAKBUNDNA KONTRAKT LOSSNADE Gibbons kreativitet rejält och inom två år gav han och bandet ut tre album, "Any road up" (1976), "Rollin' on" (1977) och liveskivan "Caught in the act" (1977). Mitt i islossningen fick Gibbons dessutom med en låt (titellåten!) på Daltreys soloalbum "One of the boys" (1977).
   Gibbons-skivorna producerades av amerikanen Kenny Laguna som under några år hade England som bas, jobbade sedan med Beserkley-artister som Greg Kihn, Jonathan Richman och Tyla Gang och några år senare fick han sin största framgång som producent åt Runaways-stjärnan Joan Jett.
   Som ett etablerat liveband har de första Gibbons-skivorna ett tuffare och stundtals mer muskulöst sound. Som första klassens låtskrivare bidrog Gibbons själv med starkt originalmaterial men med en amerikan bakom spakarna blev det genomgående också ett lite opersonligare sound.
   "Down in the bunker" är något helt annat. I all fall vad gäller arrangemang och produktion. Som etablerad producent (David Bowie, T Rex, The Move, Thin Lizzy med flera) försöker inte Tony Visconti kamouflera det personliga i Steve Gibbons Bands musik eller ta rygg på Bowies just då revolutionerande framgångar. "Heroes" och "Low", som Visconti också producerade, firade ju enorma triumfer vid den här tidpunkten.
   Även visuellt, på skivomslaget, kan man se bandets utveckling från ett långhårigt och mer eller mindre skäggigt band till ett friserat och bildmässigt ganska stiligt gäng.
   Nej, det var med väldigt varsamma medel som Visconti förändrade och snarare förädlade Gibbons låtar. Och lyhört lyckades han på flera låtar anamma det framgångsrika soundet som var på gång, främst initierat av Dire Straits, där tillbakalutad elegans var huvudingrediens. Med hjälp av lite keyboards, steelguitar och saxofon (spelad av Nick Pentelow, tidigare Wizzard-medlem) fick Gibbons-bandet en lite mjukare prägel men utan att förlora personlighet eller kontakt med rock'n'roll-rötterna.
   "Eddy Vortex" är en ren 50-tals-pastisch och i många av Gibbons berättande texter kan man uppfatta influenser av det klassiska låtskrivarparet Jerry Leiber/Mike Stoller. I min intervju med Gibbons erkände han sig just vara stor beundrare av deras sätt att skriva låtar.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.